Mitt rum är en ständig katastrof. Jag har en total oförmåga att hålla ordning på mina föremål mer än några timmar. Jag kan städa, damma, skura, rensa, slänga och styra upp – för att allting en dag senare återigen ska ligga som ett gosigt täcke åt mitt golv.

Golvet fryser inte. Det behöver inget täcke. Det är jag som behöver ordning!

Jag talar då inte om min blivande framtid som städpedant (det måste ju synas att någon lever i en bostad) utan jag talar om min blivande städpolis.

Hälsa på Bernt Engström allesammans, vi ska flytta ihop när jag lämnar boet. Han är av finaste papp och pekar både till höger och vänster – dubbelsidig, vilken snits. Han har varit vägvisare under Polisens dag och underhållit den köttslige Bernts kollegor.

Han visar vart skåpet ska stå,

vart folket ska gå,

men även dammet som göms i varje vrå.

Bernt ska hjälpa mig att få styr på skutan och rena lakan i sängen, hänga kläderna i garderoben och dammsuga smutsen som bildar ytlager på allt jag äger. Han ska peka, vissla och hojta tills jag gör rätt.

Jag välkomnar honom med öppen famn och nybakade bullar. Tjohejsan vad kul vi ska ha, min städpolis och jag.

Jag tycker på ett sätt inte om att fantisera mig bort härifrån, till en lägenhet någonstans med en avbildning av hur jag vill att det ska se ut – samtidigt som det är någonting utav det bästa som finns. Jag älskar att gå omkring i möbelaffärer eller affärer som erbjuder olika sorters accessoarer till huset, och om jag kunde skulle jag packa på mig allting jag vet att jag vill ha. Men jag tror att om jag tänker och vill ha för mycket, kommer mina förväntningar vara enorma när det väl är dags för mig att gå på visningar. Jag kanske blir jättekräsen, på grund av att bilden i mitt huvud är helt annorlunda än verkligheten. Så jag försöker att inte planera eller tänka för mycket faktiskt, även om det är skönt att kunna drömma sig bort lite. Jag försöker ta det lite som det kommer, och när den dagen nu kommer – när jag flyttar hemifrån – så vill jag vara 100% redo och jag vill att bilden i mitt huvud är snäll mot mig, för jag tror jag kommer ha nytta utav det då. Jag behöver vara realistisk och hålla tummarna för att jag hittar något som passar just mig då, och inte något som passar mitt drömhem, för det kanske jag aldrig hittar.
Jag har berättat minst hundra gånger om hur mycket fint det finns i föremålsarkivet som jag vill ha med mig hem. Och jag tror verkligen dessa söta skålar skulle passa fint i min framtida lägenhet. Dessa är serveringsskålar av ljusgrönt glas med vågade kanter.

När jag flyttar hemifrån ska jag ha mina egna regler och göra precis vad jag vill. En annan sak som jag ska ha är hemmafester, för det är något jag aldrig kunnat haft hemma eftersom min mor varit så otroligt bra på att hitta smuts och smulor. Hon märker till och med om man gått in i huset med skor, som inte är leriga! När jag flyttar hemifrån ska jag även se till att ha en rumskompis, delvis för att det är roligare och delvis för att jag har en tendens att skrämma upp mig själv när jag är ensam hemma. Tänker jag exempelvis på att det kan vara ett spöke i mörkret på nedervåningen så eskalerar tanken till den punkt då jag är rädd på riktigt och skyndar mig uppför trappan. Därför är en rumskompis nödvändigt!

I mitt hem ska jag ha de finaste möblerna och servisen. Om jag skulle hitta en sådan här ölsejdel så skulle jag köpa den direkt utan den minsta tanken på priset. Denna ölsejdel är av keramik med ett tennlock, i 1800-talsstil. Huvudmotivet på ölsejdeln är Nyköpingshus, centralmotivet är omgivet av landskap med hus av centraleuropeisk karaktär. Denna ölsejdel är även tillverkad i Ölets land - Tyskland och tillverkades 1950. Förhoppningsvis finns de kvar i Tyskland när jag ska flytta hemifrån så att även jag kan dricka ur världens finaste ölsejdel.

När jag var fyra år förkunnade jag bestämt för min mamma och pappa att jag aldrig skulle flytta från vårt hus. Jag skulle bo där hela mitt liv. I värsta fall kanske, kanske bo i en av lägenheterna i huset mittemot ett litet tag men inte längre bort än så. Jag tror att jag tyckte att det verkade så ensamt att bo själv, inte roligt alls!

Idag har jag ändrat inställning. Jag vill jättegärna flytta hemifrån. Det är inte så att jag desperat vill bort från min familj. Det är mer att jag vill ha något eget. Jag vill vara vuxen, bestämma vad jag ska äta till middag och vilka växter som ska stå i mina fönster. Jag vill bara vara helt fri!

Det knäppa är att det snart är dags. När det här inlägget skrivs ska jag ta studenten i övermorgon. I övermorgon blir jag stor på riktigt och måste välja vad jag ska göra i livet. Nästa år har jag tänkt resa och jobba, men sen, sen händer det. Sen börjar jag kanske plugga, flyttar kanske iväg. Tar mina väskor och går mot friheten!

Tycker att den här väskan från 1800 är så attans fin och märklig. Broderierna speglar verkligen tiden den användes under. Tycker att den känns som en Hermione-väska. En väska där allt går ner. Alla mina prylar och pinaler jag vill ha med på min flytt in i framtiden.

När jag flyttar hemifrån ska jag ha tavlor överallt.

Eller ja, de ska sitta på väggarna så klart. Och de ska inte vara så många att man blir snurrig då man inte vet var man ska låta blicken vila. Men många ska dem vara alla fall; mina tavlor.

Jag inte artistisk av mig, att måla ett rakt streck är för mig en riktig prestation och att få två färger att på ett naturligt sätt övergå från den ena till den andra är något jag bara kan drömma om att förverkliga i en bild målad av moi. Men jag gillar sånt där ändå; målningar, tavlor och fotografier. Det är vackert och bland det bästa jag vet. Det är sånt jag vill ska täcka mina väggar.

Och när man flyttar hemifrån kan man verkligen göra precis hur man vill. Vill man att tavlorna ska hänga på snedden så som den här planschen gör, ja då får dem minsann göra det. Planschen är förövrigt en gåva till Stina Palmberg-Eriksson från 2004 års föreskoleklass på Oppgården. Motiven på planschen kommer ifrån Nyköpings historia och visar både slottet och vallgraven, hertig Karl och hans drottningar och så givetvis en del coola soldater och svanar.

Ibland är saker och ting verkligen inte vad man tror att de är.

Som till exempel i filmen Cockpit när kvinnan som alla tror heter Maria egentligen heter Valle och är man.

Som i Rödluvan när mormor har overkligt stor mun och visar sig vara stora stygga vargen.

Som på magasinet där Lilja lyckligt ovetandes traskar runt i sockeplast och fotograferar det läckra skåpet hon just sprungit på. Flytta hemifrån vill hon ju göra och gärna med skåpet hon plåtar tänker hon. Åh, en sådan fin grön färg, sådan speciell design och formgivning. Precis lagom alternativt men ändå klassiskt. Ett skåp att trivas med. Som andra kan berömma och fingra på och önska att de också hade hemma hos sig. Skåpet som visar sig vara ett torrdas med separering!

Åh, gud så modernt, verkligen!

Ser fram emot att flytta hemifrån, tjoho!