Jag hatar dem av hela mitt hjärta. Dessa fula, säckiga och oformliga byxor borde enligt mig förbjudas i offentligheten. Det är inte okej att förpesta tillvaron för sina medmänniskor genom att hasa fram i  ”mjukisar”, hur sköna de än må vara! Visst, okej om du ligger hemma och äter chips framför tv:n, jag förstår valet. Men att för allmän beskådan bära ett plagg som saknar allt var estetik och tanke heter borde inte få vara tillåtet. Det är som att gå klädd i sopsäck eller frotémorgonrock.

Så snälla rara människor, inga fler mjukisbyxor tack. Från och med nu tar vi bort casual friday och inför suit up friday med bedårande klänningar som denna och välskrädddade kostymer!

Klänningen kan jag ju tilläga införskaffades 1959 av Birgitta Sundström innan föreställningen madam Pompadour på Oscarsteatern. Birgitta matchade den fantastiskt fina klänningen med ett par lackskor och en svart lackväska.

(Ja, självklart innehåller texten ett visst mån av ironi. Om makten var min skulle jag självklart förändra något viktigt som fattigdom, miljöproblem eller kvinnoförtryck.)

När det gäller kläder är jag väldigt ”feg”. Jag bär oftast svart och vitt. Jag trivs i det, men kan ibland känna mig väldigt tråkig. Om jag fick bestämma skulle jag därför införa en ”klä-dig-färgglatt-dag”!

Om alla skulle klä sig färgglatt skulle jag inte känna mig uttittad för att ha lite färg på mig. 2012 ska man ha mycket färger matchande men opassande starka färger, enligt tidningar och reklamer. Men känner man sig bekväm i chockrosa byxor tillsammans med knallgul skjorta medan andra klär sig i svart och vitt? Jag skulle i alla fall känna mig felplacerad och uttittad. Därför skulle denna dag vara perfekt! Om alla går crazy och klär sig i starka färger skulle nog ingen känna sig utanför.

Anne-Marie de Dardel skänkte denna härligt gröna klänning och de guldiga skorna till Sörmlands museum 1968, och jag hoppas att hon använde både skorna och klänningen utan att känna sig uttittad. Kanske tillsammans, kanske inte.

(Om jag fick bestämma skulle det även vara fred och ingen svält på jorden)

Att människor kontaminerar luften med ofantligt mycket koldioxid är ett problem. Vi människor tar upp ton med fossila bränslen som innehåller flera hundra år gammalt kol, som sedan bildar koldioxid när vi förbränner de fossila bränslena för att skapa elektricitet. Det är meningen att kolet som är begravt ska stanna i marken och inte tas upp. Kretsloppet som koldioxiden rubbas för att vi ökar mängden koldioxid.

En ökad mängd av koldioxid i atmosfären kommer att ge förödande konsekvenser. Att det är varmt i Afrika och Australien är fakta som man idag vet om, men om koldioxiden ökar så kommer den globala växthuseffekten att öka och det kommer att ge ännu högre temperaturer i bland annat just där. Detta kan leda till att kontinenterna blir obebodda då man inte kommer att kunna leva i den värmen.

Leksaksbilen symboliserar koldioxidutsläppen från bilar, inte bara de utsläpp när man kör bilen, men även tillverkningen av bilen. Även denna 190 mm långa leksaksbilen har sitt koldioxidutsläpp när den tillverkades.

Om jag fick bestämma så skulle jag få alla människor att använda "miljövänlig" el, såsom vind-, sol- eller vattenkraft. Om det skulle gå skulle det vara härligt om man kunde rensa luften på koldioxid. Inte allt, eftersom växter behöver koldioxid, men en hel del som inte behövs.

Om min order skulle gå igenom så skulle planeten hålla mycket längre och vara tillgänglig för organismer i framtiden, även liv idag skulle räddas om planetens temperatur inte stiger.

Tänk på att planeten inte bara tillhör oss människor men även mer än 1.700.000 andra arter och att vi måste ta hänsyn till det och inte förstöra vårt gemensamma hem.

Jag är väldigt bestämd av mig, och jag brukar lyckas intala mig själv löften som jag faktiskt kan hålla om jag verkligen bestämmer mig för det. Sedan året 2012 började har jag bestämt mig för att börja träna, och det löftet har jag lyckats hålla. Jag tränar tre eller fyra gånger i veckan för att jag behöver samt för att jag vet att min kropp mår bra av det.

