Okej, dags att skriva en text om det största och viktigaste i livet, det som flest sånger, böcker och filmer handlar om, det som kallas kärlek. Och dessutom koppla denna underbara känsla till Elvis Presley, Rita Hayworth, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe, Brigitte Bardot och Elizabeth Taylor som finns på bild ovan. De är alla stjärnor och illustrerade på dessa filmstjärnekort som kommer från Roger Alderstrands barndomshem i Eskilstuna. (Även brickan i svart och blommor kommer från Eskilstunahemmet)
Roger Alderstrandberättar:
”Filmstjärnor samlades i buntar, byttes och diskuterades. Högen är urgallrad nu, men de som är kvar är prydligt ordnade enligt alfabetet.”

Kopplingen mellan dessa fabulösa människor och min egen upplevelse av kärlek är ganska enkel.
Jag blir kär i allt jag gillar.
Om jag gillar ett band är jag troligtvis kär i antingen sångarens raspiga röst och intensiva blick eller gitarristens energiska kroppsspråk.
Om jag uppskattar en film hittar jag minst en person att helt kära ner mig i och beundra hur orden låter perfekt i just dennes mun. Så blir jag förälskad i varje detalj av filmen från soundtrack till kameravinkel till de där minimala detaljerna som gardinernas mönster eller lampornas modell. Jag blir så till mig av filmens fullkomlighet att jag genast måste uttrycka detta det för någon, det är då jag springer till mamma i köket och citerar något knäppt som hon sällan förstår storheten i. Jag anklagar henne inte, man måste uppleva helheten. Och vem kan på riktigt beskriva kärlek med bara ord?

Otaliga människor har vart kära i filmstjärnorna och artisterna ovan.
De var vackra, hade den perfekta farliga rösten, en helschysst hylla, glamour som ingen annan, ett utmärkt förtrollande kroppsspråk eller något annat som bara just betraktaren såg i sin älskade.

Vem kan tappa hoppet på kärleken när den hela tiden finns där i en hög välsorterade filmstjärnekort eller sista scenen i favoritfilmen?
Och vem kan förneka kärleken när Audrey Hepburn spelar den med sådan övertygelse?
Nej juste jag trodde väl det!

Ut och bli nyförälskade i allt ni ser nu.

Kärlek.

Jag känner kärlek till så mycket. Min familj, mina kompisar och pojkvän, sommaren, havet, böcker, filmer, musik mm mm.

Men den kärlek jag tänkte fokusera på i det här inlägget är kärleken till maten.

Jag har så länge jag kan komma ihåg alltid gillat mat.

Potatis mosat med smör som första riktiga mat, mums!

På dagis påskbord frågade jag som 3-åring om det inte bjöds på lax, mat-snobbigt värre.

Sen har det bara fortsatt, största portionerna i matsalen, allt var gott!

Jag älskar att laga mat själv och sedan ett år tillbaks har jag matbloggat lite.

 

Mat är så bra!

Det finns så mycket att välja mellan, så mycket gott!

Något av det bästa med att resa tycker jag är maten, det är ju typ halva nöjet.

Att verkligen sukta efter en maträtt och sedan laga den är underbart!

Att när man är riktigt, riktigt hungrig få äta är ju fantastiskt!

 

Jag ser framför mig hur Majlis Hellberg någon gång 1970 hällde upp en skål av Yoggis jordgubbsyoghurt, toppade med lite bär och satte sig på verandan för att bara njuta. En perfekt frukost som känns ganska svårslagen. Yoghurt, bär och sol!

Sen återanvändes burken i hushållet och hamnade tillslut i museets samlingar.

 

Massor av kärlek ger jag till maten!

Puss <3

”Sakta ner, sakta ner!”

Det är orden som kommer ifrån många barn, och även vuxna, när de ser städer passera fortare än vad de föredrar och fylls med rädslan som kommer med den höga hastigheten. De tänker på alla konsekvenser som kan ske på grund av farten. Bilen kan köra av vägen, en cyklist kan hamna under däcken eller – gud förbjude – lacken kan ju repas.

