”Det var länge sedan vi var så glada som fredagen den 3 juli 1942. De 22.000 som packat sig samman i Stockholm stadion var mer än glada – de simmade i lycka. Sådant är inte vanligt i tider som dessa. Men det känns både skönt och befriande på en gång.”

Detta är första stycket i artikeln tillhörande bilden ovan. Det citerade stycket tillsammans med bilden tycker jag säger mycket om sports inverkan på individ och samhälle. Den glädje den kan sprida även i de mörkaste tider.

Det är lätt att känna empati med idrottare. De är människor som tränar oerhört hårt för att nå sina drömmar. De når sina mål, och man gläds med dem – de faller på vägen, och man gråter med dem.

Ibland läggs en hel nations drömmar på en persons axlar och när de med hela den tyngden hängande över sig ändå springer över mållinjen först skapar det en tryckvåg av känslor. Tillskillnad från tryckvågen av en bomb sprider denna hopp och glädje istället för bråte och grus. Under andra världskriget, när ljudet av bomber kunde höras från kontinenten, måste explosionen av glädje från 22 000 människor på Stockholm stadion ha betytt så mycket för de ansamlade, men även de som senare fick historien berättad för sig.

Även idag finns det få tillfällen när tiotusentals människor tillsammans kan känna lycka, eller till och med eufori, som inte har med sport att göra.

I en allt mer individualiserad värld kan glädjevrålet från en enhetlig publik när fotbollslaget gör mål vara en viktig påminnelse om att man inte enbart är en individ – vi är alla en del av ett kollektiv.