… men som oftast verkar vara något helt annat.

 

Att köras runt på en flakmoppe när man är liten och brasan ligger vid havet.

Att cykla mot piren med sina bästa vänner och mötas av vallfärden mot suparMekka.

Att känna en olustig känsla när barnen leker en halvmeter från elden och föräldrarna smyger fram vodkaflaskor ur barnvagnar där de står och ser på.

Att förvänta sig någonting som aldrig blir magiskt.

 

 

Den här trasiga ölflaskan som hittades vid renovering av det Lindebergska huset, beskriver vad valborg ibland har känts som.

 

Något kantstött.

Lite dekadent.

 

Men ibland är dagen det omvända:

 

Att ha så roligt med sina vänner att bara glöden finns kvar när man slutligen når målet.

 

Att känna spänningen när man ser den där personen i eldskenet, som man absolut inte vågar prata med.

 

Och i år när det är Beppe, sista tiden med klassen och sista valborg som liten.

 

Vad den än tidigare varit tror jag att den blir något alldeles extra denna vår!

 

 

1985 flyttade min ömma moder från sitt föräldrahem och behövde skaffa en ny telefon.
Den turkosa Diavoxen med tryckknappar tycktes henne exotisk, efter år med en grå med snurrskiva.
Just en sådan telefon som på bilden var det ballaste min mor sett i telefonväg vid den tidpunkten.

Telefoner underlättar kommunikation, snabb sammanslutning, organisering.
Sådant behövs inför 1 Maj. Arbetarrörelsens högtidsdag då vi går med resta plakat mot samhällets orättvisor.
Bättre arbetsmiljö, 6 timmars arbetsdag, dagis och nattis till barn vars förändrar arbetar, delad föräldraledighet, anställning oberoende av kön eller etnicitet. Rättvisa!
Ring era kamrater och slut er samman.

 

Valborgsmässoafton.

En högtid som tydligen ska firas.

Jag har aldrig förstått meningen med att fira valborg. När jag var liten kunde vi gå eller åka iväg och kolla på en stor brasa som jag både fascinerades och skrämdes av. Det var det. Nu känns det mer som en dag då vi dagen efter är lediga från skolan och en dag då alla av någon anledning lämnar sina hem. Det är något som firas och kanske tar man sig en Bayersk-öl från Lindebergs ångbryggeri. För alkoholen, den är nästan obligatorisk.

Lite snabbt googlande berättade för mig att man förut eldade de stora brasorna för att skrämma bort häxorna, som då troddes smida onda planer eftersom valborgsmässoafton förr var vinterhalvårets sista dag och därmed början på sommarhalvåret. Numera är elden bara ett sätt att tända eld på gammalt bråte och ge plats för lite nytt. Låter ju faktiskt rätt effektivt men häxskrämmandet ger en betydligt coolare berättelse.

 

 

Jag har aldrig riktigt förstått valborg, men jag tycker det är en mysig högtid. Dock har jag inte varit någon som "firat" valborg något speciellt. Det är inte ofta jag kollat på brasa, och jag har heller inga speciella minnen från valborg. Jag brukar vara med vänner, äta gott, dricka gott, spela spel, skratta och ha det allmänt trevligt. Umgås helst enkelt. Det är en trevlig högtid, som är mysig, varm och vårvälkomnande.

I år är det lite mer firande för min del, och för resten av Nyköpings studenter, nämligen Beppe. Vi träffas på Nicolaiskolan, skriver hälsningar på varandras fiskemössor och sedan knallar vi ner till vallarna och avslutar kvällen på krogen. Det blir en roligare tillställning, och jag firar som jag brukar, med vänner.

Som sagt, Beppemössan, fiskemössan, är vad vi studenter kommer ha på huvudet på Valborg i år. Denna hatt liknar lite Beppemössan i formen, men i övrigt finns det inte så mycket likheter mellan dem. Detta är en grön hatt med spår av rött, orange och vitt och tillverkades under 2006 av Wigéns.

