När livet är jobbigt eller humöret behöver vitaminpiller är det alltid brudarna jag vänder mig till. Tjejorna som kan göra allt bättre. Jag pratar förstås om mina musikaliska girlfriends!

När det tomma dokumentet framför ska fyllas med analys och rader av smarta och välformulerade meningar har jag de senaste veckorna endast vänt mig till den fantastiska Kate Nash! Argt, sött, vackert, roligt, dansigt och helt perfekt.

När jag känner mig jätteliten och behöver en stor varm kram vänder jag mig ibland till den underbara Tracy Chapman.

När jag bara vill slänga på mig en rysk festblåsa från sekelskiftet och svänga runt på dansgolvet i mina stenar och i mitt glitter brukar Veronica Maggio alltid vara en hitt!

När jag är arg eller ska springa fort, fort upp för en backe – Icona Pop och I love it!

När jag har en tråkig bussresa framför mig slår jag bara på Feist och det fixar sig.

När jag bara vill må bra finns alltid ett antal Regina Spektor-skivor där och väntar på mig. Hennes röst fyller hela mitt huvud och allt blir bra.

Och typ alltid. Oavsett humör. Jaymay. Min mysigaste musikvän.

Det är alltid kvinnorna som återkommer! Som ger stöd när det verkligen behövs, och det är väl det feminism handlar om?

Egentligen är inte just begreppet feminism så svårt att förstå sig på. Det är ju logiskt. Alla är lika mycket värda, och därmed ska alla ha samma förutsättningar och rättigheter. Oavsett om du är man eller kvinna. Ändå är det inte så. Och ändå har det inte alltid varit så.

Jag tycker det är hur konstigt som helst faktiskt, och det är diskriminerande att människor tidigare, och vissa än idag, kan ha varit så korkade och inte insett att oavsett om man är man eller kvinna kan man prestera precis lika bra, även om man gör det på olika sätt och på olika nivåer. Jag kan inte ens förstå att det är och har varit ett problem, och varför man placerat människor i några typer av fack där vissa inte klarar av vissa saker. Där kvinnan som utför samma arbete som mannen, får mindre betalt. Där kvinnan är lika mycket människa som mannen, men inte får rösträtt förrän 10 år senare än honom. Och där kvinnan inte verkar anses kunna ta an en uppgift där det krävs styrka och mod, just för att sådant arbete är sådant som endast män ska klara av. Inte kvinnor.

Alltså, seriöst, vi lever i år 2012. Vi är MÄNNISKOR. Människor, personer, levande varelser. Och ja, vi är antingen man eller kvinna, men varför ska det över huvud taget spela någon som helst roll när vi alla är kapabla av att göra samma saker oavsett vad vi är för kön?

Könet är ingen etikett. Det vi ser på bilden är en etikett, för apelsinläsk tillverkad år 1950. Etiketter sätter man bland annat läsk. Inte på kön. Man och kvinna är inte två olika typer av etiketter vi kan utnyttja och sätta på människor för att tala om för dem och alla andra vad de får/kan/ska och inte. Så enkelt är det.

Det är valet 2010 och jag är 16 år. I gymnasiet har jag bara gått en månad, men på den tiden har jag blivit politiskt övertygad.
Jag tar bara en lapp i skolvalet, den med texten Vänsterpartiet.

När valresultatet hade färdigställts fick jag en klump i magen, inte fyra år till tänkte jag.

I november samma år blev jag en del av Ung vänster, ett ungdomsparti som är i stark kontrast till regeringspartiet i många frågor och som står upp tydligt mot rasismen.
 Socialism och feminism blev ord som knöt an till mitt hjärta.