Men så är inte jag.

Jag vill ha fart. Håret ska blåsa i vinden och världen ska se mig som ett färgat streck när jag svischar förbi på vägen, kanske på just en röd vespa som denna. Det för mig är kärlek. Att kunna glömma nuet och endast fokusera på vägen framför sig och landskapen som passeras.

Min pappa skulle dock inte hålla med om det jag skrivit, han skulle fnysa till och tänka det där är inte min dotter det, den fegisen som blundar så fort jag trycker på gaspedalen. Det är förvisso rätt, pappa må vara en av de bästa bilförare jag vet men för att jag ska uppleva den underbara känslan som kommer med farten ska det vara jag som är i kontroll och ingen annan. Annars är jag som vilken annan passagerare som helst som vill att föraren ska sakta ner inför kurvorna och hålla utkik efter cyklister på vift.

Hans Karlsson heter en av vespans ägare. Han köpte den i början av 80-talet och hade tänkt använda den då han körde från hemmet i Savlasta till jobbet i Oxelösund. Men använde den inte särskilt mycket då det va läskigt att bli omkörd av långtradare på E4:an. Han sålde den vidare och nu står den i föremålsarkivet.

Jag har svårt för det här med att beskriva kärlek. Det har en sådan stor innebörd och det går faktiskt inte riktigt att sätta ord på. Vissa dagar är kärlek det absolut bästa som finns, man svävar på moln och är hur lycklig som helst. Andra dagar kan det kännas helt ”naturligt”, som att det inte är någon big deal över huvud taget och att det liksom bara finns och är där. Och ibland är hjärtat inte helt, man vill mest gräva ner sig i sängen och vänta på att smärtan ska gå över.

Kärlek är diffust. Oklart, suddigt, otydligt, odefinierbart, grumligt och oskarpt. Men det är också underbart. Toppen, fantastiskt, otroligt, häpnadsväckande, sagolikt och härligt – samtidigt som det är smärtsamt. Ledsamt, plågsamt, lidande, olyckligt, dyster och sorgset.

Detta mjukdjur i form av en panda är från 2000-talet. Julia var ägare av denna och fick den då hon hade tråkigt. Tråkigt också är ett ord som kan beskriva kärlek ibland. Just nu, i skrivande stund, skulle jag beskriva kärlek med ordet gosigt. Som pandan. Även om min pojkvän inte är lika mjuk som pandan så kan jag inte annat än känna mig trygg och säker i hans armar och bara vara allmänt glad över att vi faktiskt har varandra. Så för tillfället är kärlek gosigt för mig.

Jag har alltid tänkt att kärlek bara är cykelturer i solnedgången med stråkmusik i bakgrunden, att knappt kunna andas av så enorma himlastormande känslor, att titta ut genom fönstret med saknad. Flyga tusen mil och längta och sakna. Springa över åkrar och ängar och sommar och sommar och stråkmusik.

Allt som en film.

 

Tyvärr är specialfunktionen med bakgrundsmusik inte fysiskt möjlig i verkligheten, och kärleken är definitivt inte alltid sommar och solnedgångar.  Men den kan vara så mycket annat som också är vackert. På sitt vardagliga vis. Små saker som varierar.

 

Och precis som saker varierar så varierar min definition av vardagskärlek, från dag till dag.

Men det kan vara såhär;

 

- Steka quornfiléer med curry tillsammans

- Öppna kinderägg

- Åka 6 timmar båt bara för att kunna träffas en helg

- Sitta nära nära i soffan under ett täcke och se på en rysande film

- Poppa popcorn mitt i natten

- Cykla i motvind och äta Ben&Jerrys på en bro

- Spela sims och hångla lite då och då framför datorn

- Gå på barnfilmer på bio

- Sitta och le mot varandra tills båda blir helt tokiga

- Kramas precis varannan sekund. Det går ju inte att låta bli.

 

 

Men viktigast av allt är närheten.