 

Elden värmer upp ansiktet i den kalla, fuktiga vårluften. Familjer och vänner samlas runt elden och stirrar in i dess lågor, några ramlar och faller omkull på vägen till brasan och man ser en massa vita mössor. Det är första maj - Valborg.

Jag har undrat om valborg alltid firats som det gör idag, vilket det inte har. Förr så fanns det många olika ritualer på valborg, men två som alltid varit desamma är drickandet och eldbrasan. Dock så brann inte eldarna förr endast för att elda utan för att man brände upp gamla möbler som inte behövdes längre. En annan spännande ritual som jag fått reda på är en ganska finurlig en, förr så brukade man använda sig av smällare och skjuta gevär för att skrämma bort spöken och vålnader, detta gjorde man för att man skulle släppa ut sina djur på bete och för att de inte skulle få någon dum sjukdom eller kanske rövas bort så skrämde man bort det som skulle kunna skada djuren - vilket man trodde var vålnader och spöken.

I museets föremålsarkiv letade jag efter ett gevär, men det enda jag kunde finna som liknade något man kunde skjuta med var denna leksakspistol i plast som kommer från Polismyndigheten i Södermanland. Då börjar man fundera hur en leksakspistol kom till Polismyndigheten? Kanske var det någon som försökte råna någon med en leksakspistol eller så var det kanske någon som lämnade in den? Den är i alla fall gjord i Turkiet 1980 och lämnades in till museet 2010 tillsammans med en massa andra föremål från Polismyndigheten.

 

Sonja Klangestams hatt av syntet från samlingen Tre generationer Klangestam.

Stina berättar om första maj och demonstrationer, dagen efter valborgsmässoafton.

Jag berättar om morfars eld i skärgården. Min kratta med mängder av spetsar som jag klär med marshmallows för att kunna grilla massor samtidigt istället för att bara låta en i taget smälta över elden på en träpinne.

Spegelblankt vatten och tändvätskekol, hamburgare och måsar.

Alltid kyliga valborgsaftnar med sneakers, långkalsonger och regnjackor ute på landet.

Första maj blir inte direkt uppklätt heller.

 

Men förr under förstamajdagen så gick damerna runt i sina vackra huvudbonader. Kanske demonstration i feministisk anda, vilket jag hoppas på och vill föreställa mig.

Jag vill ha en första maj med denna hatt på huvudet, ett fett plakat i handen och skrika: JÄMSTÄLLDHET NU, NU, NU.

 

 

"Hörsägen och bakdanteri" 1877-04-01:

 

Unga fröken Lewenhaupt njöt i fulla drag av valborgsfirandet!

 

Det var en  solig och ljum vårkväll som mötte Fröken Cecilia Lewenhaupt (8) då hon med med morföräldrarna Grevinnan Wilhelmina Bonde (60) och Överste kammarherre Carl Jedvard Bonde (64) infirade vårens ankomst med pompa och ståt. Platsen för det livliga spektaklet var Ericsbergs slott beläget i Stora Malms socken, en plats som sett mången lättfotad dans, må ni tro! Brasan sprakade, unga fröken log stort och en kör sjöng i den skymmande vårkvällen. En lyckad kväll får vi anta!

 

- Greta Ankarkrok

 

Tavlorna av Cecilia och hennes morföräldrar målades samma år som den fabricerade tidningsartikeln publicerades och målades av Generalskan Anna Beata af Kleen. Jag måste säga att skvallertidnigsjournalistik måste har varit knepig runt 1877. Det tog mig väldigt lång tid att klura ut vad de hette och vilken relation de hade till varandra då Cecilia hade 6 förnamn och två alternativa efternamn och hennes morföräldrar hade ett antal olika namn de med!

 

Tavlorna ägdes av Cecilia Lewenhaupt, senare af Klercker och skänktes till museet av Göran af Klercker efter hennes bortgång 1951.