Ingenting är läskigt så länge det går att kontrollera, vi fruktar det som är över eller under vårt medvetande.

Något som inte finns, så länge vi undvikit det helt. Men som finns när det är försent. Jag pratar förstås om beroende. Är det något som skrämmer mig så är det känslan av beroende. Då du inte längre är pilot i ditt eget flygplan, eller kapten på din egen båt, om du föredrar båtar.

Listan på beroendeframkallande ting är lång. Alkohol, droger, Tv-spel, eller kaffe är bara några av de saker som skulle kunna kapa ditt plan. Men kaffe är ändå det som förvånar mig mest.

Kaffe verkar vara något man måste lära sig dricka. Ingen kan väl bli förälskad i kaffe efter den första klunken, men trots detta blir ofta den första klunken inte den sista. Kaffe är en så otrolig stämningshöjare. En dam som är på väg in i pensionsåldern kan bli helt till sig när det nalkas kaffedags. Kaffe har en otrolig status, jag menar det finns inte många andra drycker som har en egen rast. Det finns kisspaus och så finns det kafferast, men den stora skillnaden är att kissa är ett mänskligt behov som vi föds med och kaffe är en dryck som vi plågsamt lär oss att dricka. Varför just kaffe? Varför inte apelsinjuice?

En annan spännande sak är att kaffe är åldersrelaterad. Ungdomar som fick kväljningar av kaffelukt under högstadiet, kan sitta ett år senare på gymnasiet och avnjuta tre koppar kaffe om dagen. I mitt huvud ploppar det spontant upp två ord; självplågeri och galenskap.

Att kaffe är en social grej som skapar gemenskap går inte att sticka under stolen med. Frågan är om apelsinjuicen någonsin kommer kunna konkurera ut kaffet.

Det okända. Det skulle i och för sig kunna tolkas som mörker, men faktiskt är jag inte mörkrädd alls. Just i det här temat hade jag tänkt begränsa mig mycket mer än så. Något som nämligen skrämmer mig är masker, inte så att jag har en fobi för det eller så, men jag tycker det är obehagligt att inte veta vem som är bakom. Jag skulle kunna dra egentligen hur många exempel som helst, som till exempel maskerader eller maskotar. Lite obehagligt…

Anledningen att jag valde det här föremålet till veckans tema var lite som det jag skrev tidigare, rädslan för masker. Nu var i och för tanken när jag valde föremålet att det skulle vara en gammal dykarmask och inte en rökdykarmask som användes av brandmän. Men vad fasen, det är tanken som räknas! Jag kom i alla fall och tänka på en scen ur Disney-Pixars animerade klassiker, Hitta Nemo. Scenen jag associerar till är den när Nemo simmar ut på öppet vatten och blir tagen av en dykare. Den här dykaren tycker jag ser ganska skrämmande ut just eftersom han liksom är täckt av dräkt, sladdar och glasögon. Plus att han är så jäkla stor. För er som inte kommer ihåg scenen exakt gjorde jag ett litet screenshot från ett youtubeklipp. Det syns någorlunda i alla fall…

Jag omringas av bebisar, det vet ni alla vid det här laget. Det går inte att komma undan längre, det ploppar ut ungar från alla håll. Dessutom går det massor med program på tv om unga mödrar, jobbiga förlossningar, sjuka barn ect.

Och där kom vi till det som skrämmer mig. En sjukdom, ett symptom eller en missbildning är inget som någon kan rå för. Jag kom bara att tänka på ett tv-program som jag har sett när jag hittade den här gamla kuvösen.

 

Jag såg nämligen en dokumentär för inte så länge sedan om två systrar som led av Harlequin Ichthyosis. Det är alltså en extremt sällsynt genetisk hudsjukdom som är både dödlig och obotlig. Att ha denna sjukdom innebär att huden växer ca 15 gånger snabbare än normalt, och man ser otroligt läskig ut, tycker jag (och det är en normal reaktion, så anklaga mig inte). Oftast avlider man som spädbarn om man har sjukdomen, då man torkar ut och är mycket mottaglig mot infektioner.

