Min framtid: Den Outforskade Vägen

 

När jag var yngre fick jag en silversked vid varje födelsedag. Den, fick jag förklarat för mig, var menad att sparas för framtiden. Jag bugade och bockade, och dykte genast efter de andra, enligt mig uppenbart mer intressanta, presenterna. Jag slängde en kort blick på skeden när jag öppnade lådan den låg i, för att därefter låta minnet av att jag ens fått den förvilla sig mot de allra dunklaste och mest spindelnätsbeklädda utrymmena av min hjärna. Jag förstod inte vad jag skulle med något ”för framtiden” att göra.


Sedan slutade skedarna att komma. Eftersom jag knappt tagit någon notis om att jag fått några till att börja med blev jag inte på något sätt upprörd när silverskedarna upphörde att anlända planenligt varje år.


Men nu sitter jag här och tänker tillbaka på skedarna. Ett visst intresse har väckts hos mig att höra vad som hände med skedarna. Om jag kommer ihåg får jag fråga mamma var hon har förvarat dem (gömt dem låter så anklagande).


Temat denna vecka har uppenbarligen fungerat som en katalysator. Hur begravt det än var så fanns minnet av skedarna bevisligen i huvudet på mig någonstans. De behövde bara letas fram. Jag minns inte hur de ser ut – de kanske inte har någon likhet med silverskedarna på bilden alls. Men jag tror mig kunna dra till minnes att de var arvegods, och skedarna på bilden införvärvades 1957. Tänk om mina skedar är så gamla!

Jag tror jag skakade av mig tanken på ”framtiden” när jag fick skedarna för att den kändes så långt borta. Men jag visualiserade framtiden på fel sätt. Jag tänkte mig den som en mållinje som man korsar och sedan passerar. I viss utsträckning hade jag förstås rätt: att fylla 18 år var en mållinje som jag korsade och nu har passerat. Den framtiden är förbi. Men egentligen finns inte den framtiden längre – den är ju nu en dåtid.


Alltså är framtiden inte mållinjen. Framtiden är Den Outforskade Vägen som leder fram till den verkliga Mållinjen. Och Mållinjen passerar man dessvärre inte. Men på Den Outforskade Vägen till Mållinjen vet ingen vad som finns: gropar och stenar som kan få dig på fall, visst, men även vinden i håret och solen i ansiktet.


Vetskapen om att idag är gårdagens imorgon gör att jag så mycket som möjligt försöker fokusera på just idag – och jag springer vidare.

 

 

 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: