Jag blir inte lätt rädd. Jag är inte mörkrädd och jag har nog aldrig sett en skräckfilm som har gjort mig rädd, inte på riktigt i alla fall. Det är kanske därför som jag inte riktigt har något bra Halloweenminne att berätta om. Så jag tänker berätta om de två saker som jag faktiskt känner obehag gentemot istället. Det vill säga dockor. Och sjukhus. En ganska egenartad kombination.

När jag var kanske 6 år gammal så hamnade min mamma på sjukhus. Hon skulle operera sig och hon låg inne på sjukhuset före och efter operationen. Jag var så rädd. När jag och pappa hälsade på mamma var hon alldeles grå i ansiktet och luktade sjukhus. Jag kan inte beskriva den lukten men varje gång jag går in i ett sjukhus så slår den emot mig som en vägg. En vägg av skräck, desinfektionsmedel och sjukdom.

Jag har aldrig lekt med dockor. Aldrig. Mitt obehag gentemot dockor har också en förklaring. Själva grejen med dockor är ju att de ska likna människor. Men det är inga människor. Det är låtsasmänniskor. Det är som en tom människa utan känslor och tankar. Som ett människoskal. Jag tror att det är det gör mig obehaglig till mods. Jag tycker att det är konstigt att man försöker skapa något som är så likt människan men ändå inte är en människa. Och ögonen. De där tomma uttryckslösa ögonen. Fy bubblan.

Varje gång jag strosar runt i arkivet och letar efter coola grejor så dyker den här dockan upp förr eller senare. Intet ont anande går man omkring och trallar för sig själv och helt plötsligt känns det som om någon stirrar på en. När man vänder sig om ligger den där attans dockan där på sin sjukhusbrits. Jag kan bara inte vänja mig vid den. Det är en sån där undervisningsdocka i naturlig storlek med löstagbara delar som används till medicinsk undervisning. Den kommer från 1970-talet och anses som ett historiskt föremål. Jag tycker nog att den lika gärna kunde passa in på en Halloweenfest.

Jag har inga speciella halloweenminnen egentligen. Halloween har alltid varit en stor grej för mig. Alla halloweenkvällar som har ägt rum under mina 18 år har varit värda att komma ihåg, och det blir lite svårt att berätta om 18 kvällar. Det blir nog också ganska tråkigt i längden eftersom jag också alltid klätt ut mig till samma grej; vampyr.

Vampyrer, och egentligen alla typer av monster och spöken, har alltid fascinerat mig oerhört mycket. De kommer olika former och skepnader. Dracula kommer i form av en äldre man, heller en stilig herre, både med törst för blod. Eller i nyare litteratur så glittrar de lite fint. De kan vara brutala, eller försöka att hämma sin törst. Men hur de än kommer, i vilket packet som helst, så är de ändå vampyrer. Lite som oss “vanliga människor”.

När jag klär ut mig till vampyr, eller ser en vampyr framför mig, så tänker jag mer på Dracula eller Carmilla (en bok skriven av J. Sheridan Le Fanu och är hela 26 år äldre än Bram Stokers ‘Dracula’) versionen  än vad jag gör på Cullenversionen.  Jag ser någon som inte dödar i kallt blod, men är inte en god person. Jag ser en stiligt klädd person i 1800-tals-aktiga kläder, just av den anledningen fick denna hatt äran att representera mina visioner av en vampyr.

Hatten är en höghatt tillverkad 1870 i London av Lincoln Bennett & Co, så den har några år på nacken och det syns också, den är nämligen inte fullt hel. Den har ett par insektshål och andra stora angrepp. Den är gjord av olika ett antal olika textiler. Silke, siden, och ylle. Den har också en stämpel till John Sörman, som då antagligen är orginalbeställaren.

Den här hatten skulle ju definitivt “min” vampyr ha på sig. Jag kanske får ta och köpa mig en egen höghatt nu inför halloween och ha på mig när jag återigen av tradition klär ut mig till vampyr.

Nu är det Halloween igen alltså. Det innebär pumpor, godis och en massa olika utklädnader. En av de vanligaste sakerna att klä ut sig till måste ju ändå vara zombie. På Halloween förra året gick jag tillsammans med ca 20-30 andra personer genom Katrineholms gator mitt i natten med fejkblod och latexsår i ansiktet och helt söndertrasade och nedsmutsade kläder på kroppen. Vi gjorde alltså en så kallad ”Zombie Walk.”

Begreppet Zombie Walk har funnits sedan det tidiga 2000-talet och sedan dess har det bara vuxit, speciellt nu på senare tid när zombies har blivit så pass ”inne” efter att ha invaderat populärkulturen från alla möjliga håll. De finns i TV-spel, böcker, filmer, TV-serier m.m. I vissa städer, speciellt i USA, men även i bl.a. Kanada, Sverige och Chile arrangeras det stora årliga Zombie Walks och det är många som verkligen tar tid till att göra häftiga och läskiga kostymer. Zombies är mer kreativa än vad man kan tro!

Nu tittar jag inte på så mycket zombiefilmer men jag tror att jag ändå har lite koll. Sättet som folk blir zombies på är ju oftast olika från film till film. Det kan vara allt från en sjukdom, till ett experiment som gick fel, till ett gift, till utomjordisk strålning. Om jag var en galen vetenskapsman som skulle tillverka ett gift som gjorde folk till zombies (varför man nu skulle vilja göra det?) så skulle jag antagligen hälla det i en sådan här giftbägare med dödskallar på så att jag visste vad det var och inte råkade dricka det själv i tron att det var något annat.

Just den här bägaren lämnades in från Västra skolan i Nyköping så såvida deras kemilärare inte gjorde elever till zombies i hemlighet så tvivlar jag på att den någonsin har använts till just det. Men man vet ju aldrig…

Ha en trevlig Halloween och trevligt höstlov allihop!

Varje år anordnade 6:orna på skolan "spökvandringen"för de yngre eleverna. En vandring som vanligtvis involverade lite läskig musik, några skrik och en sexa som hoppade fram i mörkret och skrek "buu!". I år var det äntligen vår tur. Vi skulle anordna den bästa spökvandringen någonsin. Vi hängde blodiga lakan (blodet var gjort av liknande vattenfärg som på bilden) från taket, skrev ut bilder på hemska benbrott och likmaskar som vi dekorerade rummet med. Vi förslöt alla fönster så att det var kolsvart och hade en bandspelare som spelade upp läskiga ljud, typ människor som skrek på hjälp. Vi klädde ut oss och pyntade rummet med fakeade kroppsdelar.

Skolan som vi gick på hade varit ett barnhem tidigare, så vi använde det för att skrämma de yngre barnen.Vi hittade på en hemsk historia om barnhemmet som alla barnen fick höra innan de påbörjade spökvandringen. Under spökvandringen lyckades vi förstöra flera barns kläder med målarfärg och stuka en killes hand. Olyckan skedde i ett försök att stänga in honom på en toalett. Vi lyckades också få elever sen ankomst till sina lektioner eftersom att vi höll fast vissa i benen i flera minuter. När dagen var slut var min klass nöjd. Vi hade verkligen lyckats skrämma dem!

Vår lärare kom in till oss dagen efter och förklarade att det inte blir någon spökvandring nästa år.

Vattenfärgen på bilden är tillverkad 2010 av Lekolar i Osby och har tillhört Rosenkällaskolan i Nyköping, som skänkt flaskan till museet.