I Japan finns det en teaterstil som spelats sedan 1300-talet som kallas "Nô-teater". Den spelas för att förmedla den buddiska etiken sägs det. Typiskt för denna teaterstil är bestämda rörelsemönster och flitig användning av masker som de här: 


Bild är tagen på Etnografiska museet.

Nô-teatern, som även kan kallas som japansk opera, spelas bara av män. Alltså spelas kvinnorollerna också av män. Det kanske kan bli lite jobbigt, vem vet, men det lär väl vara enklare med maskerna de använder sig av. De använder sig också av lyxiga kläder i schyssta tyger, som siden tillexempel.

Teatershowerna är oftast väldigt seriösa och kompas med musik som trummor och flöjt. Och de ska tydligen ha ett väldigt poetiskt tal i sitt drama. Det låter ganska häftigt tror jag. Max här på bloggen var alldeles nyligen i Japan, jag ska nog fråga honom om Nô verkade vara poppis.

Huvudkaraktären i en Nô-teater kallas "Shite", så om man bestämmer sig för att gå in lite djupare och lära sig mer om detta så kan det nog vara bra att veta, för jag fattade ingenting när jag läste om det först. Shite och hans kompanjoner bär de coola maskerna medans resten av statisterna ska stå och se stela ut.

Alla masker symboliserar ett visst uttryck, eller en viss person. Tillexempel så ska masken på andra raden i mitten föreställa en kvinna, och själva masken heter "Shakumi". Alla sorts masker verkar ha ett eget namn också. Jag har inte så mycket grund och vet inte så jättemycket mer om Nô-teatern, det är häftigt att de gör så schyssta masker och så, men det är väl inte så svårt att spela arg via grimaser istället för att lägga ner så mycket jobb på en arg mask, eller?

Nu är det några dagar sedan vi kom hem från vår tripp till Stockholm. Och jag tror fortfarande inte att jag har hunnit smälta allt, det var bara så maffigt. Från att sitta och äta ostfrallor på Raspen (vårat föremålsarkiv) till att äta trerättersmiddag på Tekniska museet. Det är rätt galet.

Hursomhelst avslutade vi resan med ett besök på Etnografiska museet. Där fick vi se en utställning om indianer och en om trafficking. De båda var riktigt bra (trafficking-utställningen var även väldigt hemsk), fast jag tror att det jag mest tog lärdom av var att det finns sjukt mycket regler inom museivärlden.

Man får inte ställa ut saker bara hit och dit. Det kan finnas människor som kan ta illa upp. Jag tror inte jag tänkte så långt förut.

Det fanns även saker man inte fick fota av samma anledning, därför får ni en liten bild ifrån Australienutställningen på Etnografiska museet som borde vara okej.