Föreställ dig att du är på väg hem från jobbet eller skolan. Du slänger ryggan på pakethållaren och trampar i väg. Du tänker på vad du ska göra när du kommer hem, du kanske hejar på någon du känner men plötsligt så händer det. När du cyklar över torget möts du av ett gäng elefanter! Jag hade nog trillat av cykeln. Jag blir liksom lika förvånad varje år när det står en häst med vagn på torget som barn kan åka med på julmarknaderna.

Jag har visserligen bloggat om elefanter förr men jag tänker att ”repetition är kunskapens moder”. Så brukar i alla fall mina lärare säga. Här kommer allt du behöver veta om elefanter:

Elefanter är stora.

Elefanter är flockdjur.

Elefanter lever  i matriarkat. (Det är alltså honorna som bestämmer i flocken.)

Elefanter är extremt sociala.

Elefanter lever mellan 40-60 år.

Elefanter är vegetarianer.

Elefanter är coola.

Elefanter gillar inte cirkus.

Någon som inte trillade av sin cykel den där dagen 1962 på torget var fotografen Olle Hagelroth. Han tog istället bilder av elefanterna som tågar in i Nyköping, troligen från en gästande cirkus. Okej jag är lite avis på Olle, jag vill också se elefanter i Nyköping.  Hmm kanske var det bättre förr ändå.

Jag valde en bild med en fin gammal träbåt med Sverigeflagga och folk som badar. Jag tror att bilden är gammal, förmodligen tagen ganska långt innan 2000-talet. Sommarloven lär ju ha varit kortare då än nu, jag tror även att man var mer med sin familj då.


När mina föräldrar hade sommarlov tror jag att de tog det lugnt och var med familjen.

När jag ser bilden tänker jag på svensk sommar. Hur fantastiskt skönt det är med sommarlov, att bara vara ledig och sola och bada, vara med kompisar. Jag blir ju väldigt glad av den här bilden! Det är så galet skönt med sommarlov.

Där den här gungan stod 1942 står idag istället en skylt med en bokstav och en tidtabell. Det stämmer, det här är samma ställe som en av hållplatserna på Nyköpings Bussterminal, eller BT som det kallas i folkmun, är på nu.

Först kunde jag inte riktigt känna igen platsen men när jag såg huset i bakgrunden så blev det klart för mig. Det är det där coola huset som har en lampa under den där coola saken under taknocken. (Ja, jag är medveten om att jag sade både ”under” och ”coola” två gånger var i samma mening men jag vet inte vad ”den där coola saken under taknocken” kallas för något.)

Tydligen kallades platsen Järnvägsparken på den tiden och innefattade även den nuvarande teaterparken. I parken fanns det dessutom ett torg som också kallades för olika saker under olika perioder (Nya Torget, Järnvägstorget & Teatertorget). Den sista marknaden där hölls 1902.

Jag kunde tyvärr inte hitta speciellt mycket information om just den här bilden förutom att några av barnen är från Skåne och att den är tagen 1942. Alltså samtidigt som andra världskriget höll på. I vilket fall som helst så är det alltid roligt att se gamla fotografier av platser som man känner igen och är på ofta. Förutom att gungan stod där det idag är asfalt och hållplatser så var det faktum att träden var mycket smalare då en av de sakerna jag tänkte mest på. Fast egentligen är det ju inte så konstigt, det har ju trots allt gått 72 år sedan bilden togs!

Nu har jag hört att det tydligen finns planer på att riva BT och bygga bostadshus där istället och då flytta busstationen till tågstationen. Dessutom har de ännu en sådan där jobbig, ogenomtänkt ”nyköpingsplan” á la Badhuset och Tessinskolan. De planerar nämligen att renovera hela grejen för 4 miljoner kronor innan de river den. Känns väldigt onödigt om ni frågar mig.

Anledningen till att jag går till BT brukar vara för att ta bussen hem. Dock verkar det inte vara det enda som för folk dit. Ni kanske har hör talas om de så kallade ”BT-lodarna”? Det där gänget med ungdomar som verkar tycka att det roligaste som finns är att stå och hänga (eller ”loda”) utanför Pressbyrån. Jag förstår ärligt talat verkligen inte varför, det finns ju liksom många roligare platser att vara på. Jag tror nog personligen att det var lite roligare på 40-talet när det fanns en gunga där.

Jag undrar lite över vad de kommer att göra när de river BT. Tänk om de ockuperar Pressbyrån och byter namn till ”BT-kramarna”. Vem vet?  

