Som jag nu är bättre har jag bestämt mig för att resa till Marieberg i afton; Thora höll på med hela förmiddagen att ordna blommor i en liten söt silfver korg. ½ 7 kommo vagnarna upp då vi kommo till Marieberg kom baron Claes straxt emot oss, han var så artig och hjelpte oss utaf med kläderna och allt i en ryslig hast. Der voro många främmande, flera slägtingar och många utaf grannarne. En stund efter det vi kommit började vi dansa och hade mycket roligt. Mathilda Creutz dansade en polka med Grefve Bonde och båda föllo midt på golfvet, Mathilda föll underst och han kom alldeles öfver henne hvilket såg alltför komiskt ut.

Så skrev Elin Sirenius i sin dagbok den 9:e september 1877, alltså för 135 år sedan.

Vad konstigt det känns – och aningen mystiskt och upplyftande – att läsa ett utdrag ur en dagbok skriven för så länge sedan av en tjej som inte var mycket äldre än oss som skriver för Youthhood.

När jag läser texten reagerar jag på flera saker, inte minst på språket men efter ett par meningar känns det nästan naturligt för min svenskprogrammerade 2000-tals hjärna. Efter språket så var det första jag reagerade på det underliga sättet som Elin skrev klockslaget, ½ 7. Smidigt, men konfunderande. Vad menar hon egentligen, kom vagnarna halv sju eller sju och en halv (= halv åtta)? Konstigt, att jag hänger upp mig på något så alldagligt som ett klockslag men jag vill veta.

Texten i sig innehåller till en början ungefär den bild som jag målat upp rent generellt kring hela 1800-talet; med danser och artiga adelsmän. Något jag finner otroligt upplyftande är dock den sista meningen. Om hur greven föll mitt i polkan och landade ovanpå stackars Mathilda. Att Elin tog sig tid till att skriva ned något sådant i sin dagbok, att livet var komiskt även då och det lilla minnet har bevaras genom denna dagbok.