Som liten hade jag lätt för att bli fäst vid vissa saker, min blåa docka som aldrig lämnade min sida, eller om ni frågar min mor var den aldrig med mig utan mest borttappad hela tiden.

Mina gula stövlar, som var fantastiskt fina ett år men nästa år det fulaste jag ägde. Den vita kjolen på dagis, som jag krävde att få ha på mig vid lekstunderna.

Sakerna var oftast mina ögonstenar i max något år, sedan var de fina stunderna förbi och mitt i alla dessa saker kommer jag ihåg min pappas kikare. Jag delade ungefär samma passion för kikare som för kameror.

Det här är ingen kikare man tittar på fåglar i utan en teaterkikare. Det påminner mig mest om filmer där teaterkikarna knappas används för att kolla på teatern, operan eller baletten utan för att spana på alla andra åskådare.

Eftersom teatern förr framför allt var ett ställe för att umgås och skvallra kan jag tänka mig att kikaren gav dem ett perfekt tillfälle för att se vilka som hade det dåligt just för stunden. Teatern har inte alltid varit ett tyst ställe utan var en gång i tiden som ett café, fast utan fika och med bakgrundsunderhållning.

Kanske inte att kikaren var min absoluta favoritsak i mina yngre år, men fascinationen men spegelteknik och allt vad det nu innebär finns kvar. Det är någonting som har satt spår, jag skulle aldrig klara mig utan min kamera.

Jag skulle nog inte använda gula stövlar eller vita volangkjolar men en kikare, den skulle jag lika gärna kunna sitta med idag och betrakta världen.

Jag har en fem år äldre bror och när jag var liten var min största önskan att bli som honom. Så fort jag hade chansen smög jag in i hans rum och kollade på alla hans häftiga prylar. Jag kunde stå inne i hans rum i timmar.  Jag var med andra ord något av en pojkflicka som barn. Jag ville hellre leka med bilar och lego än med dockor.

Min absoluta favoritleksak var en radiostyrd bil som jag fick i julklapp. Jag älskade den bilen och lekte med den jämt, eller ja nästan jämt. När batterierna tog slut var jag helt förstörd och trodde gång på gång att den hade gått sönder. När pappa satte i nya batterier blev jag överlycklig.

På bilden kan ni se en annan leksaksbil, nämligen en polisbil. Den drivs med batterier och har en ljusramp på taket. Den har även en krönt vapensköld med trekronor på bakdörrarna och ordet ”POLIS” på motorhuv och framdörrar. Registreringsnumret är ”DICKIE”. Den tillverkades 1980 och många barn har nog haft glädje av den här leksaksbilen.

På bilden är ett av de få leksaker som jag minns att jag ägde som liten. Den klassiska Briotaxen.

En svart tax av trä, med gula öron och svans, samt röda hjul. En klassisk dragleksak från BRIO. När jag ser taxen så kommer det upp vaga bilder i huvudet från en gammal tid. Då det enda jag såg på folk var deras knäskålar. Men jag minns taxen mycket större, konstigt.

Vad som gör denna tax så tidlös är svårt att säga. Kanske är det dess enkelhet, hållbarhet och färger som gör den så intressant för både barn och vuxna. Idag när jag ser den så granskar jag den nästan som ett konstverk. Den har en sådan laddning, nästan dynamisk.

Egentligen vet jag inte riktigt varför. Förmodligen eftersom vi haft katter hemma så länge jag kan minnas. Det är nog därför jag alltid älskat gossedjur (och katter), tack vare deras mjuka päls som man kan ligga och klappa hur länge som helst.

När vi var små var både jag och min tvillingbror typ helt galna i gossedjur och började tidigt samla. Efter bara något år var lådan där de bodde överfull av både små gratisdjur på McDonalds Happy Meal-boxar som av dyra stora gossedjur med supermysig päls.

Mitt favoritdjur var ett litet ljusbrunt gosse lodjur som jag köpte i Köpenhamn någon gång för länge sedan. Då han, som alla lodjur, var prickig eller fläckig kallade jag honom Fläckis och han var mitt finaste gossedjur som satt och vakade över mig på nattduksbordet.

Vissa samlar på frimärken, men inte jag. Jag samlade på gossedjur och jag gjorde det i mängder. Något jag kommer ihåg att jag älskade att göra att lägga ut alla gossedjur i sängen så att det bildade som ett extra täcke som jag kunde sova under. Ja, tänk den tiden då spänning i vardagen var att leka med uppstoppade mjukisdjur en regnig söndag.

Min favoritsak som barn var så klart min häst. Min första, egna häst (som jag i och för sig delade med min storasyster). Han var så himla fin, guldbrun med svart man och svans och han kunde till och med pussas. Han var mitt allt när jag var liten.

Jag brukade sitta i hans box och läsa läxor, medan han mumsade på sitt hö. Jag ryktade honom i timtal, pysslade med honom och tog långa ritter i skogen. Mitt liv bestod liksom av hästen, så det är inte så konstigt att han var min favoritsysselsättning.

Nu är både han och mitt hästintresse historia, men det är en del av min historia som jag aldrig kommer glömma. Passande nog så kommer ingen annan heller få göra det, för massor av mina gamla hästgrejer ligger arkiverade här på Raspen. Som den här grimman, med morötter och äpplen på.

Den köpte jag åt Rasmus på Globen Horse Show, den stora grejen på året när man var hästgalen. Dessvärre var den för liten för honom, något som jag blev otroligt ledsen för när jag stolt skulle använda den.