Jag har inga speciella halloweenminnen egentligen. Halloween har alltid varit en stor grej för mig. Alla halloweenkvällar som har ägt rum under mina 18 år har varit värda att komma ihåg, och det blir lite svårt att berätta om 18 kvällar. Det blir nog också ganska tråkigt i längden eftersom jag också alltid klätt ut mig till samma grej; vampyr.

Vampyrer, och egentligen alla typer av monster och spöken, har alltid fascinerat mig oerhört mycket. De kommer olika former och skepnader. Dracula kommer i form av en äldre man, heller en stilig herre, både med törst för blod. Eller i nyare litteratur så glittrar de lite fint. De kan vara brutala, eller försöka att hämma sin törst. Men hur de än kommer, i vilket packet som helst, så är de ändå vampyrer. Lite som oss “vanliga människor”.

När jag klär ut mig till vampyr, eller ser en vampyr framför mig, så tänker jag mer på Dracula eller Carmilla (en bok skriven av J. Sheridan Le Fanu och är hela 26 år äldre än Bram Stokers ‘Dracula’) versionen  än vad jag gör på Cullenversionen.  Jag ser någon som inte dödar i kallt blod, men är inte en god person. Jag ser en stiligt klädd person i 1800-tals-aktiga kläder, just av den anledningen fick denna hatt äran att representera mina visioner av en vampyr.

Hatten är en höghatt tillverkad 1870 i London av Lincoln Bennett & Co, så den har några år på nacken och det syns också, den är nämligen inte fullt hel. Den har ett par insektshål och andra stora angrepp. Den är gjord av olika ett antal olika textiler. Silke, siden, och ylle. Den har också en stämpel till John Sörman, som då antagligen är orginalbeställaren.

Den här hatten skulle ju definitivt “min” vampyr ha på sig. Jag kanske får ta och köpa mig en egen höghatt nu inför halloween och ha på mig när jag återigen av tradition klär ut mig till vampyr.