Dessa bilder fastnade jag direkt för, känner ni inte sommarkänslorna?

På bilden ser ni trädgårdselever (Bernt Lindell, Eric Ericsson, Bror Flodell, Karl Johan Nilsson och Kersin Palmers) på Åkerö. Solen skiner och de går lättklädda med solhatten på, hur underbart skulle inte det vara?

Så fort jag såg denna bild på webben kände jag sommarkänslorna krypa närmare, det är ju hela 7 månader kvar tills jag ger mig ut på sommarlov! Känns lite för lång tid då jag verkligen är en såndär typisk-sommartjej och gillar inte denna ångestfyllda och deprimerande höst och vinter, trots att det är mysigt med ljus och mängder med te koppar. Jag tycker om att ligga på stranden och sola mig brun hela dagarna, eller sitta på vallarna här i Nyköping på en filt och ett gäng vänner och mängder med bullar. Att slippa frysa är väl ett stort plus med sommaren, jag föredrar klänning istället för tajta jeans och en tjock stickad tröja för att hålla mig varm.

Men som sagt, det är 7 månader kvar. Så jag får väl drömma mig bort när jag tittar på denna bild och dra på mig en stickad tröja och göra mig en kopp jordgubbs te!

 Här kan de se en hel webbutställning om Kärlek och trädgårdsmästeri i världskrigens tid.

”11 september 2001” står det helt enkelt på förstasidan av SN utgiven på samma datum. Bilden säger resten. Man visste att detta datum skulle etsa sig fast i allas minne. Tre hela uppslag fylls av terrorattentaten. Det är krigsrubriker och krigsbilder som skiner i svart och vitt mot en när man bläddrar igenom dem.

Jag var själv inte ens fyllda sex år, hade precis börjat skolan och befann mig vid tidpunkten för attentaten på förskolan dit jag gick efter avslutad skoldag. Jag kommer inte ihåg mycket från den här tiden men jag kommer, med otrolig klarhet, ihåg ögonblicket då jag för första gången såg bilderna från de rykande tornen.

Jag satt och ritade när en av fröknarnas döttrar, som ibland jobbade på förskolan, kom in i rummet jag befann mig i, med sin mor och en annan fröken bakom sig, och satte på teven. De talade säkerligen med varandra och det fanns säkerligen andra barn i närheten, men jag kommer inte ihåg något ljud. Inte heller några lukter. Jag kommer endast ihåg de allvarliga minerna hos de vuxna och så, givetvis, de rykande tornen.

Attackerna skedde strax innan 15:00 svensk tid, och mamma har berättat i efterhand att jag satt kvar vid teven när hon hämtade mig, vilket måste ha varit omkring 17:00. Hon har även berättat att de andra barnen var ute och lekte, att jag ensam satt kvar.

Jag tror inte att man växer upp på grund av en enskild händelse. Men 11 september 2001 är oundvikligen ett viktigt datum i min utveckling som människa. En sådan händelse påverkar redan vuxna människor enormt, men barn är ännu mer formbara och effekterna är därför mer omfattande. Hur skulle jag ha varit annorlunda om jag inte sett de rykande tornen den dagen? Jag vet inte.

Men jag vet att jag är tacksam att jag inte tvingades bort från teven. Jag skyddades inte mot sådant som man, oklanderligt, kan tycka är värt att skydda barn ifrån. Jag visste kanske innan, men jag visste definitivt efter den dagen, att världen inte var god. Jag vart nog rädd. Kanske drömde jag mardrömmar. Dock är jag övertygad om att fröet till min nyanserade och komplexa värdsbild såddes, om inte exakt då, så omkring den tiden.

Jag snubblade över den här tidsmarkören när jag var nere och grävde i arkivet. Framsidan på tidningen kläds av en kvinna i hatt som kör bil. Det är den lilla cancerframkallande detaljen till vänster på bilden som väcker mitt intresse. Kvinnan håller en cigarett i sin hand, något som knappast skulle förekomma på ett omslag idag. Jag bläddrar vidare i tidningen och möts av formuleringen ”negergosse”, ytterligare en tidsmarkör som får mig att tänka: det var nog inte bättre förr. 