Kärlek för mig är väldigt mycket soffa. Sitta i soffa och se på film. Jag älskar det. Att bara vara nära. Bara känna att ”allting är helt som det ska här”, och ”jag har ingenting att oroa mig för”. Och luta sig ännu lite närmre.  Så länge när jag är nära är jag trygg och lugn. Det behövs inte så mycket mer.

 

Men inte så ofta sitter vi i en sån här nyrokoko-soffa. Med sånt vackert ramverk eller rosaguldvitt-randigt tyg. Mest vanliga skinnsoffor. Jag skulle dock nog inte ha något emot att låna soffan en stund, den är ganska filmisk och romantisk i sig. Men mest skinnsoffor, och film.

 

Elin Svensson från Strängnäs har skänkt soffan. Hon dog på sjuttiotalet. Undra om hon hade någon kär, och hann de sitta ner tillsammans i soffan? Sitta alldeles nära. Dock utan tv och utan dvd, men kanske framför en öppen brasa? En vacker målning?

 

Hennes definition av kärlek kanske varierade från dag till dag.

Eller så var det bara att vara nära.

Alldeles nära.

Vad är din?

Kärlek kan vara en hel del saker, men för de flesta är kärlek något mellan två personer. Min kärlek går till en kall sockerdricka på en väldigt varm sommardag. Det finns ingen information om just denna flaska som en gång i tiden innehöll sockerdricka, men det finns information om den man som en gång drack upp sockerdrickan!

Hans namn var Carl Henrik Forsman som föddes 1873. Han var en guldsmed och hade sin lilla verkstad på Västra Storgatan 2 i Nyköping. I hans verkstad hittade man mycket saker. Bland annat den där sockerdrickan men även många redskap som använts av guldsmeder före honom. Hans far var också smed och arbetade där innan. Det var när Carl Henriks verkstad lades ned på 1950-talet som man skänkte firmans siste innehavares inventarier till Sörmlands museum.

Kanske Carl Henrik också hade en kärlek till sockerdricka en varm sommardag i hans verkstad? Han kanske förstår vad jag menar med den kärleken. När man svalkar sig med sin favoritdryck och bara älskar livet i just den stunden. När man älskar livet i just den stunden så är det kärlek enligt mig.

En arkivpärm i vinrött, blått och svart. Etiketterad med ordet "arkivpärm" på ryggen.
Gjord av papper och kartong som nu är 62 år äldre än vad det var då, när det var färskt.
Innan det fylldes med information, struktur och essentiella, livsnödvändiga värden.

Oturligt och turligt nog så fungerar vi människor inte som arkivpärmar.
En arkivpärm är ett substitut för inre struktur.
När allt känns kaos: återsamla, stämpla och stäng igen pärmen.

Men när allt känns kaos rent sensitivt, känslomässigt.
Etablerar man inte en arkivpärm för sin kärlek.
Kärleken är för stor för att rymmas på tusen sidor.
Den expanderar eller imploderar och oavsett vad så spelar det ingen roll.
För känslan ryms inte i pärmen.

Det går inte att effektivisera, organisera, återsamla, stämpla, sluta igen eller förtränga.
Och när man älskar.
Så kommer man att tvingas färdas igenom så många svarta hål.
Växa. Acceptera. Gråta. Skratta. Avsky. Och dö. Smälta. Darra. Känna.
Hur hopplöst det än låter så är det väl ett slags bekvämt uppdrag ändå.
Att smälta ihop med någon annan.

Och då spelar det egentligen ingen roll hur pass bra arkivarie man är.
Hur pass många fotografier och texter som härstammar från känslan.
Från det magiska VI.
För det får ändå aldrig plats, det räcker ändå aldrig till.

En pärm är en subtil metafor för ämnet kärlek.
Samtidigt en så klockren paradox.
För hur mycket vi egentligen skulle behöva sammanfatta oss i formatmallar.
Så fungerar inte det när vi älskar.
Någon måste ju vara universum på intim nivå.