Framtiden är ett mysterium, imorgon är en plats där allt och inget kan hända. Eftersom framtiden ännu inte har inträffat får man drömma och fantisera om den. För mig är framtiden osäker. Jag vet typ vad jag vill göra inom den snara framtiden, men om jag vågar eller har kraften att faktiskt genomföra mina drömmar vet jag inte.

Framtiden är en sådan läskig blandning av vetskap och ovetskap, men ändå finns det inget bättre än att drömma om hur framtiden kanske blir. Min dröm är att inte bli fast på ett ställe, att precis som denna plåtask för tvål, resa från ena sidan Jorden till den andra. För plåtasken var det från New York till Nyköping och för mig från Nyköping till varthän jag hamnar.

Många anser att man måste bestämma sig för vad man ska göra resten av sitt liv och direkt efter studenten börja studera det man planerat att bli. Att man ska redan nu veta hur man vill att framtiden som ligger ännu längre fram än framtiden ska se ut. Men om man är som jag, osäker, så tycker jag att man ska försöka hitta något i världen som man brinner för. Resa runt och träffa olika människor och uppleva olika saker som sedan kanske definierar en själv, för utan att veta exakt vem man är själv, hur kan man då veta vem eller vad man vill bli?

När jag var yngre fick jag en silversked vid varje födelsedag. Den, fick jag förklarat för mig, var menad att sparas för framtiden. Jag bugade och bockade, och dykte genast efter de andra, enligt mig uppenbart mer intressanta, presenterna. Jag slängde en kort blick på skeden när jag öppnade lådan den låg i, för att därefter låta minnet av att jag ens fått den förvilla sig mot de allra dunklaste och mest spindelnätsbeklädda utrymmena av min hjärna. Jag förstod inte vad jag skulle med något ”för framtiden” att göra.

Sedan slutade skedarna att komma. Eftersom jag knappt tagit någon notis om att jag fått några till att börja med blev jag inte på något sätt upprörd när silverskedarna upphörde att anlända planenligt varje år.

Men nu sitter jag här och tänker tillbaka på skedarna. Ett visst intresse har väckts hos mig att höra vad som hände med skedarna. Om jag kommer ihåg får jag fråga mamma var hon har förvarat dem (gömt dem låter så anklagande).

Temat denna vecka har uppenbarligen fungerat som en katalysator. Hur begravt det än var så fanns minnet av skedarna bevisligen i huvudet på mig någonstans. De behövde bara letas fram. Jag minns inte hur de ser ut – de kanske inte har någon likhet med silverskedarna på bilden alls. Men jag tror mig kunna dra till minnes att de var arvegods, och skedarna på bilden införvärvades 1957. Tänk om mina skedar är så gamla!

Jag tror jag skakade av mig tanken på ”framtiden” när jag fick skedarna för att den kändes så långt borta. Men jag visualiserade framtiden på fel sätt. Jag tänkte mig den som en mållinje som man korsar och sedan passerar. I viss utsträckning hade jag förstås rätt: att fylla 18 år var en mållinje som jag korsade och nu har passerat. Den framtiden är förbi. Men egentligen finns inte den framtiden längre – den är ju nu en dåtid.

Alltså är framtiden inte mållinjen. Framtiden är Den Outforskade Vägen som leder fram till den verkliga Mållinjen. Och Mållinjen passerar man dessvärre inte. Men på Den Outforskade Vägen till Mållinjen vet ingen vad som finns: gropar och stenar som kan få dig på fall, visst, men även vinden i håret och solen i ansiktet.

Vetskapen om att idag är gårdagens imorgon gör att jag så mycket som möjligt försöker fokusera på just idag – och jag springer vidare.

Med tre terminer kvar i skolan, är det inte konstigt att jag tänker på min framtid allt oftare. ”Vad ska du bli när du blir stor? ” är en fråga som vi alla har fått någon gång i livet. För min del har svaret alltid varierat. Frisör, författare, lärare, advokat och marinbiolog är bara några av de yrken som snurrat i mitt huvud under åren som gått. Något som jag har upptäckt är att frågan har fyllts med mer och mer allvar och beslutsångest med åren. När jag var fem år kunde jag glatt rabbla upp ett gäng yrken för att sedan återgå till att leka kottkrig men på senare tid har svaret snare varit ett tveksamt ”jag vet inte riktigt” och sen något vagt om organisationer och politik. Det är nästan som att jag blir mer och mer osäker för varje gång jag får frågan. Jag tror att det beror på att frågan endast erbjuder möjlighet för ett svar. Alla får bara välja ett yrke och sen hålla sig till det. Tänk vad jobbigt om man då väljer fel!

Naturligtvis är jag inte ensam om att känna oro inför framtiden. Jag tror att många i min generation gör det. Det är svårt att undvika känslan när allt tidningarna skriver om är växande ungdomsarbetslöshet och bostadsbrist. För att tackla känslan av osäkerhet har jag fått lära mig att det finns många olika metoder. En av mina vänner har gjort upp en femårsplan där hon helt enkelt har planerat de närmsta fem åren. En annan vän har gjort en reservplan. Om hon inte är nöjd med livet när hon är medelåldern, om hon tillexempel inte har familj eller rätt jobb, så ska hon flytta till Australien och starta en djurfarm där. En tredjevän har använt sig av ett gammalt klassiskt knep för att försäkra sig om att han inte ska behöva åldras ensam. Om han och hans bästa vän inte har gift sig när de är 40 så ska de gifta sig med varandra. Försäkerhetsskull har han gjort upp samma avtal med en bunt människor, så att han ska ha lite valmöjlighet när han fyller 40.

Något som de flesta unga är säkra på är att de i alla fall ska ut och resa när de har avslutat skolan. Då kan det vara passande att ha en jordglob att studera. På bilden kan du se en jordglob tillverkad 1766 i Uppsala. Den är gjord av papier-maché, överdragen med gips och putsad. Kartan ovanpå är graverad och träställningen är troligtvis handgjord. Globen ska ha tillhört Cosmografiska sällskapet i Uppsala som tillverkade kartor och glober då utländska produkter ansågs vara för dyra. Under den här tiden (runt 1760) var det naturvetenskapliga intresset stort i samhället och glober ansågs vara kulturella utbildningsfaktorer. Med tiden hamnade globen i Nyköpings Allmänna Läroverks ägor och så småningom förmedlades den till muséet genom en man vid namn Nils Bielke. Själv har jag precis köpt en jordglob på loppis för 40kr och sitter just nu och funderar på vart jag ska resa. För även om framtiden kan kännas läskig ibland, finns det för mycket som lockar där ute i världen för att jag ska kunna hålla mig borta. När gymnasiet är slut kommer väskan packas och jordgloben snurras, sen får vi se var jag hamnar!