Nyköpings hus

Lerigt gräs och vinddrag genom jeansen

Skräpet som jag kastar iväg träffar ju förstås inte

Träffar inte människorna, människorna under muren

Jag är på muren

Ett mongo och CP

Jag struntar i tiden, den blåser iväg

Klockorna är stilla, stela, stoppade

Gamla, döda

För en stund är jag friast

Freak

Minst en gång per sommar måste man äta picknick vid vallarna. Man kan äta kallskuren lunch med familjen, eller kanske bara plocka med sig lite sallad och dryck och ett kubbset och spela lite kubb med kompisarna mot kvällen. Vad man äter, vad man än gör, och med vem det nu kan vara med, så måste det vara picknick på vallarna minst en gång per sommar.

Bland de starkaste minnena jag har från vallarna är de två senaste sommarloven när jag och ett gäng vänner har plockat med oss kubb, mat, och dryck för att få träffas och ha kul. Det blir så lätt att man försöker göra planer med sina kompisar på loven och så händer inget. Men i just det gänget så har vi våra traditioner och jag antar att vallarna har blivit en av de traditionerna nu.

Själv så använder jag mig gärna flitigt av min lojala ryggsäck som fortfarande hänger med utan att den har gått sönder. Men mina föräldrar tycker om att packa matsäck till en picknick i en vanlig flätat korg. Oftast med vanlig sallad och baguette till.

Den handflätade korgen på bilden är i och för sig en blåbärskorg men man skulle ju lätt kunna använda den för att ha picknick i. Korgen har stannat inom en familj. Det var givarens mormors far som tillverkade korgen.

Trots att flätade korgar brukar vara ganska rymliga och lätta att bära så tror jag att jag håller mig till min ryggsäck. Jag har ganska svårt att slita mig från den, precis som jag har svårt att slita mig från min “minst en gång per sommar” regel.

”Ni får inte gå till vallarna”, ”det är bara massa fulla ungdomar där på valborg”, ”ni är för unga” så lät mina föräldrars uppmaningar dagarna innan valborg varje år. Jag och mina vänner tjatade och tjatade men ingenting hjälpte, våra föräldrar hade bestämt sig.  Samtidigt hörde vi rykten om de vilda festandet och teorier om att polisen inte fick hälla ut alkoholen om man befann sig på gräsmattan för det var tydligen allmänplats och där var det okej att ha alkohol men däremot grusgångarna bredvid gräset skulle man passa sig för. Några år senare när vi väl var tillräckligt gamla för vallarna var vi fyllda med förväntan. Vi samlade hela kompisgänget, tog med filtar, kubb, marshmallows och ja vissa av oss hade alkohol trots att åldern inte var inne ännu. Vi tog på oss våra snyggaste festkläder och förberedde oss på en galen kväll på den farliga platsen.

Våra festkläder var nog snarare ett par svarta jeans och favo tröjan från h&m än en figursydd aftonklänning från 50-talet men visst tänker man på fest och högtider när man ser denna blå klänning. Jag föreställer mig att den glada ägaren var lika förväntansfull som vi var när hen drog på sig den vackra klänningen. Fläckarna på den vittnar i alla fall om en händelserik kväll. 

Vi gick hur som helst i grupp till vallarna, glada och spända. När vi väl kom fram fick vi en chock! Överallt omkring oss såg vi gamla pensionärer och barnfamiljer med barnvagn. Var var ungdomarna? Alkoholen och festen? Våra föräldrar hade lurat oss. Här fanns det inget farligt. Vi satte oss och väntade och väntade men det blev inget drag. Långsamt lommade vi hem, satte på en film och suckade åt våra föräldrar.