Något som jag har väldigt svårt för är statyer, som i de flesta fall är till för att ”hedra” gudar eller ”viktiga” personer som verkligen har lyckats i sina liv.

Denna skulptur skall föreställa guden Jupiter, som var konungen över alla gudar i den grekiska mytologin.  Varför huvudet är avsågat vet jag inte, antingen är det ett buskap av hat, eller så är det kanske ett budskap av att guden är extremt mäktig och att han klarar sig utan sitt huvud.

Jag beundrar faktiskt denna skulptur. När jag tänker på att det är någon eller några som har lagt ner massor med energi på att skapa den så känns den faktiskt rätt så grym, men jag är inte den killen som stannar och granskar statyer på min semester i grekland direkt.

Statyer är ändå en konst, precis som allt annat som man skapar, och alla har förstås olika intressen inom konstens enorma räckvidd. Mitt konstintresse pekar totalt åt musik. Det är min konst.

Att ha hår på huvudet är uppskattat av många, hår i maten kan ge oss kväljningar. Hår har en förmåga att vara ytterst ruskigt om det dyker upp på fel ställe i fel sammanhang.

Hår och mat spelar inte i samma lag, men det finns tydligen en liga för smycken av hår. När jag såg dessa smycken så drabbades jag av hår-i-maten-chocken. Håret var inte längre på huvudet, och inte heller i maten utan agerade istället smycke.

Faktum är att smycken tillverkade av människohår var otroligt populärt under hela 1800-talet och även en bit in på 1900-talet. Detta förbryllar mig eftersom jag är uppvuxen med att hår ska sitta på huvudet och silver runt halsen. Men inom mytologin så har håret ofta ansetts innehålla kraftfulla egenskaper. Bibelns Simson (som på de flesta andra språk heter Samson) är känd för att hans styrka låg i hans långa hår. Hans älskade svek dock honom och klippte av hans hår, men det är en annan historia.

Men trots att hårsmycken må ha varit populärt under mer än ett sekel så kan jag inte förstå mig på denna konst. Något som vanligtvis tillverkas av ädla metaller, ska tillverkas plötsligt av hår. För mig är det lika hopplöst som plastcykeln.

När veckans tema, fulsnygg, kom upp tänkte jag ganska direkt på konst. Mest modern konst faktiskt, för inom den kategorin finns ju så otroligt mycket som man kan diskutera om det bör klassas som konst eller inte. Som ett exempel minns jag ett besök på Moderna museet i Stockholm där ett av konstverken bestod av ett antal svartmålade plåtburkar uppsatta i taket med en svart bakgrund med rubriken ”stjärnorna lyser i natten”… Som sagt, modern konst kan funderas på ett tag. Och vem är det egentligen som avgör vad som är konst? Skulle ett identiskt kubistiskt konstverk gjort av mig klassas lika högt som om det istället varit Picasso som gjort det? Förmodligen inte, så då är det mer vilken skicklighet beskådarna redan vet att konstnären besitter… eller är det så enkelt som det alltid har sagts, att det är tanken som räknas?

Jag tänker på den musikaliske konstnären John Cages mest kända konstverk 4.33 som är ett musikstycke som består av 4 minuter och 33 sekunder tystnad. Definieringen är att det stycket består av livets ljud, så det är allstå salongspubliken (låten ska ses/höras live alltså) som gör ljudet som illustrerar konstnärens tanke… tanken som räknas?

Konstverket på bilden under kommer från Sörmlands Museums samlingar och jag började fundera, är det endast en påbörjad skiss eller kan man se det som ett fulländat konstverk? För som när jag nu inte vet konstnärens tanke om själva konstverket kan jag ju omöjligt veta. Det blir liksom konst i flera dimensioner, där det ytliga är långt ifrån allt. Men jag tycker däremot att skisser är jäkligt snyggt, det behövs alltså inte så mycket att imponera på mig – papper, blyerts och några väldragna streck.

Ett av mina motton när det gäller kläder och grejer och sådär är att ju fulare desto ballare = desto snyggare. Om ni förstår min ekvation. Grejer är oftast inte snygga förrän de klarar av att vara fula, eller alltså.. Hm..

Ta den här hatten tillexempel. Snygga färger och sådär, men den är ju i ett material som gör den så ful! Fast den är ändå inte ful för den är så ful att den blir cool och snygg. 

Jag gillar fulsnyggt. Det är ofta så himla mycket roligare än bara en perfekt yta. Mer fulsnyggt åt folket!

Pälsen. Vissa älskar den. Det finns ännu fler som hatar den. Djurplågeri tycker de flesta. En del svarar kort och gott: moderiktig accessoar!

Själv tycker jag att det inte spelar så stor roll. Äter man kossan så varför inte använda skinnet till en kappa? För min del klingar Lady Gaga's ordspråk "Once you kill a cow, you gotta make a burger" väl.

Själv är jag vegetarian och många höjer nog på ögonbrynen när jag säger vad jag tycker om pälsindustrin. Jag är väl kanske inte den mest insatta i industrin som sådan, men jag anser att det finns mycket andra saker som är mycket värre. Plus, att jag inte förstår mig på hur en del personer tänker när de blir upprörda över pälsindustrin, men samtidigt käkar sin stekta köttslamsa till kvällsmat. Personligen uttalar jag mig inte om pälsens nackdelar eftersom jag inte har så stor koll. Däremot kan jag prata om de positiva fördelarna jag ser med päls. Jag tycker faktiskt att päls kan vara både snyggt och bekvämt. Sedan kanske man inte måste handla pälsgrejer varje dag, men en pälskappa håller oftast hela livet och om man köper den second hand så kan man känna sig lite extra duktig. Sen är det ju också ganska varmt och ganska mysigt att ha en tjock pälskappa en iskall vinterdag på torget.

Personligen så gillar jag pälsen, speciellt den lilla pälskappan ni ser här på bilden. Pälskappan är en vit kaninpäls från år 1944 som tillverkades av en kvinna vid namn Gunborg Olsson. På de stränga vintrarna under fyrtiotalet användes pälsar flitigt och man tillverkade ofta kapporna hemma av de uppfödda kaninerna på gården där man även tog tillvara på köttet som kaninerna gav. 

Älska eller hata, vad gör du?

Det finns något som jag alltid har hatälskat lite, och det är leopardmönstret. I stora mängder kan det se hur gräsligt ut som helst. Men bärs det av rätt person och i rätt mängd kan det verkligen vara skitsnyggt.



Det här är en plastkasse i svartvitt leopardmönster, på båda långsidorna finns det till och med en bid på en leopard. Det här är alltså exempelt på när leopardmönstrat blir fult. Alltså, för mycket.

Plastkassen kommer ifrån Ekwalls Mode som öppnades på Östra storgatan 1936. Verksamheten höll igång enda tills 2007, det stängdes alltså ner för bara tre år sedan. En riktigt kempe-butik!