Graffitti: Abstrakt konst och brottslighet

 
 

 

Det har genom tiderna funnits enormt många olika sätt att kommunicera med hjälp av bilder. Grottmålningar från stenåldern är ett av de första tecknen på kommunikation i form av bilder. Dessa målningar gjorda i olika färger framställda från pulvriserade mineraler, jordmaterial, djurblod och olika växter förställde ofta viktiga jakter och ärofyllda byten. Det var ett sätt att föra historier vidare till senare generationer.

 

Mellan grottmålningarna och nutiden har man använt ett stort antal olika material och arbetssätt inom området målning. Allt från grekiska tempelmålningar och blyertsteckningar till kurbits och porträtt i oljemålning. Den här oljemålningen av Carl Gabriel Wadell föreställande Kung Oscar II kommer från slutet av 1800-talet. Under 1800-talet var det modernt att avbilda kungar och kejsare i stora grandiosa målningar inramade med guld och vackert trä.

 

Nu lever i ett samhälle där det knappt finns någon gräns för konst. Konst kan vara en träbit på ett metallplatta eller en tuschteckning av kalle anka. Det finns däremot en sak som utmärker den moderna konsten. Nämligen det abstrakta. Stora delar av modern konst är abstrakt. Motivet ligger helt och hållet i betraktarens ögon. Ett exempel på det här kan vara graffittin. Om man tar en promenad i stan så kan man nästan vara säker på att stöta på dessa stora, färgglada, sprejade texter och bilder på betonghus och i tunnelbanor. Efter att ha studerat graffitti en stund upptäcker man ganska snabbt att vad som föreställer bokstäver oftast inte resulterar i något ord utan bara blir som stora former. Former och bilder som går ihop med varandra. Runt omkring eller på dessa väggkonstverk hittar man nästan alltid en massa klotter. Sprejade, svarta texter med fula ord och bilder av könsorgan. Det är ett brott att klottra på allmän eller privat egendom. Det är även ett brott av måla graffitti utan tillstånd. Graffitti är vad man skulle kunna kalla ”en förbjuden konst”. En brottslig konst.

 

Från grottmålningar med mineralerfärger till brottslig konst. En utveckling utan dess like. Inte sant?

 

 

Graffiti: Återvinn och förnya

 

 

Mycket, om inte allt, går att återanvända eller ändras genom tiden. Musik är något som ändras. Vi kan fortfarande lyssna på Beethoven och Mozart, men vi kan också välja att lyssna på Iron Maiden eller Amanda Jenssen. Poängen är bara att det låter verkligen inte likadant nu som då. Så varför måste konst se likadant ut nu som då?

 

När jag hör ordet graffiti tänker jag på Banksy, tunneln som går mellan tågstationens och andra sidan (den mot lasarettet), och ja, konst. För graffiti är banne mig konst. Jag kanske inte fullt anser klotter konst men det är skillnad på klotter och graffiti vilket många verkar glömma bort.

 

Klotter hittar du på skolbänkar och busskurens träbänkar. Klotter är att någon har använt en står svart penna för att skriva [någon] hjärta [någon], eller någons enkla tag. Graffiti kan vara timmar av arbete för att skapa något. Jag tror personligen att graffiti direkt hade ansetts som konst av alla om det hände på en canvas istället för på husväggar.

 

Jag valde en hjälm. För det är så det står. “Sakord: hjäml”. Många skulle direkt hoppa på “specialbenämningen: ishockeyhjälm”, min i grund och botten är det bara en hjälm. Man kan hade den när man åker pulka om man känner för det, eller kanske till och med när man cyklar. Hjälmen går att använda om och om igen. Och sen så ändras den ju uppenbarligen, för nu ser inte hockeyhjälmar ut så här idag.

 

Det här blev kanske lite mer långsökt och osammanhängande än vad jag hade väntat mig, men sånt händer ibland.

 

 

Graffiti: bra till en viss gräns

 
 

Graffiti, skräp eller konst, det är väldigt blandat vad man tycker om det.
Det finns nästan överallt, på husväggar, lyktstolpar, i tunnelbanor.

Det är målningar som gjorts med hjälp av sprayburkar.

Jag tycker om graffiti och anser att det är bra till en viss gräns.

Det kan vara fint i t.ex. tunnelbanor men om det är sprayat på någons hus så är det inte lika fint.