När jag sedan fick se hur människor med hudsjukdomen såg ut, så kom jag att tänka på hur man gör skräckfilmer. För den här ungen, som lider utav Harlequin ser faktiskt ut som taget ur en riktig skräckis: http://www.ispub.com/ispub/ijd/volume_1_number_1_14/a_case_of_harlequin_fetus_with_psoriasis_in_his_family/harlequin-fig2.jpg

Men detta är alltså verklighet. Och det är helt sjukt att något som kan vara så verkligt skildras som något av det äckligaste man vet i en ruggig film. Tänk den här människan som har burit sin bebis i nio månader och äntligen ska krysta ut denna vackra, efterlängtade varelse. Och så är det en alien utan ögon, och man kan inte göra något åt det, för den kommer antagligen dö när som helst. DET är skrämmande.

Vissa människor tycket att spindlar är det läskigaste som finns. Andra tycker att Hattmakaren i Tim Burtons version av Alice i underlandet är en riktigt skabbig typ. En tredje tycker kanske som jag, att mörka och stora hav är rätt scary. 

Visst finns det mycket som är läskigt och många saker som man önskar inte skulle existera. Men är det inte ännu konstigare att vi människor faktiskt tillverkar saker att bli rädda för? Nu pratar jag inte bara om dagens obehagliga skräckrullar, nej jag snackar om saker som tillverkades redan på 1500-talet. För visst måste man velat skrämmas med krucifixet ni ser på bilden? Det tror i alla fall jag.

Efter de ca 600 sidorna i Dan Brown’s bestseller ”Den förlorade symbolen” som jag håller på och läser känner jag mig smått förvirrad, tom och skrämd.

Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna känna den där tryggheten som brukar infinna sig när jag kliver in i en kyrka eller på någon annan ”helig” plats. Den där unkna luften som alltid slår emot en som en vägg av kvav rök när man kliver in i den kyrkliga helgedomen. Tystnaden som skänker lugn och harmoni. Nej efter en vandring i symbolernas värld tillsammans med Professor Langdon som guide har jag lite svårt att ens tänka på kyrkans inre väsen som något rofyllt. Det enda jag ser framför mig när jag blundar och försöker förnimma känslan av kyrkans mjuka lugn är symboler. Läskiga gåtor som lurar i tavlornas heliga symbolik. Koder och gåtor som ber om att bli lösta.

Jag har faktiskt sovit i en kyrka. Kyrkan låg i Strängnäs och tillhörde de lite ädlare sorten med namnet, ”domkyrka”. Den var stor, den var skrämmande och den var vacker.

Jag sov under en enorm tavla som jag enträget försökte att ignorera. Jag påkallade någons uppmärksamhet om att den faktiskt kunde trilla ner i mitt huvud eftersom den nu var så stor, tung och gammal. Dock fick jag endast ett skratt till svar ”Ha ha! Den har suttit där i minst trehundra år och den kommer antagligen sitta kvar lika länge till!”  Ha.. ha.., Jag skrattar i morgon, tänkte jag. Men så kom då kvällen och när dagen därefter sakta men säkert grydde var jag fortfarande hel och fortfarande (mot alla odds) vid liv. Phu. Eller kanske ”Tack gode gud”!

Kanske är det framförallt inom de religiösa samfunden där de mest skrämmande grejerna finns att hämta. För visst kan ni väl hålla med om att även om det finns en viss harmoni och mysig atmosfär av trygghet i en kyrka, så finns där samtidigt spår av något obehagligt, inget som riktigt går att sätta fingret på utan som bara finns där. Alla de gamla tavlorna som speglar mänskliga plågor och högre makters skönhet och rikedomar. De avbildningar som ska skänka människan förståelse och vördnad till ”Gud” och kyrkan ger oss ofta en obehagskänsla och förnimmelse av undangömd skam.

