I samband med hembygdsrörelsens framväxt i början av 1900-talet försökte man skapa folkdräkter för alla Sveriges olika delar. Vissa fick en helt ny design menad andra inspirerades av äldre varianter. Dräkten på bilden är Södermanlands folkdräkt och är ifrån Oxelösund. Den tillverkades 1920 och har burits av Hilvid Edhager som sedan sänkt den till museet. Folkdräkten har blivit en symbol för det gamla Sverige och nu försöker Sverige demokraterna göra den till en symbol för svenskhet. Genom att strutta om kring i folkdräkt en gång per år på riksdagens öppnande tror de att de ska kunna ta patent på vad som är svenskhet.

Men vad är egentligen svenskhet? En ganska ointressant fråga, enligt mig. Eftersom att svenskhet är en konstruktion. Det är ett lands invånare som tillsammans genom tankekonstruktioner bestämmer vad svenskhet är. Processen är ständig och tar aldrig slut, därför är svenskhet föränderligt. Tidigare nämnda parti har precis som andra rasistiska grupper ägnat mycket tid åt att bestämma vad som inte är svenskt. Vad som däremot är svenskt har varit svårare att definiera. Men varför är det så svårt för dessa grupper att definiera svenskhet? Kanske för att ordets innebörd ständigt förändras eller kanske för att det alltid är lättare att definiera in-gruppen (vi:et) utifrån ut-gruppen (dom:et).

Jag tycker att det är ganska enkelt. Vi behöver inte krångla till det så mycket. Den som vill identifiera sig som svensk är svensk. Det går att ha flera nationaliteter samtidigt och det går att ha flera etniciteter samtidigt. Svenskhet är summan av Sveriges invånare, svenskhet är mångkultur och svenskhet är inte en konstant. Framförallt är svenskhet ingenting, det är en konstruktion skapad av människor och bärs upp av iden om nationsgränser som delar in nationer med tillhörande befolkning. Om vi inte kommit överens om att det finns nationer hade inte nationaliteter funnits, svenskhet är därför inget naturligt, det är ingenting.

Identitet, bilden av en själv, det är så andra uppfattar en. Många tycker att det är jätteviktigt hur andra ser på en, därför beter de sig på ett speciellt sätt och klär de sig på ett speciellt sätt. Man gör så för att passa in eller för att man är osäker i sig själv.

Jag tycker att man ska vara sig själv som man är och strunta i vad andra tycker, det som räknas är att man själv är glad och mår bra.

Haha ett väldigt bra exempel på detta är en ko, kossor är alltid superlugna och bryr sig egentligen inte ett dugg om någonting alls, därför passade den här komodellen in mycket bra.

Det är en komodell tillverkad 1841 och gjord i papier maché och trä. Kon är monterad på en grön träplatta med svarta kanter.

Jag tog fram blanketten om mitt föremål, som inte säger ett enda dugg om vad det är eller när det är gjort eller vad det är gjort av, och min första tanke är “hur tänkte jag nu?”

Men jag vet nu vad jag tänkte när jag valde föremål, även om det blev lite fel. Kanske är det för öppet, kanske blir det bara fel oavsett för någon.

Föremålet är herr Jesus hängandes på sitt kors (nästan en fin liten tillbakablick till temat hallå där), och det kan antingen känns långsökt från temat identitet eller så klickar det för någon direkt.

Jag är själv inte religiös. Men det är fortfarande någonting jag egentligen inte tycker om att säga att jag inte är. För jag minns väl hur jag som liten brukade be till Gud att "jag ska ha i basketbollen i korgen". Att tro på Gud som liten är nog väldigt lätt, man “vet inte bättre” eller i alla fall så är det nog lättare att se felen nu än när man var liten.

Nuförtiden så känns det inte lika djupt som det gjorde för ett eller två år sedan då tro var ett helt krismoment för mig. Inte det enda krismomentet som 14-16 åring, men inte heller kanske det vanligaste. Jag är trots allt inte konfirmerad.

På tal om kris (vilket är poängen jag vill lyfta fram, inte att tro i sig), är identitet väldigt mycket byggd på att ha lite kris då och då? Inte nödvändigtvis mycket men man hör ju hela tiden om 40-årskris eller 50-årskris. Jag anser att ålder är en flyttande del av identiteten.

