Ingenting är läskigt så länge det går att kontrollera, vi fruktar det som är över eller under vårt medvetande.

Något som inte finns, så länge vi undvikit det helt. Men som finns när det är försent. Jag pratar förstås om beroende. Är det något som skrämmer mig så är det känslan av beroende. Då du inte längre är pilot i ditt eget flygplan, eller kapten på din egen båt, om du föredrar båtar.

Listan på beroendeframkallande ting är lång. Alkohol, droger, Tv-spel, eller kaffe är bara några av de saker som skulle kunna kapa ditt plan. Men kaffe är ändå det som förvånar mig mest.

Kaffe verkar vara något man måste lära sig dricka. Ingen kan väl bli förälskad i kaffe efter den första klunken, men trots detta blir ofta den första klunken inte den sista. Kaffe är en så otrolig stämningshöjare. En dam som är på väg in i pensionsåldern kan bli helt till sig när det nalkas kaffedags. Kaffe har en otrolig status, jag menar det finns inte många andra drycker som har en egen rast. Det finns kisspaus och så finns det kafferast, men den stora skillnaden är att kissa är ett mänskligt behov som vi föds med och kaffe är en dryck som vi plågsamt lär oss att dricka. Varför just kaffe? Varför inte apelsinjuice?

En annan spännande sak är att kaffe är åldersrelaterad. Ungdomar som fick kväljningar av kaffelukt under högstadiet, kan sitta ett år senare på gymnasiet och avnjuta tre koppar kaffe om dagen. I mitt huvud ploppar det spontant upp två ord; självplågeri och galenskap.

Att kaffe är en social grej som skapar gemenskap går inte att sticka under stolen med. Frågan är om apelsinjuicen någonsin kommer kunna konkurera ut kaffet.