”Jag känner mig så ensam ty jag har ingen att anförtro mina sorger för, Mamma vore den rätta men jag kan ej göra det för henne det är mig omöjlig. Det kanske är mitt fel men jag kan ej hjelpa det, jag vet att ingen älskar eller saknar mig och detta gör mig så hård och kall, kanske Ebba är den enda som gör det. Men jag måste ändra mig och med Guds hjelp hoppas jag att öfervinna mig sjelf”
Ur: Elin Sirenius dagbok 4 september 1874.

”I wish that I was born a thousand years ago” sjunger Lou Reed i Velvet underground.
 Jag ligger i sängen och är cynisk på min tillvaro, mina kompisar och livet.
 FACEBOOK måste gå och dö, sitter där och stör mig så bisarrt mycket på ALLT alla skriver:
 ”Läste du vad jag skrev på Facebook?”
 ”Vi använder könsord, haha!”
”Bekräfta mig, bekräfta mig, bekräfta mig?”
ORKAR INTE!!
Vår generation har inte opium, vi har inte religion. Vi har ett jävla socialt media som förstör ungefär precis allt som en gång var äkta.
Mitt nyårslöfte är att döda min Facebook!”
Ur: Rebecca Bäcks dagbok 30 december 2010

Detta är två utdrag från dagböcker, den första är Elins och den andra är min. När jag skrev var det snart nyårsafton, och när Elin skrev hade hösten precis rullat in 136 år tidigare.
Men vi är ändå ganska lika jag och Elin, vi är båda i mitten av tonårsinfernot och söker tröst bland de blanka bladen hos våra dagböcker.
 Jag drar ironiskt nog i min parallell till religion som folkets opium då jag sitter och lyssnar på en låt om Heroin av Velvet underground.* Sångaren önskar att han var född för tusen år sedan och jag önskar att jag var född innan de sociala medierna.
Och Elin ber om hjälp från Herren och önskar sig någon att anförtro sina sorger för.

Skulle vi inte kunna byta plats alla tre.
Mannen på heroin får ta Elins plats, jag vet att han önskade sig ett hopp på tusen år, men ibland får man nöja sig med ett hundratal. Artonhundratalet skulle nog ge honom lite perspektiv på livet! Kanske skulle han spela den ädla sporten croquet som Elin själv så ofta utövade enligt hennes dagböcker.
Jag skulle få ta hans plats i sena sextiotalets New York. Där skulle jag hänga med Andy Warhol och göra skumma upptåg på nätterna. Jag skulle få se rocklivets baksida när mina vänner dog ifrån mig allt för unga på grund av missbruk. Och jag skulle inte ha en mobiltelefon, utan betala mina samtal med mynt på Chelsea Hotell.

Elin vår älskade artonhundratalsdonna skulle med glädje få ta min plats i socialmediernas värld. Där skulle hon få finna sin gud genom att fritt kunna uttrycka sin sorg och sin rädsla för allas hungrande ögon. Där skulle hon få den bekräftelsen hon behövde för att slippa vara hård och kall.

Och ja, min Facebook är fortfarande i livet, ännu i dessa dagar.

* The Velvet Underground – Heroin  Jag känner att det börjar bli tradition för mig att länka en låt i inlägget. Så här har ni den!

 

 

Elin Serenius föddes 1857 i Göteborg, och från och med den 25 maj 1874, när hon var 17 år, började hon skriva dagböcker. I hennes dagböcker beskriver hon hennes resor, baler och middagar och varit på och även om vardagliga händelser så som hennes relationer till hennes kärlek samt de människorna i hennes närhet. Hon berättar om hennes händelserika besök av delar i landet och beskriver personliga händelser, som när hon och hennes mamma lämnade hennes lillasyster på flickskola. Man får en inblick i hur Elin var och hur hon levde av hennes dagböcker, vilket jag tycker är hur intressant som helst med tanke på att man idag kan veta hur någon annan levde denna dag, fast för hundra år sedan.

Det finns en likhet mellan mig och Elin. Jag skriver också dagbok, digitalt. Jag har, utöver min vanliga blogg, en "dagboksblogg", där jag formar tankar och känslor till ord när jag känner att jag behöver det. Dock känns Elins dagböcker mer intressanta, hon dokumenterade allt som hände, när, hur och var. Jag skriver mest ner det jag tänker och känner för att jag är ledsen eller arg, och för att jag behöver få ut det utan att slänga det på någon i min närhet. Nog för att vi båda skriver för vår egen skull, så kan människor idag få ut något av hennes dagböcker, de kan lära känna Elin på ett helt annat sätt än vad någon skulle kunna lära känna mig genom mina inlägg.

 

 

 

 

Som jag nu är bättre har jag bestämt mig för att resa till Marieberg i afton; Thora höll på med hela förmiddagen att ordna blommor i en liten söt silfver korg. ½ 7 kommo vagnarna upp då vi kommo till Marieberg kom baron Claes straxt emot oss, han var så artig och hjelpte oss utaf med kläderna och allt i en ryslig hast. Der voro många främmande, flera slägtingar och många utaf grannarne. En stund efter det vi kommit började vi dansa och hade mycket roligt. Mathilda Creutz dansade en polka med Grefve Bonde och båda föllo midt på golfvet, Mathilda föll underst och han kom alldeles öfver henne hvilket såg alltför komiskt ut.