20-årskris är något som inte är totalt avlägset just nu. Att hålla på att bli vuxen med allt vad det innebär (ta studenten, flytta hemifrån, börja plugga, jobba, vad som helst du kommer på) känns faktiskt väldigt verkligt just nu. Identitetskriser överlag känns väldigt verkligt.

Jag undrar om Jesus (så som han beskrivs i Bibeln) hade identitetskriser. Visserligen tänker jag mig att ålder var hans största problem hängandes på korset men vad vet vi. Han kanske hängde där med 30-årskris och tänkte “Vad gör jag med mitt liv egentligen? Jag har ingenting på plats, ska man inte ha det när man är 30+?”

Lycka till med livet och era identitetskriser/ålderskriser!

Kan du förställa sig känslan om någon skulle ta hela din identitet ifrån dig?

Under judeförföljelsen fick alla judar ett J stämplat i sitt pass. En liten bokstav som kom att förvandla dem från individer till boskap utan identitet. Hade man ett J i sitt pass så var man bara jude och inget annat. Bara jude. Utan namn och personlighet. En vara helt enkelt. En misslyckad produkt.

Den här stämpeln är egentligen en sifferstämpel och kommer från 1950 så den har nog inte använts till att stämpla judepass med men den kan iallafall representera principen att beröva människor deras identitet med bara ett stämpeltryck.

De flesta människor vet ju hur hemskt det är när någon inkräktar på identiteten. Din identitet är det som gör dig till just den du är. Den som du identifierar med. Ditt namn, det som du är bra på, det som du tycker illa om och hur du klär dig. Vem du är, helt enkelt. Jag kan nästan inte tänka mig någonting mer fruktansvärt än att bli berövad min identitet. Helt plötsligt är du bara jude, bara transa, bara svart eller bara handikappad. Det här i grunden ren och skär mobbning och det något som återkommer både genom historien och i dagens samhälle. Kanske är det för att det är så mycket lättare att vara överlägsen en människa utan identitet. Vi vill vara överlägsna. Vi vill överleva konkurransen. Konkurransen om vilka vi är.

Hej människa. Hej sak. Hej varelse. Hej en av alla saker.

Alla människor har rätt till sin identitet. Alla varelser har rätt sin identitet. Alla.

Identitet. Vad tusan är det egentligen? Är det vad som står i ditt pass? Är det hur andra ser dig? Är det hur du själv ser dig? Är det dina intressen, ditt kön, din sexuella läggning eller dina politiska åsikter som definierar vem du är? Eller något helt annat? För vad är egentligen en person? En människa? En massa kött, blod, nervtrådar och en IDENTITET.

På tal om pass. På bilden har vi ett antal förfalskade pass. Precis som vissa andra föremål jag har skrivit om så kommer dessa från Polismuséet i Eskilstuna. Nu har jag ju ganska nyligen skrivit ett inlägg om lurendrejeri så jag tänkte inte ändra hela det här inlägget till det. Det finns ju en massa olika anledningar till att man skulle vilja ändra sin identitet, vare sig det är i passet, i andras eller sina egna ögon. Det kan vara en vilja att passa in. En vilja att bryta normer. Att man helt enkelt känner sig som någon annan än den man utgett sig för att vara. Eller att man är tvungen att byta identitet på grund av förföljelse.

En kraftigt omdebatterad fråga på senare tid är den om kön och identitet. Eller kanske snarare genus och identitet. Till exempel har vi debatten om ordet ”hen” som folk fortfarande känner är nödvändig att fortsätta trots att det till 90% är samma saker som sägs. Kan inte alla bara acceptera ordet och gå vidare? Nya ord kommer ju till mest hela tiden så varför måst just det här bli så kontroversiellt? Okej, jag fattar varför. Men fortfarande. Det är onödigt att det ska behöva bli så. 

Hen är (om det mot förmodan skulle vara någon som inte visste det) ett könsneutralt personligt pronomen som både kan användas när man talar om en person vars kön man inte känner till och när man talar om en person som varken identifierar sig som vare sig kvinna eller man. In i debatten rusade en massa personer för att påstå att det bara finns två kön, det vill säga de som står i passen/de som syns utanpå kroppen. Personer som identifierar sig själva som man eller kvinna och därmed inte påverkas av ordet mer än att de måste lägga till ett nytt ord till i sina ordförråd. Hur jobbigt kan det vara egentligen? Jag tycker att det är roligt att lära mig nya ord och det här har ju ändå bara tre bokstäver.

Låt folk vara vilka de vill vara! Så enkelt är det. Eller borde vara det i alla fall.