Denna jacka påminner mig om en person som varit med om mycket i sitt liv. En person som flyttat från Polen och sedan kommit hit till Sverige för att träffa min farfar. Denna person bryr sig mycket om vad hon sätter på sig för kläder och gillar glitter och glamour. Därför påminner denna jacka om min farmor.

Min farmor är en liten tant som bor i Stenkulla där hon levt under hela min livstid. Just nu lever hon där med sin nuvarande pojkvän Bengt. Min farmor gillar att köpa kläder till mig och min syster. Det är inte alltid vi gillar det hon köper när vi inte är med, för då kan det vara allt från guldglittrande byxor till ett par knasiga skor. Jag tror hennes speciella smak bland annat beror på att hon är polsk, men kanske också för att hennes far var från Ryssland. Både polska människor och ryska människor är kända för att gilla päls, guldiga och flashiga utstyrslar.

Min farmor skulle förmodligen kunna tänka sig att köpa denna jacka om den var billig eller på rea. En jacka i ylle, siden, sammet och blåräv för ett passande pris skulle min farmor räkna som ett kap. Om denna jacka skulle säljas någonstans idag skulle det förmodligen vara i en secondhand butik eftersom den tillverkades 1920 och secondhand är något min farmor gillar. Personen som använde jackan hette Fru Anne-Marie de Dardel. Hon föddes 1928 och gifte sig 1951 med Jean Alexander Auguste de Dardel som levde 1919-1982. Hon levde i Stockholm med sin man och lämnade in jackan 1967.

 

 

Min syster är två år yngre än mig, och väldigt lik mig på väldigt många plan. Vissa människor kan inte se skillnad på oss och andra ser inte att vi är släkt. Vi pratar väldigt lika, och på samma sätt. Det är nog den likheten jag tycker syns, eller ja, hörs, mest. 

 

En sak som skiljer oss åt är hur vi hanterar pengar. Hon slösar gärna medan jag sparar, så gott jag kan. Hon har väldigt svårt att hålla i pengarna och trots att hon precis kan ha köpt ett par skor, så råkar hon hitta ett par ännu snyggare, och måste köpa de med. När jag såg dessa svarta skinnkängor i magasinet från 1990-talet fick de mig direkt att tänka på henne, och på just detta.

 

För en månad sedan köpte hon äntligen en vinterjacka hon suktat efter, och en vecka senare hittade hon en hon tyckte om ännu mer. De är hur lika som helst och enda skillnaden är luvan och ett skärp på den nya. Så nu hänger det två i princip likadana vinterjackor i hallen, som tillhör min shopaholic till syster.

 

 

 

Vill ni veta en hemlighet?

 

Nu kanske ni tror att jag ska berätta något spännande om den här mystiska Pontus, han som fått hedern att agera titel till detta inlägg ...

 

Att han är en hemlig agent som bosatt sig i en lägenhet i tegelklumpen där jag bor (och självklart är jag den enda som vet om hans verkliga identitet).

 

Att han är en trollkarl (shhh, mugglare får egentligen inte veta om att magi existerar).

 

Eller kanske att han är en riktig människa, fast han lurar folk genom att säga att han är en faun (ni vet, hälften människa – hälften get).

 

Nej, nu är det ju så simpelt att jag ska berätta hemligheten om att jag inte har en susning vem han i själva verket är.

 

Jag vet vem han var men inte vem han är.

 

Han var den där killen hos min dagmamma som var överallt och ingenstans, han som busade mer än lekte och som slog småflickorna i huvudet med leksakståg. Mycket mer minns jag inte om honom, vet inte vad han hade för efternamn eller vilka lekar han föredrog. Den där incidenten med tåget minns jag dock mycket väl, kan nästan känna bulan när jag tar på mitt huvud. En dag kom han bara fram till mig med leksakståget i hand och sedan ... ja, sedan slog han till, hårt.

 

Jag och Pontus gick hos en dagmamma, hon var bäst. Hon lagade den godaste maten (lilla kinkiga jag åt till och med hennes fisk) och hade alltid tid för oss barn, man kände att det var oss hon brann för – det var vi barn som var hennes lilla passion. Går man inte hos dagmamma så går man ofta på dagis (eller den rätta benämningen ska kanske vara förskola, vissa är så petiga med det där) och det här leksakståget bodde förut på Klockbergets förskola. Kanske har även det här färgglada leksakståget gett ett och annat barn bulor och blåmärken.

 

 

Det handlar om ungdomens övergång.

När skolans betryggande skynke dras undan och föröver står den främmande världen, oändlig och full av möjligheter.   