Busschaufförsmössan, som det tyvärr inte finns så mycket information om, får symbolisera alla de gånger jag har suttit på bussar och tåg på väg till något ung vänster arrangemang, tittat ut genom rutan och mimat med i orden:

”När jag ser dig ser jag eld i dig
Du som kan förändra allt
Du har idéer, planer tror allt går om man vill
Samlar, demonstrerar

Du som låser upp bojor för hur man borde va
Tänker framåt och tittar i jorden, välkomnar alla
Står på barrikaden, tvåtusentalssuffragett
Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt”

Säkert! – Riot

Jag läste ”Under rosa täcket” och tjatar fortfarande på om genusfrågor i skolan.
Detta är något  jag brinner för och det skapar en del i min politiska identitet.
För mig är det en självklarhet att vara feminist!

Leksaksbilar till pojkar. Barbiedockor till flickor. Blåa kläder till pojkar. Rosa kläder till flickor.

Hej könsstereotyper!

Skulle någon kunna vara vänlig och ge mig en logisk förklaring till vad det är för fel med en pojke som är klädd i rosa och en flicka som leker med bilar? För jag har letat efter den förklaringen i många år och har aldrig lyckats hitta den.

Sedan barnsben har vi lärt oss att det är en skillnad mellan pojkar och flickor, en skillnad utöver den biologiska. Flickor förväntas bete sig på ett sätt och pojkar på ett annat. Det här är något som följer med oss hela livet, vi behandlas annorlunda baserat på vilket kön vi tillhör. Det är ju bara fel, om du frågar mig.

Jag identifierar inte mig själv som feminist, jag kommer aldrig att gå fram till någon och säga; ”Hej, jag heter Marika och jag är feminist”. Vad jag skulle vilja presentera mig som är någon som ogillar all ogrundad särbehandling, vare sig det handlar om kvinnor eller män – flickor eller pojkar. Vi är alla olika, vi börjar våra liv under olika förutsättningar, men vi är också alla lika och förtjänar att behandlas efter det, att få samma chanser i livet.

Vad vi tycker om att leka med är inte något som någon annan kan bestämma åt oss, något som en norm kan bestämma åt oss. Det är något endast vi själva kan bestämma. För Gustaf hade det säkert jätteroligt när han lekte med den här polisbilen, men vem säger att han inte hade haft det minst lika kul om den transformerades till en barbiedocka i polisuniform.

Vi har förflyttat oss tillbaka i tiden, till ett idylliskt hem i Malmköping.

Framför den elektriska spisen hittar vi den lilla kvinnan. 

Potatisen stod på kokning, fisken på stekning och grönsakerna rostades möra i ugnen. Så funktionell den nya spisen var. 

Ett köp som Wilhelm Eriksson med fru kanske var extra stolta över, speciellt den emaljerade vita fronten. 

Ett köp som gav fru Eriksson ännu en anledning att stanna inomhus och riktigt rå om hemmet - samtidigt som maken arbetade ihop brödfödan. 

Sådär kanske bilden såg ut under femtiotalet, sextiotalet. 

En kvinna som trots sina rättigheter fann sin roll i hemmet där den funnits sen urminnes tider. 

Men inte idag. 

Idag finns det ett begrepp - som visserligen redan myntats långt innan femtiotalet, men som vi nu använder oss frekvent av. Dagligen. 

Det är en het debatt i samhället.

Feminism. 

Ett begrepp och ett samlingsnamn för olika rörelser som kämpar för att bevara, försvara och upprätta kvinnors alla rättigheter. 

Också ett begrepp som syftar på jämställdhet. 

Idag kanske vissa tar begreppet till sin överdrift, och försöker sudda bort eller byta ut könsroller. 

Men för mig har det alltid bara handlat om jämställdhet.

Att kvinnan idag har samma rättigheter som mannen och ska kunna leva efter dem fullt ut, utan diskriminering. 

Samma arbete ska ge samma lön. 

Precis som att mannen har samma rättigheter för kvinnan. 

Det handlar inte om att kvinnor ska ta mansdominerade jobb eller sluta raka sig under armarna. 

Det handlar inte om att klä män i rosa kvinnor i blått. Det är inte feminism i mina ögon.  

Det handlar inte heller om att alla ska ha samma förutsättningar, för inte ens det kan vi nå upp till. Vi är olika kön. Med olika biologiska förutsättningar. 