Ett exempel där vi kan se ett riktigt ”läbbigt” föremål är just krucifixet på bilden, Jesus gestalten är för mig ganska skrämmande, det murknande grådaskiga trät av vilket figuren är skapad av ser vindpinat och saltvattenstänkt ut. Man riktigt ser hur Jesu plågor stiger från krucifixets ansikte. Smärtan har med största skicklighet karvats ut av en händig skulptör för mycket länge sedan. Då liksom nu kan jag tänka mig syftet med symbolen. Att skrämmas.

Hoppas att jag inte sårar någon med mina hårda ord, men jag är verkligen livrädd för att åldras. Det känns som att åren bara svävar förbi, och ändå har jag inte ens fyllt arton år än. Snart står man där med skägg ner till knäna och grått hår (ta inte illa upp alla gråhåriga och människor med långt skägg).

Det som framför allt skrämmer mig för att åldras är att komma till det stadiet i livet då man ska hitta ett yrke som det är meningen att man ska trivas med, och som man sedan skall försöka skapa sig en karriär i. Ett jobb som man är någorlunda intresserad av. Sedan ska man jobba, komma hem och laga mat, sen ska man jobba igen, och så fortsätter det i en slags cirkel känns det som.

När jag fick syn på den här käppen fick jag läskiga bilder framför mig, som ett slags bildspel av mitt liv i framtiden. Det kanske låter knäppt, men det var väldigt spännande kan jag tala om. Både formen och färgen som den här käppen har känns verkligen gammalt. Personligen tycker jag att bära käpp är rätt coolt. När jag blir gammal vill jag bära käpp, skulle kunna tänka mig just den här käppen faktiskt. Käppen är såklart ett hjälpmedel om man har det svårt att gå och ta sig fram, men även som ett vapen. Det perfekta redskapet för äldre som vill kunna försvara sig mot elaka ungdomar som försöker råna dem på handväskor och plånböcker. Värt att tänka på!

Jag tror att den största anledningen till att jag skräms för att åldras är att jag trivs som jag är nu, och som jag lever nu. Men jag resornerar såhär, att så länge man vill vara en ungdom, så är man en ungdom oavsett ålder, och det är den meningen jag kommer att leva på!

Förutom alla de här rätt vanliga grejerna jag är rädd för som döden, flyga, mörker, få tabasco i ögat, framtiden, sjukdomar, naturkatastrofer, djupa hav, höga hus, bomber, yxmördare, istappar, misslyckande, hissar, spindlar, skogar på natten, eld, dåliga filmer, klämma fingrarna, barn under 12 med smink, låtar som ”sexy bitch”, kvicksand, halka på stan, rymden, backslick, skicka sms till fel person, inskränkta människor, gömda kameror i duschen, ny istid och så är jag sjukligt rädd för valar!

Jag tror min valfobi började när jag såg den klassiska disneyfilmen Pinocchio, som kom ut redan 1940, som 5-åring. Som bekant finns det en väldigt gigantisk val med i den. Och inte bara är den elak, den heter också Monstro, vilket gör den ännu mer läskig.

Sen den dagen får jag en mindre panikattack varje gång jag ser en val på film eller bild. Själva tanken på att det finns så groteskt stora djur, som inte ens skulle märka att de sväljer en människa, är skrämmande. Jag skakar lite bara av att skriva det här.



Först trodde jag att det var en antik dykhjälm därav kopplingen till valar, men det visade sig vara en gammal rökmask som brandmän hade förr.

Någonting som skrämmer mig sjukt mycket är framtiden. Vad som kommer hända, när det kommer hända, hur det kommer hända. Men jag ser självklart fram emot att få veta vad som kommer hända.

Men! Jag är verkligen livrädd för att få ett tråkigt liv, ni vet volvo, villa, vovve-grejen. Jag tror att jag är alldeles för vild för att någonsin kunna trivas med något sånt. Tänk om jag aldrig får min dos action, jag vill ha vilda nätter i Paris och galna dagar i USA.

Time will tell, och jag hoppas att mitt mardrömsscenario inte uppfylls.