Jag satt uppe hela kvällen söndag den 19:e och kollade på hela valvakan. Det slog mig själv att jag aldrig har varit så intresserad av politik och valbyten förut, det måste ju bero på att man börjar bli vuxen.

I år hände ju det som de flesta fruktade, Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Vilket är helt sjukt ja, för det tycker vi alla. Men jag tror vi klarar oss, resten av partierna verkar ju vara hyfsat anti. Men jag tänkte skippa att dra upp det här ämnet om SD igen, jag är ganska trött på det.

En sak jag tänkte mycket på när det var dags att lägga min första röst var hur förvirrad man var (ovanligt? nej), jag tänkte att man borde få kunna ta olika pariters politik som man tycker är bra och sätta ihop till ett nytt och asnajs parti. Eller att det borde vara så att man fick rösta på olika partier beroende vilken slags politik det handlar om, ni fattar grejen? Ett parti för skolpolitik, ett för familjepolitik etc.

ELLER så skapar man bara ett eget parti, jag menar, för skojs skull? Hur kul måste det inte ha varit för Kalle Anka-partiet när de drog igång med massa knäppa idéer och dessutom fick verkliga röster? Jag menar, vem vill inte ha gratis bärs och bredare trottoarer? Nej, men jag vet inte riktigt vad man har för poäng, men jag tror inte riktigt att man tänker på de möjligheterna man har egentligen. Om man är så missnöjd, så gör något bättre helt enkelt.

Politik gör mig så fruktansvärt cynisk. Ju mer jag har läst på, lyssnat och debatterat med mig själv och andra ju mer cynisk blir jag.

Det är alltid någonting som är dåligt, vart man än vänder sig. Antingen är det skattefiffel eller så är det korruption och andra brott. Politiker man trodde brydde sig helhjärtat om sin politik visar sig sen bara att bry sig om pengar och makt.

Och om jag ska vara ännu mer cynisk så är det faktiskt politik och religion med, för den delen, som har dödat flest människor under hela vår historia. För det är dessa två saker som oftast startar krig, bara för att man tycker olika i olika saker. Och för det mesta har det med makt att göra då med.

Förr ville länder expandera och exploatera, kungar ville ha makt över så mycket som möjligt och så många som möjligt och det var inte länge sen som människor blev förintade på grund av deras tro eller hur de såg ut.

Apropå det verkar det nu som att Sverige Demokraterna har kommit in i Riksdagen och bli vågmästare. Kul... känns som tiden har spolats tillbaka några årtionden. Lär sig inte människor av historien?!

Jag tror inte jag gillar människor heller.

 
Alla politiker, vilka parti de än tillhör, om de är högt uppsatta eller inte, är väldigt duktiga på att säga dåliga saker om partier de inte tycker om.

De kastar inte direkt pajer som kan ha varit i den här pajformen som kommer ifrån 1983 utan de slänger ur sig sina välformulerade men ändå så hårda meningar.

Personligen tycker jag att det vore bättre och mycket mer förståeligt om de kunde säga vad de själva var bra på först.

Innan valet pågick många debatter om allt möjliga frågor som är viktiga, det som jag tyckte att de hade gemensamt var hur gärna politikerna kastade ord på varandra. Jag undrar om det alltid har varit så?

Har politiker alltid satsat på alla andras svaga punkter och inte sina egna starka? Någon form av pajkastning har nog alltid pågått, och dessutom kanske inte politikerna fick prata så fritt som de får idag.

Pajkastning eller inte, politik kan vara fantastiskt intressant men samtidigt,helt fantastiskt tråkigt.

Usch vad jag är trött på politik nu så här efter valet. Jag har aldrig varit speciellt insatt i politik, eller jag har inte brytt mig så mycket om jag ska vara ärlig.

Jag tycker mest att politiker försöker locka fler röster genom att ge tomma löften om till exempel skolan, sjukvården etc.

På tal om sjukvård, dockan på bilden kallas ”Sture”. Sture användes på sjuksköterskeskolan i Eskilstuna under 60 och 70 – talet.

Sture representerar de två områdena inom politiken som jag tycker är viktigast, sjukvården och skolan.

Det är nu lite mer än en vecka sedan vi vände för ett nytt bland inom svensk politik. Valet 2010 var en historisk händelse på många olika sätt. Det är första gången ett vi har en borgerlig stadsminister för andra året i rad.

Av valresultaten kan vi skåda ett mer miljömedvetet Sverige i framtiden då Miljöpartiet fick mer röster än de någonsin tidigare fått. Men den största snackisen angående valet 2010 är självklart att Sverigedemokraternas roll i den framtida svenska riksdagspolitiken.

Dagens svenska bloggpolitik är också något som i alla fall vad jag vet bland ungdomar har diskuterats väldigt mycket, och ofta inte i speciellt positiva ordalag. Egentligen skulle vi ganska enkelt, även om det faktiskt är väldigt likt, kunna likna denna politiska situation med vågen på bilden.

En våg där 349 stycken små delar av en helhet ska placeras någonstans i den tredimensionella politiska rymden. 20 av dessa föll utanför den högra sidan av vågen, ned i Sverigedemokraternas egen röstskål. Personligen tycker jag att blockpolitiken är en konstigt och ganska odemokratiskt sätt att vinna ett val på då det känns som om den ständigt utnyttjas, inte för att kunna samarbeta politiskt, utan för att få majoritet i valet.

Som de blå partierna nu i och för sig ändå misslyckades med. Men tänk efter, det finns väl inget parti som egentligen vill samarbeta med något annat. Alla partier vill ju egentligen stå i egen majoritetsposition där endast deras politik genomförs. Allt annat tillhör bara det ständiga ljug som numera är vardagsmat för våra samtida politiker.

Så vågen på bilden vägde inte över åt det varken det röda eller blå hållet. Inget block fick de efterlängtade 50 % eller 175 mandaten. Visst fick alliansen fler röster än de rödgröna, men eftersom de utomstående Sverigedemokraterna plockade så många röster som de nu gjorde vägde det inte riktigt över till blått. Jag tycker att en sextio år gammal balansvåg i trä är den perfekta metaforen för det som förändrade Sverige den 19 september 2010.