Att bläddra i en Vogue från början av förra seklet är en alldeles särskild upplevelse.
Slås av kontrasterna till vår retuscherade verklighet och möta ett konstverk mitt i tidningen.

Ett psykedeliskt, multireligiöst och ockult konstverk som får det att knyta sig i magen av ångest.
Ångest och förundran.

Voguetidningarna från förr ser inte ut som de gör idag.
Tidningarna var nästintill tecknade.
Fotografierna sparsmakade och alltsammans gav en väldigt hemgjord känsla.
Tidningen jag bläddrade i var ett levande collage, något organiskt och subtilt snarare än extravagant och plastiskt.

Samtidigt kanske tidningen upplevdes lika modern och plastisk då av människorna som läste den.
Det är den diskussionen jag längtar efter.
Jag skulle vilja möta personen i fråga som köpte tidningen då den trycktes och samtala om moderniteter, trender och äkthet.

Alla pratar så mycket om skeva ideal, retusch och plastifiering.
Har den diskussionen alltid funnits eller var det bättre förr?

Tänk så mycket frågor en bunt papper i ett arkiv kan väcka...