 

Den här apelsinjuiceförpackningen fick mig att tänka på graffiti då den har väldigt starka färger och apelsinjuice är väldigt klar orange.

Det är en Dinkyförpackning från 1970, den tillverkades av Mjölkcentralen i Nyköping och lämnades in av Majlis Andersson.

 

 

 

Graffiti: Vardagskonsten

 
 

Konst. Ett väldigt brett begrepp som innefattar en himla massa olika saker. Den kan se ut lite hur som helst och även finnas lite var som helst. Den kan till exempel finnas på ett museum, i ett linfäste från en gammal spinnrock eller på en vägg mitt i staden där du bor. Många människor som vill se konst väljer nog först och främst att gå till ett museum men faktum är att det finns en hel del konst i vår vardag också. Den har dock inte funnits på samma ställen under alla tidsperioder. Tänk till exempel på hur snygga möbler och hushållsgrunkor kunde vara förr i tiden. Stolarna hade snirklande mönster och häftiga färger, skåpen hade utsirade ornament, grytorna och kastrullerna hade snygga former och linfästen, sådana som det på bilden, kunde se ut som spiror från ett sagokungarike. Nuförtiden massproduceras (ja, inte linfästen då) de flesta sådana saker och de är inte alltid speciellt vackra även om de har blivit mer praktiska (något generaliserat).


Nuförtiden har ”vardagskonsten” flyttat ut ur husen och bor nu i stället bland annat på deras väggar. Mycket av det ”klotter” man ser på väggarna är visserligen bara två eller tre bokstäver sprejade med svart färg. Inte speciellt snyggt. Men sen finns de där väggarna där folk måste ha stått i flera timmar och målat, kanske till och med flera dagar eller veckor. De där färgsprakande väggarna med sina fantastiska former och fantasifigurer. Väggarna som annars bara skulle bestå av grå, tråkig betong. De som målar dessa väggar är enligt mig värdiga att kallas de nya vardagskonstnärerna.

 Bilden är från en husvägg i den grekiska staden Thessaloniki där jag var på klassresa i nian.

 
 

 


Graffiti: finkultur vs vandalism


 

Yttrandefrihet och att få uttrycka sig i det offentliga rummet symboliseras bäst med graffiti. En konstform som förmedlar budskap till världen, med hjälp av vackra målningar och texter. Konst som dessutom är gratis för betraktaren.

 

I vissa städer (te.x. Bristol) skryter man med sina graffitimålare, man k-märker deras konst och sätter den guidade turen förbi alla målningar på framsidan av stadens turistbroschyr. I andra städer (t.ex. Barcelona) säljs verken för miljoner och butiksägarna hyr in lokala målare för att smycka utsidan av affären. I en tredje stad (Stockholm) jagas konstnärerna av polis, bötfälls, fängslas och konstens suddas ut. Den färgsprakande väggen målas över med grå färg, elskåpet med poesi saneras  och det glada ansiktet på busskuren suddas ut. Vad som förblir är en grå vardag där nolltolerans mot graffiti upprepas som ett mantra av trötta politiker.

 

Varför är det finkultur när gamla gubbar målar på oljeduk och vandalism när unga sprejar på betong? Nu tänker några av er att det beror på att graffiti målas på olagliga platser, ställen som ägs av någon annan. Men faktum är att det inte är okej att spreja sitt eget hus om man skulle få lust med det, eftersom det skulle kunna förstöra "landskapsbilden". Sen kan vi ju även konstatera att det faktiskt skulle vara möjligt för en kommun att utlysa vissa områden eller föremål som fria att måla på. Här ska det tilläggas att Nyköping har kommit längre än många andra svenska städer eftersom vi har en öppen graffitivägg att stoltsera med. Men tänk hur mycket roligare en stad skulle bli av att alla elskåp täcktes av konst. Tavlan på bilden har hängt i Nyköpings rådhus och representerar en sort konst.

 

Visst har ungdomskulturens konst alltid föraktats och setts som farlig men jag tycker att vi borde ha lärt oss av historien?  Elvis höftrörelser förstörde inte ungdomar och hårdrocken förvandlade inte kidsen till satans dyrkare. Så varför skulle det vara förödande att låta ungdomar utnyttja sin yttrandefrihet och uttrycka sig i det offentliga rummet genom vackra målningar och texter?