I veckotidningen Times Magazine, årgång 1960, hittade jag denna reklam. Det är oljebolaget Shell som vill visa vilket arbete som ligger bakom den bensin eller diesel de säljer. Detta gör de på ett sätt som får det att framstå som fantastiskt. Visst är mycket av tekniken fantastisk, både nu och då, men vad det bl.a. syftar på är något som helt strider mot dagens värderingar.

I denna moderna värld med fred och ständiga miljöhot uppmanas vi hela tiden till att värna mer om miljön. De allra flesta är nu mer eller mindre miljömedvetna och många tar saken i akt. Vi skulle inte tänka oss att kunna tycka att det är okej att hjälpa ett företag förstöra naturen för att de ska spara in på pengar. Inte heller skulle vi välkomna denna annons, utan istället anmäla den och skapa stora kampanjer för att de värderingar, som reklamen innehåller, ska stoppas.

Reklamen berättar om hur Shell, ett duktigt företag, hela tiden får jobba mot naturen. En natur som är retsam och ovänlig genom att lägga olja under de mest ohyggligaste platserna, t.ex. öknar, regnskogar och havsbottnar. Oljeföretagen lyckas ändå, mot alla odds och med bara gott i sinnet, plöja ned regnskogarna, korsa öknarna och borra i havet för att komma åt oljan som ska till konsumenten.

Man kan uppfatta det som ironi, om man som jag är född i en tid med klimatrörelser, men detta var positivt innan 70-talet. Såpass positivt att det var gynnsamt för reklamsyfte. När jag först läste annonsen drog det först lite smått i smilbanden. Inte trodde jag att det jag läste var på riktigt, det var först svårt att ta in budskapet. Texten gick emot min samtids värderingar enormt. Att framhäva att det var ett bra jobb att skövla många många regnskogar bara för att hitta olja i en av dem.

Utvecklingen som har skett sedan den här tidningen kom ut ser jag som mycket positiv, även om liknande värderingar och tillvägagångssätt fortfarande ligger i bruk, fast nu förstås diskret.

 Man har ju hört om ens mor- och farföräldrars kärlekshistorier. När två personer möts och blir förälskade utan att veta hur gammal personen är, vad för statusar personen lägger upp och hur personens profilbild ser ut. Enkelt och bra. Skulle man dock möta sitt livs kärlek på stan eller andra platser och  inte få reda på personens namn, gatuadress eller telefonnummer var man ju mer eller mindre körd. Idag kan man ju, om man vet personens namn, åtminstone hitta honom/henne genom en rad olika sociala nätverkstjänster.

Jag var övertygad om att fallet var såhär förr i tiden. Men så hittade jag en text i en tidning från arkivet som bevisade att jag hade fel. I tidningen fanns en kolumn där en kille hade skickat in en text där han hade skrivit att han sökte efter en tjej som han hade träffat och hjälpt med väskan. Han beskrev var de hade setts och att han väldigt gärna ville träffa henne igen. Han gjorde allt han kunde för att hitta den där flickan igen och han kanske inte ens lyckades. Så det kanske inte alls var enklare förr, idag garanterar ju i alla fall Internet att man aldrig kommer att gå miste om sitt livs stora kärlek. Vilket också är enkelt och bra antar jag.

”Ju närmare, desto vackrare med CLUTEX S’LIPSTICK på läpparna… en förtrollande ny, mjuk lyster, som framhäver ER skönhet. CLUTEX S’LIPSTICK! Det nya stiftet som är mjukare, fetare – mer glänsande. Lätt, som med en pensel, ger NI läpparna den rätta konturen ty CLUTEX S’LIPSTICK har formerad spets och lång, exklusiv lyxhylsa. Välj er favorit stift – CLUTEX S’LIPSTICK – i någon av de nya, vackra modefärgerna redan idag!”

Detta står i Artikeln ”Ju närmare, desto vackrare” från tidningen Bild Journalen nr 42 den 17 oktober 1962. På den tiden kostade denna tidning ynka 1 kr, otroligt billigt jämfört med dagens chockerande pris för endast en tidning.

