Det här är Klas.
Klas är inte riktigt som alla andra.
Han är inte könsbestämd.
Han kan inte prata.

Med sin stela, plastiga kropp kan han inte röra sig, och han har tidigare haft det märkliga yrket som ”undervisningsmaterial” för skolelever. Nu tillhör han samlingen vi kallar Vårdskolan. Men det finns någonting hos Klas som kan tyckas ovanligt för en övningsdocka tillverkad av gummi och plast. Han ler.

Jo visst ser det aningen tillgjort och stelt ut, men visst är det ett kalasleende!

Om jag fick bestämma, så skulle världen vara mer som Klas. Att trots att ens situation inte alltid ser så rolig ut, försöka klämma fram lite värme mot alla andra medmänniskor. Nuförtiden känns det som att just ordet ”medmänsklighet” som finns runt oss varje dag i alla sociala situationer, börjar tyna bort. Dock bara en aning, men tynar gör den nog. Människor måste börja behandla varandra mindre som robotar och mer som kamrater. Jag säger inte att jag själv är en expert på det, men alla kan försöka.

Det är inte förbjudet att säga hej till busschauffören, han är en människa. Hälsa; ”Ha en trevlig dag!” Till kassörskan på pressbyrån, hon är en människa. Du kan fråga en främling om något du undrar, de är alla bara människor.

Som en mycket klok vän sade; Något så litet som ett hej eller leende kan göra en hel dag. Vilket är fullkomligt sant! Alla borde skänka en liten skvätt värme till varandra i vintermörkret. Vi är inte hubotar. (Programmet Äkta Människor för de som ej sett!)

Så om jag fick bestämma, skulle hela världen le!