Under flera tillfällen har jag gått omkring på raspen och hittat föremål som jag inte hade en aning om vad det är eller vad föremålet har använts till. Idag hittade jag detta föremål som jag vid första anblicken trodde var en tång som använts till att bygga föremål. Ett blankt objekt som användes för att bygga saker, det var första nyansen av föremålet.

När jag sedan tittade på föremålet igen såg jag det ur ett annat perspektiv. Men det var fortfarande en tång i mina ögon, men en tång som användes för att håla fast två föremål, en sådan tång som användes för att exempelvis trycka ihop två plankor efter att de hade limmats ihop.

Hade jag rätt eller fel då? Inte helt rätt och inte helt fel, det var definitivt en kraftig klämtång av metall. Men byggde den saker? Nej. Höll den ihop två plankor? Nej. Denna klämtång användes till något helt annat och mer skrämmande. Detta är nämligen en förlossningstång! Men den används inte av uttagning av levande foster utan de som dött i moderns mage. Detta får mig att tänka på den stackars kvinna som låg på operationsbordet och var tvungen att föda ut sitt döda barn på detta sätt. Jag kan då säga att jag är glad över att jag lever i min tid då jag ej behöver oroa mig för sådana här läskiga klämtånger.

Att se saker ur olika perspektiv gick inte att undvika i M. Rogstadius atenienn, d.v.s. en prydnadshylla eller etagär som också visas i synonymboken. Inte bara ser man sina föremål framifrån utan även dess skönhet bakifrån och från sidan med hjälp av speglarna. Finurlig idé som ger djup och nyanser.

Nyanser kan man hitta i allting oavsett det är ett föremål, känsla eller händelse. Det kan vara svårt att hitta men oftast väldigt viktigt om man ska till att tycka något. Inte minst är det viktigt för att få bra betyg i gymnasiet, oavsett ämne. Att få olika perspektiv på saker och ting kan vara väldigt givande och intressant. I konflikter är det ju oftast inte bara en sida som gjort fel, även om jag själv oftast är den som gör rätt, och har gjort rätt, när jag ligger i dispyt med mina bröder.

En nyans av pengar blev given till mig i skrivande stund. Det var Rolling Stones som sjunger till mig att pengar är det man vill. Det sjungs att pengar visserligen inte kan köpa allt, men det som inte kan köpas är inget man kan använda. Kärlek kan inte betala räkningarna.

Ekonomiskt oberoende smakar oftast bra på tungan, men medför det endast glädje? Personligen tror jag inte att det bara är pengarna som gubbarna i Stones fått livsglädje utav.

En annan nyans av pengar är att det är ett världsligt påhitt, något vi kan vara helt utan, vi ska inte styras av saker som kan ägas. Det skapar endast bekymmer. Inga pengar, inga problem.

Det är ju en god tanke, kanske dock lite för utmanande för att det skulle passa alla innevånare på denna jord.

Min personliga åsikt, den tredje nyansen av pengar, är den att pengar i måttlig mängd tillsammans med andra saker att bry sig om, som människor och natur, är det man mår bäst av. I stort sett alla människor önskar ibland att de hade lite mer pengar så att de kunde få vad de önskade sig, men vad skulle finnas att önska om pengar finns till att köpa allt?

Dessa indianer och cowboys i form av små plastgubbar köptes och gavs till bröderna Urban och Mikael av deras far Rolf, i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Sedan dess har de varit i brödernas ägo och lämnades in till Sörmlands Museum så sent som för fem månader sedan. Vad fick dem att tillslut skiljas från sina 40 år gamla leksaker?

Det ska ju sägas att det inte finns någon kunskap om deras relation, alltså med leksakerna, under denna tid. Det kanske var en flytt som gav upphov till att plastfigurerna återfanns ur någon gammal låda på vinden där de placerats för att glömmas bort. Kanske hade brödernas egna barn hunnit leka med sina fäders gamla leksaker innan de förpassades till ett mörkt och dunkelt skrymsle.

Å andra sidan kan indianerna och cowboysen ha varit mycket älskade och stått framme på en hylla under all denna tid – kanske blivit regelbundet nedplockade och hanterade. Jag vet som sagt inte.

Men vad jag vet är att dessa leksaker är mer än bara föremål på en hylla. De har en historia att berätta – även om historian till stora delar måste fyllas i av betraktaren. Den fåtaliga mängd fakta som givits om bröderna väcker direkt frågor som söker svar. Vad fick pappa Rolf att först inhandla just dessa leksaker? När de lektes med, vem var indian och vem var cowboy? Och vad fick bröderna att lämna dem till Sörmlands Museum?

Jag vet som sagt inte. Vad jag vet är att de måste ha betytt något extra för bröderna eftersom de lämnade in dem på museet. De allra flesta gamla leksaker lämnas inte in på museum. Så, är bröderna bara historieintresserade eller ville de verkligen säkerställa sina kära leksakers framtid? Personligen hoppas jag på en blandning av båda.

Jag har här inte givit många svar, utan mest ställt frågor. Jag antar att jag bara ville dela med mig av min åsikt om att det finns flera nyanser av föremål – en del synliga, en del inte. Jag tror att det är väldigt givande att studera alla nyanser av något . Oavsett om det är frågan om en färg, ett föremål eller en människa så är det först när man funderar kring de olika nyanserna som verklig skönhet avslöjas. För vad skulle egentligen solnedgången vara utan dess olika nyanser?

Bruna kossor.

Svarta kossor.

Och så dem där kossorna som är lite mittemellan, med en gnutta vitt.