Jag tyckte det faktiskt var lite roligt när jag läste denna artikel, hur det faktiskt inte har förändrats någonting från dåtidens reklamering till nu. Det är exakt lika överdrivet, det har inte förändrats någonting. Man ska förklara så utförligt och så detaljerat som det bara går, gärna hitta på lite och lägga till lite bara för att det ska låta och se bra ut – allt för att tittaren/läsaren ska köpa. Det är exakt som nu, reklamens små knep och trix sitter kvar än idag och jag tror att reklam alltid kommer se ut såhär. Överdrivet. Men det låter ju bra, vilket gör att det säljer bra, men det kanske inte alltid är så bra som de faktiskt får det att låta. Men 9/10 fall så väger produkten faktiskt upp till dess förväntningar, tycker jag i alla fall.

Men det var faktiskt lite roligt, att reklamen ser exakt likadan ut så då och nu.

”Det var länge sedan vi var så glada som fredagen den 3 juli 1942. De 22.000 som packat sig samman i Stockholm stadion var mer än glada – de simmade i lycka. Sådant är inte vanligt i tider som dessa. Men det känns både skönt och befriande på en gång.”

Detta är första stycket i artikeln tillhörande bilden ovan. Det citerade stycket tillsammans med bilden tycker jag säger mycket om sports inverkan på individ och samhälle. Den glädje den kan sprida även i de mörkaste tider.

Det är lätt att känna empati med idrottare. De är människor som tränar oerhört hårt för att nå sina drömmar. De når sina mål, och man gläds med dem – de faller på vägen, och man gråter med dem.

Ibland läggs en hel nations drömmar på en persons axlar och när de med hela den tyngden hängande över sig ändå springer över mållinjen först skapar det en tryckvåg av känslor. Tillskillnad från tryckvågen av en bomb sprider denna hopp och glädje istället för bråte och grus. Under andra världskriget, när ljudet av bomber kunde höras från kontinenten, måste explosionen av glädje från 22 000 människor på Stockholm stadion ha betytt så mycket för de ansamlade, men även de som senare fick historien berättad för sig.

Även idag finns det få tillfällen när tiotusentals människor tillsammans kan känna lycka, eller till och med eufori, som inte har med sport att göra.

I en allt mer individualiserad värld kan glädjevrålet från en enhetlig publik när fotbollslaget gör mål vara en viktig påminnelse om att man inte enbart är en individ – vi är alla en del av ett kollektiv.

När jag öppnade ett nummer av Bildjournalen från 1962 var det en artikel som direkt fångade min uppmärksamhet. Kanske var det den rosa färgen, kanske var det bilden på den gigantiska soptunnan fylld med människor eller kanske var det nyfikenheten som rubriken ”Sluta kasta ut våra favoriter!” gav upphov till, något var det i alla fall som gjorde att jag drogs till just denna artikel. Det faktum att en närmare titt informerade mig om att artikeln handlade om tv-serier avgjorde sedan det hela, det här var artikeln för mig!

I sin artikel beskriver Nic Norberg den tillhörande bilden på följande vis:

”Andy Strüwer har på den här sidan på ett bra sätt illustrerat hur det hittills gått till, då det gällt att ta vara på svenska folkets TV-favoriter. Ni ser TV-chefen Nils Erik Bæhrendtz skyffla ner dem allesammans i sin för detta ändamål speciellt avsedda soptunna. Bæhrendtz har varit väldigt flitig med dynggrepen. Tunnan är vid det här laget överfull.”

Man kan alltså anta att åtminstone delar av den svenska befolkningen vid den här tiden inte var speciellt nöjda med hur deras TV-favoriter blivit nedskyfflade i Nils Erik Bæhrendtz soptunna. Hur ett flertal av deras favoritserier blivit nedlagda trots ett, enligt artikeln, stort intresse för dem. Och detta är ju något som är relevant även för oss i nutiden.

Nu i post-jultider så är åtminstone mina tankar fortfarande fyllda av julmat, julklappar och Kalla Anka. På julafton kom frågan om hur länge ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” egentligen visats på julafton upp och svaret visade sig, efter en snabb konversation med min bästa vän Google, vara sedan 1960. Men vid ett flertal tillfällen så har SVT velat ta bort programmet, eller åtminstone byta ut delar av det, men icke sa Nicke, Sveriges befolkning kunde absolut inte gå med på detta och SVT har fått ge vika gång efter gång. Vi har alltså kunnat påverka vad som visas på våra TV-apparater, till skillnad från 60-talet då Nils Erik Bæhrendtz och Sveriges Radio-TV tydligen utnyttjade sin ställning som monopolföretag gällande TV och skyfflade ner favoriterna i soptunnan, enligt Nic Nordberg.

Detta engagemang visar att TV-serier, ja det är något som ligger oss varmt om hjärtat såväl då som nu.