Den stunden man som gymnasielev troligtvis kommer uppleva som den bästa, den mest befriande och totalt jäkla underbar.

 

Studenten. 

 

Men förutom att det troligen kommer bli fantastiskt, påminner det mig om de som inte kommer vara där.

 

Min kära vän Kevin Lindblom försvann till Schweiz ett halvår, med 2:a februari som planerat hemkomstdatum.

Det kändes tufft. Hur säger man hejdå för ett halvår? Det går inte riktigt.

Kevin som gjorde måndagarna i skolan till något att se fram emot och inte bäva inför.

Som är så snäll, godhjärtad, oändligt rolig och glad över livet. Och som dessutom inte har släppt småbarnshumorn – vilket är befriande, för vem har egentligen gjort det innerst inne?

 

Men han kommer inte hem i februari.

Schweiz är underbart, så han vill stanna, och vi förstår honom till hundra procent.

Men det känns.

Det känns jobbigt att tänka på. Att behöva räkna ner ännu ett halvår.

Det känns, att inte få dela en av de där ögonblicken man troligen kommer minnas för alltid, med en så bra vän.

 

Men Juli kommer snart, trots allt, även om vintern blir lång.

Så ha det totalt jäkla underbart i Baden, Kevin. Men skynda dig hem sen.

 

Mössan på bilden är ingen studentmössa, och jag har inte heller hittat information om den. Men jag tror att den är en mössa ifrån en marinkår eller en flotta.

 

 

När jag ser dessa dampampuscher (gummistövelkängor enligt mig, inte enligt museet...) så tänker jag på alla coola kvinnor ute i världen, tjejer som har attityd och inte viker sig för något. Pampuscherna är gjorda i vävburen gummi och har kilklack och måste vara det absolut bästa sättet att möta blött väder på. De tillverkades 1940 och jag är extremt avundsjuk på Barbro Nordström som lämnade ifrån sig skorna 1995 till föremålsarkivet. Hon har fått traska runt i dessa, säkerligen ute i skärgården bland spruckna klippor, ljung och vattenväxter. Promenerat längs grusvägar och plockat blåbär och tussilago i dikeskanten.

 

Säkerligen har hon också promenerat på stadsliga kullerstensgator i dessa med väldig attityd. För det är just det jag tänker på när jag ser dessa uppbyggda grova skor. Attityd. Jag tänker på balla kvinnliga artister och aktivister och feminister som är muskulösa, snygga, tuffa, brutala och modiga. Har galna frisyrer, dansar abnormt bra och kaxar med omvärlden.

 

Ibland brukar jag lyssna på dessa låtar: Robyn – U Should Know Better (feat. Snoop Dogg) , Lykke Li – I Don't Mind (Jump On It) ,har ett lager med dylik musik. Jag stoppar in hörlurarna i öronen och är arg på allt och stegar snabbt genom folkmassor med världens attityd och mimar med i protesterande texter. Jag drömmer om att rappa som rapparna gör, droppa rätt repliker i rätt sammanhang och göra revolt mot allt. Det kommer jag nog alltid att drömma om.

 

Samtidigt så är det inte min stil. Jag får helt enkelt acceptera att den där känslan av oändlig häftighet enbart kommer att infinna sig just under de där stunderna då jag hemlighetsdansar till tunga låtar och pekar finger till saker i min ensamhet och nynnar till låtar som skapar rätt stämning, när jag är på rätt humör.

 

För så fort jag hamnar bredvid en verkligt tuff tjej med attityd så känner jag mig väldigt mesig, stel och pretantiös. Jag kanske inte är tuff på det coola utagerande klassiska pampusch-viset, det får jag acceptera. Jag har tusen andra förmågor som gör mig precis lika ball som alla andra tjejer i hela världen. Det har vi alla. Jag drömmer ändå om att rappa i keps och magtröja och gigantiska kängor med svart läppstift ibland. Och det är okej.

 

 

Vikingamodell
en segelbåt med ställ, av Blomberg och av Blomgren utformad
tjusig, eller hur?

Självklart att jag stoltserar med ett skepp då jag talar om min far.
Han talar nämligen om båtar som andra talar om forna förhållanden.
Han minns hur de träffades
den första färden och hur samarbetet fungerade.
Kommunikationen mellan vågor och köl sker via en medlare, den platsen tar gärna min far.

När pappa går in i intressen glöder han, han sprakar inför ämnet, lågor börjar synas.
Likt Fågel Felix brinner han till slut upp
svalnar av och föds i askan av det gamla
till ett nytt intresse som skapar glöd lågor och en sluten cirkel.
Men båtarna är det som återkommer, den glöden sitter i hans hjärta.