Det största mysteriet för mig är krig och hat och sånt. Jag är en optimistisk och ganska idealistisk person som lätt hamnar i positionen som diplomat eftersom jag har så lätt att se allas perspektiv på saker och ting. Det betyder dock nödvändigtvis inte att jag gör det hela tiden eller håller med om det perspektivet jag ser utifrån.

Det kan väll anses som hyckleri att jag förespråkar Försvarsmakten och det militära när jag inte ser något värre i denna värld än just krig och hat och sånt. Jag skulle inte mer än hålla med om du kallar mig hycklare, trots det att världens militärer gör andra samhällstjänster än att hålla vapen och sikta.

Vi har genom historian, och även i våran samtid, åter och åter igen sett folk blivit leda och förblindade av hat för andra människor. För vilka de är. Fel hudfärg, fel åsikt, fel kön, fel land. Jag står fast i att en människa kan omöjligt eller ytterst sällan vara fel för vilka de är.

Vad som är fel dock, är hat. Som sagt har vår historia många ledare som har lyckats leda sitt folk och sina soldater till at göra hemska saker för ledarens egna hat. En av de kommer ihåg mest är nog Adolf Hitler. Någon vi aldrig får glömma, fast många nog vill. Han lyckades göra så extremt mycket på grund av sitt hat.

Hjälmen är en tysk miltitärhjälm tillverkad 1939 och tillhörde en sårad tysk soldat som transporterades med Röda Korsets sjukhuståg där givaren var sjukvårdare mellan 1941-42. Soldaten ska ha blivit nedsläppt med fallskärm på Kreta och stridit där för att sen blivit flyttad med sitt kompani till Sovjetunion för att strida där med.

Kanske är det på grund av sådant här, den här typen av hat och krig och sånt, som jag försöker leva optimistisk och efter “reckless optimism” principen. Jag menar, någon i denna värd måste vara optimistisk och idealisk och lite så där lagom naiv.

Ordet mysterium är ganska brett, många tänker på massor av olika saker, till exempel brottsutredningar eller rymden.

Jag tänker på olösta saker som antingen inte har någon förklaring eller inte är menade att bli lösta, mystiska och hemliga, till exempel en skattkista någonstans på havets botten som dessutom saknar nyckel.

Den här kofferten känns väldigt hemlig och mystisk.

Den är gjord i trä, tyg och metall och den har 3 lås. Kofferten användes av släkten Fleetwood under 1800-talet, det är oklart när den tillverkades och när museet fick den.

Varför i hela friden skulle man tillverka en hatt i dockstorlek med en alldeles fruktansvärt stor fasanfjäder i?

Ungefär så såg mitt tillfälliga mysterium ut när jag strosade runt i arkivet för någon vecka sen. Det var ju inte extremt spännande kanske men man kan ju låtsas... När jag sedan fick ut informationen om hatten gick det inte ens att låtsas längre. Det var helt enkelt en gammal festhatt (såklart!) för nyår och enligt beskrivningen fanns det absolut inget mystiskt med hatten alls.

Jaha tänkte jag. Jaha. Som vanligt då.

Det är i sådana här tillfällen som man önskar att man kunde hoppa rätt in i Harry Potter eller Lord of The Rings. Ja, eller vad som helst egentligen. Pettson och Findus för bövelen. Vad som helst.

Fallet med de försvunna clementinerna. Fallet med bilen nere vid soptunnan. Fallet med de mystiska spåren i gräsmattan. Det låter som namn på barndeckare, typ LasseMajas Detektivbyrå eller något, men faktum är att det är de mysterium som jag har försökt att lösa. Jag hade nämligen en Deckar-Klubb när jag var mindre.

Jag bjöd in mamma och pappa, farmor och farfar, kompisar och kusiner och många andra. Alla var med. Alla som inte stod på min lista över misstänkta i alla fall. Den listan var också ganska lång. Gjorde man något som bara var lite misstänkt så hamnade man där direkt. Nu så här i efterhand känner jag mig lite elak för att jag satte min dagisfröken och ett par klasskompisar där, men gjort är gjort (och till mitt försvar så var det några år sedan nu).

Förutom att lösa fall så gjorde vi en del annat i Deckar-Klubben också. Bland annat så var ett av mina födelsedagskalas ett detektivkalas. Vi letade efter den ökände skurken Kofots-Karlsson, löste hemliga koder, hittade skatter och drack saft.