På bilden ser ni en plansch från vårdskolan i Eskilstuna. Planschen visar, som ni kanske kan läsa på bilden, dihybrid mendelklyvning – korsning med dominans. Det står på beskrivningen att planschen är ”utarbetad av Fil. Mag. Harry Bergman under medverkan av Rektor Folke Berg”, min kära vän sökmotorn Google har informerat mig att Fil. Mag. är samma sak som filosofie magister och Rektor är tja, en rektor.

Som naturvetenskapselev inne på mitt tredje år är de första tankarna som poppar upp i mitt huvud när jag ser det här pedagogiska hjälpmedlet relaterade till Gregor Mendel och hans försök med ärtor. Ni vet, de där försöken med ärtor och deras blommor som visade att ”aha, det finns ett mönster i det här med ärvda egenskaper!” men som även visade att ”ojdå, allt hänger visst på slumpen i det enskilda fallet!”.

Som bloggare på Youthhood ser jag dock något helt annat. Med hjärnan inknappad på hitta-något-till-temat-läget så är det minsann tre olika nyanser av kossor som jag ser (för i min lilla värld, där allt är precis som jag vill, så klassificeras svartvita och brunvita kossor som sådana som är mittemellan bruna och svarta). Jag ser färger som korsas och även om man kanske inte kan kalla det för tre nyanser av en färg så är det åtminstone tre varianter av ett djur, och det måste väl räknas?

Det är ganska otroligt att vi (och även olika sidor av oss själva) kan se på saker så olika, att våra första intryck – våra första tankar – kan skilja sig så åt, att vi kan se världen i så många olika nyanser.

P.S. Snälla döm mig inte för det där fåniga avslutet

Dubbelsäte från Nyköpings teater.
Stoppad rygg och sits.
Klädd med vinröd manchestersammet, så himla fint, sarg av trä.
Fällbar fjädrande sits.
På vardera ryggstöd en oval mässingsbricka med nummer.

Teatern. Eller biografen.
Vi känner igen sätena.
Vi minns känslan.
Känslan av att hålla biljetten i handen, stå i en kö, höra sorl från människor som vet om att strax.
Strax kliver vi in i någonting annat.
Kapporna lämnas i garderoben.
Tiden pausar.
Tiden vilar.
Ett mellanrum uppstår.
Någon river av biljetten.
Tack.
Du går in.
Nummer 96.
Säten fälls upp och ned och dynorna studsar mot stolsryggarna.
Det där gemytliga ljudet.
Fjädrade, stoppade, fällstolar.
Upplevelsestolar.
Nu sitter du ned.
Lamporna dimmas ned.
Nu är allt komplett mörker och sorlet upphör.
Mellanrummet.
Avbrottet.
Allting börjar.
En utomkroppslig upplevelse.
Du blir ett skåp.
På dina hyllor placeras lite olika burkar med färger.
Du fylls av olika nyanser.
Ett spektrum av livet självt befinner sig framför dig.
I samma riktning som sätet pekar.
Kulturkväll.
Det luktar parfym.
Det luktar frihet.
Manchestersammet är så skönt att sitta på.
Det är lite varmt.

Tre nyanser.
Sätet, mellanrummet, mörkret.

När vi bestämde temat så tänkte jag på alla möjliga saker jag kunde relatera till och tänka mig att se på tre olika sätt. Även om man kan se olika färger av exempelvis, röd, så kan man även få fram olika känslor. Ju mer jag började spinna på tanken ju mer idéer kom fram.  Så jag valde att fota en kvartsfiol i barnmodell som ägdes och gav till museet av Hillvid Edhager.

Jag tänkte på musik. Eller på en sång, om man ska vara mer specifik. En sång kan ju faktiskt låta och framförallt kännas olika för olika personer. Tre olika personer kan lyssna på samma sång, höra samma ord och hänga med i refrängen lika mycket – men känslan kan vara helt olika hos de alla tre. Musik är ett så fritt språk och berör människor så olika, det betyder och känns olika för personer.

Tre nyanser av musik – enligt mig finns det väl kanske hundratals nyanser av musik om man verkligen tänker på de olika personligheterna som kan lyssna på samma sång, men känna så otroligt olika.

De här skorna fick mig att tänka på Hemingways sorgsna novell.

”Säljes: Barnskor. Oanvända.”

Dessa tre ord säger så mycket. Det är en tragisk historia om kärlek och förlust. Barnskorna på bilden är tack och lov använda. De är nedslitna, missfärgade och sulorna har hål i sig. 

Skorna kallas barnpungar och är tillverkade 1907, de är från en tid när ett par skor betydde så mycket. Du ägde ett par skor, möjligtvis två, ett par för det varma halvåret och ett par för det kalla halvåret. Detta fick mig att tänka på Cornelis Vreeswijks gamla låt ”Somliga går med trasiga skor” från 1968.

Somliga går med trasiga skor 
Säg vad beror det på

Gud fader som i himmelen bor
Kanske vill ha det så

                                                         (Första versen)

Låten handlar om olika lotter i livet och om hur vi förblir vid vår läst. En känsla av hopplöshet smyger sig fram i textraderna. En persons existens kommer inte att spela någon roll hundra år efter hens död. Allt detta illustrerar Vreeswijk genom ett par skor. Skorna är en symbol för själen, moralen och personen.

Just dessa små skor kom till muséet genom ett dödsbo, de har tillhört den avlidne Maud Törneros. Detta innebär att Maud sparade sina gamla barnskor till den dagen hon dog. Vad skorna betydde för Maud vet vi inte men det vi kan konstatera är att de precis som alla skor berättar en historia.