Något som jag samtidigt försöker lova mig själv, men inte riktigt lyckas hålla, är det här med självkontroll angående sötsaker och onyttigheter. Jag älskar choklad, chips och godis. Fett och sött är ju alltid gott och jag tror inte jag är ensam om att inte kunna motstå detta alla gånger. Bra träning plus sötsaker gör ju bara att man hela tiden ligger på noll, och jag vill ner på minus även då jag är världens choklad- och godisälskare.

Så eftersom jag inte alls kan hålla mig till frukt och grönsaker sju gånger i veckan, önskar jag att alla sötsaker och all god mat med lite extra mycket fett och alla onyttigheter över huvud taget var nyttiga. Om jag fick bestämma skulle jag göra onyttigt nyttigt.

Tyckte därför att denna plansch gjord i hårdpapp under 1960-talet och föreställer olika typer av födoämnen passade bra till veckans tema. Den användes som pedagogiskt hjälpmedel och klassificeras som ”Skolväsen”.

Det här är Klas.
Klas är inte riktigt som alla andra.
Han är inte könsbestämd.
Han kan inte prata.

Med sin stela, plastiga kropp kan han inte röra sig, och han har tidigare haft det märkliga yrket som ”undervisningsmaterial” för skolelever. Nu tillhör han samlingen vi kallar Vårdskolan. Men det finns någonting hos Klas som kan tyckas ovanligt för en övningsdocka tillverkad av gummi och plast. Han ler.

Jo visst ser det aningen tillgjort och stelt ut, men visst är det ett kalasleende!

Om jag fick bestämma, så skulle världen vara mer som Klas. Att trots att ens situation inte alltid ser så rolig ut, försöka klämma fram lite värme mot alla andra medmänniskor. Nuförtiden känns det som att just ordet ”medmänsklighet” som finns runt oss varje dag i alla sociala situationer, börjar tyna bort. Dock bara en aning, men tynar gör den nog. Människor måste börja behandla varandra mindre som robotar och mer som kamrater. Jag säger inte att jag själv är en expert på det, men alla kan försöka.

Det är inte förbjudet att säga hej till busschauffören, han är en människa. Hälsa; ”Ha en trevlig dag!” Till kassörskan på pressbyrån, hon är en människa. Du kan fråga en främling om något du undrar, de är alla bara människor.

Som en mycket klok vän sade; Något så litet som ett hej eller leende kan göra en hel dag. Vilket är fullkomligt sant! Alla borde skänka en liten skvätt värme till varandra i vintermörkret. Vi är inte hubotar. (Programmet Äkta Människor för de som ej sett!)

Så om jag fick bestämma, skulle hela världen le!

Om jag fick bestämma så skulle jag äga den här plåtburken.
Ställa den i mitt kök och varje söndag skulle jag baka något att förvara i burken.
Inte för att jag egentligen är särskilt femtiotalsinspirerad när jag får bestämma hur det ska se ut hemma hos mig.
Inte för att jag, om jag fick bestämma, skulle ha plåtburkar med kakor i hela tiden.
Mest för att jag, om jag får bestämma, helst inte bestämmer så mycket i taget.
Just det här med en plåtburk och dess innehåll.
Bara lättsamt att kontrollera.
Vad jag ska baka.
Och när.
Dessutom har burken ett väldigt fint motiv, och nu, när jag fick bestämma, samt fota vad jag ville på temat - om jag fick bestämma.
Så bestämde jag att burken blev bra.
Jag har äran att få bestämma mig för ett föremål varje vecka, och om jag får bestämma så fortsätter jag gärna med det.

Vad jag dock inte kunde bestämma var hur burken skulle se ut när den tillverkades och sedan utnyttjades i svenska folkhem på femtiotalet.
Dock bestämde jag mig för att tycka om den.
Ett kaffeskrin från Gevalia. Som ett hus.
Det tycker jag bestämt om.

Nu har jag utnyttjad ordet bestämma i olika former arton gånger i detta inlägg. På temat, om jag fick bestämma, bestämde jag mig för att bestämma om hur frekvent jag skulle använda detta ord.
Alltså bestämde jag mig för mycket. Det är kul att bestämma.