En bra klubb måste ha ett hemligt högkvarter och Deckar-Klubben var inget undantag. På den tiden bodde vi i ett väldigt stort hus och längst in på vinden fanns det ett rum där vi höll till. Där fanns ett litet bord, en anslagstavla, en död fladdermus i en kaffeburk (hur dog den?) och vår utrustning som bestod av pennor, anteckningsblock, ficklampor, en kompass, en kikare, plåster, ett rep och sist men inte minst ett (eller egentligen flera) förstoringsglas! De var inte precis som de här på bilden där det ena är i silver och det andra har ett smart litet läderfodral som man kan fälla in glaset i. Dock så hade jag också ett ganska smart, om än lite modernare, förstoringsglas med inbyggd lampa.

Jag har inga ledtrådar till om Klara Broberg eller Ida Johnson, de tidigare ägarna till förstoringsglasen, hade egna ”deckar-klubbar”, men vem vet? De hade dock helt klart fått vara med i min, speciellt med tanke på hur häftiga förstoringsglas som de hade.

Den 28 februari 1986 strax efter elva på kvällen är Olov Palme och hans fru Lisbet på väg hem från bio.  I korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen kommer en man upp bakom paret. Han skjuter två skott med några sekunders mellan rum. En kula till varje person. Den första träffar Olov Palme i ryggen och den andra kulan missar precis Lisbet Palmes kropp. Ett par minuter efter midnatt dödförklaras Sveriges statsminister Olof Palme på Sabbatsbergs sjukhus.

Det unika med mordet är att det inte har klarats upp. Efter 28 år av utredningar, mängder med privatspanare och en uppsjö av konspirationsteorier är mordet fortfarande ett musteri. Vem eller vilka låg bakom mordet?

PKK

Victor Gunnarsson ”33 åringen”

Krister Pettersson 

CIA

Ted Gärdestad

Jan Guilliou

Sydafrika

Ostkustfiskarna

Skandiamanen

Lisbet Palme

Österikaren

Lasermannen

Scientologerna

Hans Rausing

Stay Behind rörelsen

Mossad

Baseballligan

Pinochet

Säpo

Ustasja-rörelse 

Hans Holmer  

Det här är bara några av de som varit misstänkta under årens lopp. Hatten av till den som löser detta mysterium. Och apropå hattar. Denna Hatten går under specialbenämningen Chapeau claque och är tillverkad av Mignon 1903 i Paris. Den har en personlig märkning baktill med Carl Gustaf Åkerhielms (ägarens) initialer.  Hatten är 180 cm hög och är gjord av siden. Vem vet vad som döljs under den?

Bilden ni ser ovan är en stol för dom äldre som kallas pottstol. Jag har en sådan fast med en annan modell i mitt hemland Somalia som var till för våra äldre i hemmet. De som var helt friska och inte hade några fysiska problem fick ju gå på våra normala toaletter som hade bara ett hål i marken. Jag tycker att pottstolarna är angelägna. Min mormor köpte en pottstol när hon inte kunde stå, då hon hade brutit ett ben. Jag tänker på att när jag blir gammal då kommer jag behöva pottstolen som kommer vara till en del hjälp.

Pottstolen har fyra ben som alla vanliga stolar med den här har silverben. De svänger lite på slutändan av benen. Sedan har den silverfärg runt kanterna av hela stolen, så det ser rätt modernt ut. Nu har jag bara beskrivit kanterna och benen på stolen men det som inte går att missa är den röda färgen på sitsen. Mönstret är vackert och man ser att det är gjort av tyg eftersom man ser ett par sydda linjer på stolen.  

Ps. Det heter faktiskt pottstol (badhman) på somaliska också.

Gästbloggare: Nasrudin Ahmed

Abdinasir Amin, Abdulgani Nanoo, Fariha Amjad, Hanna Hassan, Mustafa Kablawi, Najma Khader, Ranya Al-Nassar, Sharmake Abdullahi och Nasrudin Ahmed har alla valt föremål från Sörmlands museums samlingar att skriva om.

Eleverna går på Språkintroduktion, som tillhör Introduktionsprogrammet och Nyköpings gymnasium. När de är klara med sin grundskolebehörighet (Sv, eng, ma osv) ska de söka in på gymnasiet eller vidare till komvux. De kommer från världens alla hörn och har bott i Sverige från några månader upp till 1 till 2 år.

Nyköpings hus

Lerigt gräs och vinddrag genom jeansen

Skräpet som jag kastar iväg träffar ju förstås inte

Träffar inte människorna, människorna under muren

Jag är på muren

Ett mongo och CP

Jag struntar i tiden, den blåser iväg

Klockorna är stilla, stela, stoppade

Gamla, döda

För en stund är jag friast

Freak

Minst en gång per sommar måste man äta picknick vid vallarna. Man kan äta kallskuren lunch med familjen, eller kanske bara plocka med sig lite sallad och dryck och ett kubbset och spela lite kubb med kompisarna mot kvällen. Vad man äter, vad man än gör, och med vem det nu kan vara med, så måste det vara picknick på vallarna minst en gång per sommar.