Så visst har det hänt lite sedan 1929 men allt har inte förändrats. Jag hittar också likheter med dagens media rapportering. I tidningen finns ett stort reportage om ”Skandinaver i Hollywood”, något som känns lika aktuellt idag. Jag tänker självklart på tv-programet Svenska Hollywood fruar som gjort succé i Sverige.  Det är helt enkelt bara att erkänna, Bonnier var före sin tid redan då.

Nu senast när vi i Youthhood möttes var vi i arkivet på Åhuset och fick kolla runt bland flera tusentals papper med olika innehåll. Länge letade jag runt i olika mappar i hopp om att hitta en skrift om, eller fotografier av, Lennart Nilsson, en av Sveriges största fotografer med uppväxt i Strängnäs kommun. Dessvärre hittade jag inget av eller om honom men blev dock inte besviken när jag hittade detta fotografi taget av en man vid namn Ivar Schnell. Fotografiet är taget 1944 och jag känner igen mycket av mitt fotografi i den här bilden, vilket gör den intressant för mig. Dels så är många av mina motiv just kor då jag finner dem mycket angenäma att ta kort på. Det är dock det stilla lugnet i bilden som jag associerar med vissa av mina fotografier.

Ivar Schnell var inte huvudsakligen verksam som fotograf, hans ämbete var landsantikvarie, Sörmlands först med start 1938. Han var arkeolog och skrev om bl.a. kyrkor och fornminnen. Det verk av hans som jag bäst kan relatera till är dock pjäsen om Nyköpings Gästabud, vilken han skrev!

Här hittar du mer information om Ivar Schnell på Sörmlands museums hemsida.

Fotoalbumen som låg i lådan med Anna Johanssons saker nere i arkivet i Å-huset innehöll bilder från hennes resa till Amerika 1955. Frihetsgudinnan, Vita Huset och Lincolnstatyn vid Lincolnmonumentet är exempel på ikoniska amerikanska platser som Anna besökt och förevigat genom dessa fotografier. Men i det här fotoalbumet finns även bilder på en giraff, en hel del bilar och på majoriteten av fotografierna poserar en eller flera personer. Och på ett av fotografierna är det Anna själv som poserar bredvid en totempåle, där man kan skymta en indianstaty i bakgrunden.

Fotografierna som riktigt fångade min uppmärksamhet var dock de från en parad i en storstad. De stora reklamskyltarna på husen i bakgrunden för mina tankar direkt till Times Square, och att Anna besökte New York är redan känt så kanske associerar jag rätt plats med bilderna. Varför det var en parad när Anna Johansson var där har jag ingen aning om, men firanden som amerikanernas älskade 4th of July kommer snabbt till framkanten av mina tankar. Tillsammans med dem tankarna kommer även bilden av en väldigt förbryllad Steve Rogers, också känd som Captain America, som tittar sig omkring på Times Square, för efter att ha i princip sovit i 70 år så har hans älskade New York förändrats en hel del.

Det här fotoalbumet får mig även att tänka på något som jag tycker är riktigt synd, nämligen att man åtminstone inte i min umgängeskrets tar sig tiden att sätta ihop fotoalbum längre. Man har sina bilder på datorn och det är det, och en fotobok är en riktigt lyxig och omtänksam present. Men fotoalbum dem ser jag knappt till längre. Att bläddra mellan bilderna, komma på en fiffig bildtext och kanske till och med sätta in ett fyndigt klistermärke det förekommer inte på samma sätt som när jag var liten, och det tycker jag är tråkigt. Men jag hoppas att fotoalbumen likt många andra gamla godingar (polaroidbilder någon?) kan göra en ordentlig comeback inom kort och bli det nya retrofenomenet.