Så skrev Elin Sirenius i sin dagbok den 9:e september 1877, alltså för 135 år sedan.

Vad konstigt det känns – och aningen mystiskt och upplyftande – att läsa ett utdrag ur en dagbok skriven för så länge sedan av en tjej som inte var mycket äldre än oss som skriver för Youthhood.

När jag läser texten reagerar jag på flera saker, inte minst på språket men efter ett par meningar känns det nästan naturligt för min svenskprogrammerade 2000-tals hjärna. Efter språket så var det första jag reagerade på det underliga sättet som Elin skrev klockslaget, ½ 7. Smidigt, men konfunderande. Vad menar hon egentligen, kom vagnarna halv sju eller sju och en halv (= halv åtta)? Konstigt, att jag hänger upp mig på något så alldagligt som ett klockslag men jag vill veta.

Texten i sig innehåller till en början ungefär den bild som jag målat upp rent generellt kring hela 1800-talet; med danser och artiga adelsmän. Något jag finner otroligt upplyftande är dock den sista meningen. Om hur greven föll mitt i polkan och landade ovanpå stackars Mathilda. Att Elin tog sig tid till att skriva ned något sådant i sin dagbok, att livet var komiskt även då och det lilla minnet har bevaras genom denna dagbok.

 

 

Den 24:de december är en speciell dag för nästan alla. När julafton är över saknas den av många och kvällen innan ligger många och är nervösa. Julafton är en tradition som för samman hela familjer på ett och samma ställe. Då äter man god mat och ger varandra fina gåvor. Den 24:de december 1875 satt Elin Sirenius och skrev i sin dagbok på kvällen. Hon skrev hon vilka fina gåvor hon hade fått och hur hon längtade efter nästa julafton. Hon var 18 år gammal och var fortfarande en utav dem som längtade efter julafton, precis som mig.

Detta är vad hon skrev på julaftonskvällen:
Ack nu är julafton öfver nu får man återigen vänta ett helt år på nästa, jag må undra huru vi då hafva det! Jag fick så mycket presenter en förtjusande guldmedaljong, kedja, kappsäck, böcker, noter, kikare, armband, blommor, japanesisk låda, handskar, 2 halsdukar, svart sidenförkläde, krage, 2 svarta perlväskor sase, buketthållare, almanach, heliotrope m.m. Vi voro som vanligt hos Mormor och sutto i förmaket och öppnade alla paketen.

Precis som Elin hade min släkt en tradition - att alltid spendera julafton hos mormor. Nuförtiden gör vi det dock i mitt hus. Hemma hos mig samlas vi runt fem och innan dess har vi varit hos mormor och ätit mat (och innan det har jag varit hos pappa och ätit mat). Sedan äter vi mat igen hemma hos mig och efter det öppnas presenterna och tomten kommer (som oftast spelas av min yngsta morbror). När alla presenter är öppnade äter vi återigen mat.

Elin föddes den 23:e november 1857 i Göteborg. Hon hade tre yngre systrar, ungefär som mig fastän jag har två småsystrar och en lillebror (även en storasyster). Hennes systrar hette Thora som var två år yngre än henne, Signe som var sex år yngre och Helga som var tolv år yngre. Hennes fars namn var Carl Johan Sirenius och hennes mors namn var Hilda Elise Magdalena Thulin som också var född i Göteborg.

Elin började skriva i sin första dagbok när hon var 17 år gammal. Den sträcker sig från den 25:e maj 1874 till nyårsnatten 1875/1876. Eftersom Elin levde för länge sedan hade hon andra vardagliga händelser som hon skriver om. Exempelvis hennes resor, olika middagar, baler, relationer och så vidare. Jag valde att berätta om den 24:e december eftersom det verkar som att jag älskar julafton lika mycket som Elin gjorde.

 

 

Elin började skriva dagbok när hon var sjutton år gammal.
Där och då flöt hennes hjärta ut i bläck i små nätta anteckningsblock.
Ett hjärta likt vilket som helst i en människa i den åldern.
I min ålder.
Även om hennes språk skiljer sig radikalt åt från mitt, från allas nu för tiden.
Även om hennes livssituation likväl som samhället under slutet av 1800-talet är så långt bort från vår tid, är hennes texter narrativ om en ung kvinnas steg in i något annat än vad det tidigare varit.
Dagböckerna skildrar resan in i hennes framtid, in i hennes nya era.
Dagböckerna är hennes jag, i ständig rörelse.

Det är svårt att inte bli berörd, konfunderad och fylld av nya insikter när man läser.
Att inse att det inte bara finns trehundrasextiofem dagar på ett år utan strax över sju miljader gånger trehundrasextiofem.
Tänk då genom tiderna.
Hur många dagar som har funnits.
Som alla har varit någons egen.
Hur många som komma skall.
Hur många som inte blivit nedskrivna.
Som inte kommer att bli.
Som dör när kroppen dör.
Som dör när tiden går vidare.

Fragmenten leker kvar i luften.
Det är det enda vi kan ana.

Men om Elin, det vet vi.
Vi vet att hon var kär i Albin.
Att hon var en väluppfostrad flicka.
Att hon åkte häst och vagn.
Hon projicerade sitt hjärta i bläck.

Nu ligger det inlåst bland arkivskåp i en låda av wellpapp.
Det är så vackert hur dessa fragment får leva i små kartonger, smyga fram och påminna oss.
Om tiden.

Om livet.