Bland de starkaste minnena jag har från vallarna är de två senaste sommarloven när jag och ett gäng vänner har plockat med oss kubb, mat, och dryck för att få träffas och ha kul. Det blir så lätt att man försöker göra planer med sina kompisar på loven och så händer inget. Men i just det gänget så har vi våra traditioner och jag antar att vallarna har blivit en av de traditionerna nu.

Själv så använder jag mig gärna flitigt av min lojala ryggsäck som fortfarande hänger med utan att den har gått sönder. Men mina föräldrar tycker om att packa matsäck till en picknick i en vanlig flätat korg. Oftast med vanlig sallad och baguette till.

Den handflätade korgen på bilden är i och för sig en blåbärskorg men man skulle ju lätt kunna använda den för att ha picknick i. Korgen har stannat inom en familj. Det var givarens mormors far som tillverkade korgen.

Trots att flätade korgar brukar vara ganska rymliga och lätta att bära så tror jag att jag håller mig till min ryggsäck. Jag har ganska svårt att slita mig från den, precis som jag har svårt att slita mig från min “minst en gång per sommar” regel.

”Ni får inte gå till vallarna”, ”det är bara massa fulla ungdomar där på valborg”, ”ni är för unga” så lät mina föräldrars uppmaningar dagarna innan valborg varje år. Jag och mina vänner tjatade och tjatade men ingenting hjälpte, våra föräldrar hade bestämt sig.  Samtidigt hörde vi rykten om de vilda festandet och teorier om att polisen inte fick hälla ut alkoholen om man befann sig på gräsmattan för det var tydligen allmänplats och där var det okej att ha alkohol men däremot grusgångarna bredvid gräset skulle man passa sig för. Några år senare när vi väl var tillräckligt gamla för vallarna var vi fyllda med förväntan. Vi samlade hela kompisgänget, tog med filtar, kubb, marshmallows och ja vissa av oss hade alkohol trots att åldern inte var inne ännu. Vi tog på oss våra snyggaste festkläder och förberedde oss på en galen kväll på den farliga platsen.

Våra festkläder var nog snarare ett par svarta jeans och favo tröjan från h&m än en figursydd aftonklänning från 50-talet men visst tänker man på fest och högtider när man ser denna blå klänning. Jag föreställer mig att den glada ägaren var lika förväntansfull som vi var när hen drog på sig den vackra klänningen. Fläckarna på den vittnar i alla fall om en händelserik kväll. 

Vi gick hur som helst i grupp till vallarna, glada och spända. När vi väl kom fram fick vi en chock! Överallt omkring oss såg vi gamla pensionärer och barnfamiljer med barnvagn. Var var ungdomarna? Alkoholen och festen? Våra föräldrar hade lurat oss. Här fanns det inget farligt. Vi satte oss och väntade och väntade men det blev inget drag. Långsamt lommade vi hem, satte på en film och suckade åt våra föräldrar.

Jag tror jag gick i åttan när jag på en lunchrast ser en man iklädd militäruniform står på en stor öppen yta lite utanför matsalen på Borgmästarhagskolan. Jag har alltid varit intresserad av det militära så när denna man, Stefan Bengtsson, står där med ett leende och tittar på när diverse högstadieungdomar sitter och skrattar och har kul med en militärradio (antagligen en RA 145/146 ) så blev det nästan som att jag helt plötsligt inte var speciellt hungrig längre.

Han var där för att rekrytera ungdomar till Frivilliga Radioorganisationen (FRO) vilket är en frivilligkår med slogan “Radio, tele och data i samhällets tjänst”. Det FRO håller på med är väldigt olika för vem och var man är. Själv var jag med i FRO ungdom och blev utbildad av just Stefan Bengtsson med ett antal andra ungdomar i samma ålder.

Man skulle kunna tro att vi bara var en bunt nördar som blev utbildade i “radio, tele och data i samhällets tjänst” och ja, det är väl en del av sanningen men det är inte hela sanningen. Vi var en bunt nördar, och vi lärde oss radio, tele, och data. Men vi lärde oss också att packa rätt och klä oss rätt. Bygga bivack i sommarklimat och i snön. Vi lärde oss också att bära en bår på rätt sätt.

Vad vi lärde oss mer, som jag tror är det viktigaste och som är a och o i det militära och i det civila, var att SAMARBETA. Och så fick man ett gäng med kompisar med samma intressen på köpet.