Det är dumt att försöka bevisa motsatsen. 

Vad det handlar om är möjligheterna. 

Båda könen ska ha exakt samma möjligheter att arbeta, klä sig, vabba barn, leva, utan att någon ska tycka att det är uppseendeväckande. 

Det handlar om att den lilla kvinnan fru Eriksson har valfrihet.

Hon kan välja att stå vid sin spis och laga sin makes mat. 

Eller så kan hon välja att jobba över och köpa hämtpizza. 

Lika som att herr Eriksson kan vara pappaledig ett år eller jobba som nageltekniker eller dagisfröken. Om han vill. 

Feminism för mig handlar om ett samhälle där vi inte ser ner på varandra på grund av våra kön. 

Det handlar om att se varje individ för vad hen är. 

Och döma utefter det. 

Om vi nu vill döma varandra. 

Feminism, jämställdhet, könskvotering, pappaledighet, patriarkat, bröst, biologi, queer, frisyr, feminism.

Jag är feminist.
För mig innebär det att jag står för jämställdhet i samhället.
Jag tycker att alla människor är lika värda och att det är väldigt konstigt att vi har ett samhällssystem och normer som inte behandlar oss så.
Vi är människor.
Inte två läger av biologiskt åtskilda kroppar som bör förenas i samlag, koexistera och producera kärnfamiljer.
Inte två sidor av ett och samma mynt.
Vi är människor.

Hur man än väljer att vara, vad man än väljer att säga, vad man än väljer att klä på sig, hur man än vill modifiera sin kropp så är det okej.
Så tycker jag.
Men det är inte sanningen.
För sanningen är att vi människor behöver kategorisera och konstruera kompasser i våra huvuden för att klara av vår verklighet.
Vi kan inte se alla detaljer, gjorde vi det så skulle vi krascha.
Därför har vi tre kategorier av en människa: hon, han och hen.
Men att dessa kategorier ska medföra stigman, olika livsförhållanden och tilldelas vissa egenskaper och förmågor, det tycker jag är förskräckligt.
Alla människor har ett likavärde.
Därför är viljan att kämpa för ett samhälle där alla blir behandlade likvärdigt otroligt viktig.

På koppen seglar små mumingubbar i en båt.
Vi vet ingenting om dessa figurativa varelser.
Ändå ser vi en kvinnlig varelse och en manlig genom att vår kulturella kontext medför vidare tolkningar utifrån klädsel, kropp och kroppsspråk.
Koppen är tillverkad av Gustavsberg på Värmdön år 1957.
Mycket har förändrats sedan dess.
Men förändringen pågår.
Det måste den.
Kampen är allas.
Männen, kvinnornas, MÄNNISKORNAS.
Ifrågasätt och förändra.
Kraften är vår.
Vi är samhället.
Vi kan förändra.

Det gjordes ett experiment på några vuxna då de skulle passa några bäbisar och inte fick veta vilket kön de hade. Bäbisarna var klädda i gult för att inte ge de vuxna någon aning om vilket kön bäbisarna hade. Hade de vuxna trott på fullständig jämställdhet hade de inte haft behovet av att titta i bäbisarnas blöja, vilket de flesta gjorde under experimentet. När de vuxna visste bäbisarnas kön upptäckte man att de vuxna lät pojkarna krypa längre ifrån dem än vad flickorna fick. Detta är något feminister vill ändra på, få samhället mer jämställt.

Denna undervisningsdocka på bilden kan lika gärna vara en tjej med små bröst och kort hår, men de flesta ser en man. Jag tror att jämställdhet är något som inte ligger långt borta. När saker och ting har varit på ett speciellt sätt under en lång tid tar det minst hälften så lång tid att ändra på det. Förändringen sker just nu och jag vill tro att fullständig jämställdhet är något man uppnår inom de närmsta 50-80 åren.

Denna undervisningsdocka har inget kön, den kommer från vårdskolan i Eskilstuna och är i latex. Den användes från 1970 till 2010 då den kom till arkivet.