FRO i Nyköping håller till i Dammgruvan som verkligen ser militärt ut när man kommer. Dammgruvan är inte det enda som ser eller har sett militärt ut. Skavsta var från 1941 till 1980 ‘Södermanlands flygflottilj’. Också kallad F 11 Nyköping eller enbart F 11. Min pappa växte upp i Skavsta under tiden F 11 fortfarande fanns så jag tror att hans historier om hur det var då har varit en stor del i mitt intresse.

Mössan på bilden är från just F 11. Den har den klassiska militärgröna färgen, och har självklart svenska flygvapnets emblem på framsidan. Mössan skänktes till museet 1980 efter nerläggning av F 11.

Jag tror faktiskt jag har en liknande mössa liggande någonstans. Men jag kanske bara ska hålla mig till min egna skyddsutrustning. Jag tycker ju trots allt inte direkt om att flyga.

Jag sitter på många stolar just nu och har väl egentligen gjort det sedan jag ramlade in i den underbara röra som brukar kallas civilsamhället. Idag är jag engagerad i Nyköpings Ungdomsfullmäktige, Sveriges Ungdomsråd och Ungdom Mot Rasism, jag sitter helt enkelt på många stolar.

Den stol som jag tänkte börja med att berätta om kan ni se på bilden. Stolen är tillverkad 1940 av NK:s verkstäder i Nyköping. Den är designad av Elias Svedberg. Trivastolarna som de kallas var de första som såldes i ”platta paket” köparna i detta fall Karl Axel Wall från Oxelösund fick sedan montera stolarna själv.

Är du ung och tycker att Nyköping suger? I såna fall ska du gå med i Nyköpings Ungdomsfullmäktige (NU). Vi är en grupp ungdomar som jobbar för att göra Nyköping till en bättra stad för unga. Social, kulturell, ekonomisk och politisk verksamhet i olika former är vad vi sysslar med. Vi jobbar med antirasism, bråkar med politiker och fixar allt från graffitiväggar till vegetarisk mat i skolorna. När du går med i NU blir du automatiskt medlem i Sveriges Ungdomsråd, världens mest peppade organisation. Som vill ge unga samma inflytande och status som alla andra medborgare.

Om du är en ung antirasist och vill organisera dig. Då är Ungdom Mot Rasism en organisation för dig. Vi jobbar med att sprida kunskap om rasism och antirasism, vi snackar strukturer och försöker vara mer en bara en reagerande organisation. Opinionsbildning, utbildning och manifestationer är bara några exempel på grejer som du kan syssla med i Ungdom Mot Rasism.

Dessa organisationer är min vardag och tar upp en hel del tid. I bland kommer skolan på andra plats men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Civilsamhället är min röra av stolar som ligger huller om buller i högar. Om du är sugen på att engagera dig så är det bara att ta en stol, så kör vi!

I den mörkaste årstiden av de alla kunde man helgen 15-16 november se ett gäng med glada filurer som tog sig fram längs vägarna i närområdena av Blacksta. Det som var utmärkande var att alla bar tunga vandringsryggsäckar och att alla verkade ta i ifrån tårna med diverse sånger av olika slag. Man frågade sig ”hade typerna sovit i skogen”!?

Ja. Typerna hade sovit i skogen. I vindskydd och tält. Typerna hade lagat mat över öppen eld och njutit av det. Typerna var scouter.

Scouting är att lära sig leva. Att lära sig att ta hand om sig själv och andra när det inte finns något hotell att ta in på. Scouting är att träffa nya människor och skaffa sig vänner. Det är att sitta vid en eld och sjunga och spela. Det är alltid någon som har med sig instrument på scoutläger och hajker. Jag har aldrig stött på någon med fiol tror jag men det finns säkert otaliga.

Den här fiolen var en gång Hillvids. Hon kom från Oxelösund och vem vet, kanske var hon scout. Troligen inte men det är i alla fall värt att hoppas lite smyg.

Det är många människor, stora som små, som är med i föreningar. Föreningarna kan vara helt olika, det finns teaterföreningar, idrottsföreningar, ja det finns föreningar till i stort sett allt.

Min förening är en handbollsförening, IFK Nyköping. Den är bra för att det finns många lag och alla är välkomna att vara med. Vissa av lagen är dessutom riktigt bra, så när jag tänker på IFK Nyköping så tänker jag på glädje, kämpaglöd och vinna. Vinnare belönas ofta med något pris och denna bägare kändes som ett pris!

Den är gjord av rostfritt stål och tillverkades under mitten av 1900-talet. Tidigare ägare, kanske vinnare, är Vårdskolan i Eskilstuna.