Den här fina klänningen är sydd av ett tryckt bomullstyg och tillverkad 1980, den kavs in till museet av Ann-Marie Dahl.

Jag älskar klänningar! Passar perfekt hela somrarna och det finns så många fina mönster, material och former på klänningar. Tycker de är så fina, med härliga detaljer och färger.  Så Mode har ju en tendens att hela tiden komma tillbaka, som vattnet inom ett kretslopp.  Mode cirkulerar runt och runt, för små detaljer kommer alltid tillbaka. Det blir alltid nytt och inne igen. Som på bilden här, detaljerna, färgerna, tyget och strukturen är ju faktiskt modet idag. Det kommer alltid tillbaka, nog för vi kommer på nya och ibland lite för konstiga saker inom mode så är vi fortfarande kvar i vår lilla fyrkantiga box. Vi vill inte riktigt lämna den helt så vi tar tillbaka små detaljer från förr in till 2000-talet.

Det är ändå väldigt kul, att kläder och klädstilar lever vidare, att det aldrig riktigt försvinner utan att det finns olika små detaljer som finns kvar från förr. Det är ju faktiskt inte bara genom saker historien lever vidare, utan även i kläder och klädstilar. Det är ett sätt att bevara dåtiden, även om vi gjort det lite mer modernt så är basen fortfarande kvar från förr. Som ett kretslopp, det kommer åter och åter igen. Som en ond cirkel, fast detta är bara positivt enligt mig.

Med en svart bonjour, hög hatt och ett par smala svarta läderkängor med klack skulle jag passa bra in med ett sällskap som levde 1800-talet. Detta förutom ett undantag.

Det är förvisso plagg med tillverkningsår daterade ca 1800, 1850 och 1900 och dessutom gjorda av de lite finare materialen. Det är dock någonting som saknas, vilket gör att det inte alls skulle vara anständigt att bära detta förr i tiden och inte nu heller för den delen. Utan byxor och skjorta mm. kommer man inte långt och man blir ganska snabbt utpekad som en dåre och därefter socialt utfryst å samhällets vägnar.

Att hitta en plats och tidpunkt avsedd för klädseln blev nu svårt, men det finns ett ställe och en tid som detta är en perfekt klädsel. Något som sker varje år, i vår tid. Det är en festival som kallas Burning Man och ligger i Black Rock öknen, Nevada, USA. En festival som pågår en vecka med nästan 55 000 besökare. Det är besökare som alla klär sig på mycket speciella sätt, om de ens klär sig alls.

Att komma städat klädd till festivalen skulle inte uppfattas som lämpligt utan den psykedeliska klädseln ligger i fokus. I mitt teoretiska fall är det alltså en livrock med smala läderkängor och en hög cylinder på huvudet. Personligen skulle bonjouren gärna få vara knäppt när den bärs där i öknen men om den skulle sitta på en annan besökare är detta tveksamt.

Konceptet med Burning Man är att temporärt bygga upp en stad där folket utövar en slags gåvoekonomi, baseras på att man inte kan köpa något utan bara skänkas. Personliga uttrycksformer framhävs ordentligt och man ska hjälpas leva i nuet och hitta sitt inre jag. Deltagarna uppmanas till att följa de lagar som råder men att vissa brukar olika slags typer av hjälpmedel för att t.ex. utforska sitt inre är mycket möjligt.

Tveksamt är att Olof Sjöberg, som tillverkade de fina skor jag valt till min outfit, eller någon tidigare ägare till de andra plaggen skulle viljat eller ens vågat tänka att de i framtiden endast skulle passa till en mycket speciell festival vars ritual är att årligen bränna en gigantisk människostaty av trä.

Låt oss ponera att vi ser filmen "Vit grädde, vit skrud, lilla brud".

Det är 1969 och protagonisten har precis besökt Woodstock som premiärar 15 augusti samma år.
En välbehövd folkfest efter ett decennium fyllt av berlinmursbyggande, kubakriskaos, Kennedys död, högertrafik i Sverige, Beatleshysteri, Luther Kings död, och månlandning.

Woodstockfestivalen är en trång mylla av gräshuvuden och fred och blomkraft.
Där möts protagonisten och antagonisten.
Hånglar lite till Ravi Shankars sitarsolon och smälter ihop.
Ser ni det? Leran, tungorna och tonerna som rinner ut i luften?

Det slutar inte med hångel. Hånglet växer. Blir känslor, blir samhörighetsbubbla, närhetskaos.
Helt plötsligt är den vita ceremonin oundviklig. För hur firar man det största av allt?
De reser till Sverige, besöker Westins Damkonfektion och Lily Asplund syr upp en kort brudklänning i syntet, med spetsdekorerad tyll och rundad halsringning.

Komplotten klubbas några veckor senare, på en klippa i den östersjöiska skärgården, arkipelagonen. The end.

Jag vill kanske inte gifta mig. Jag vill kanske ändå gifta mig. Jag har en tvekande vilja och en bröllopsambivalens.
Ändå kan jag inte låta bli att förföras av diverse brudklänningars slående elegans.
Som denna ni skådar ovan från Westins. 60-tal så det skriker om det, åh, tycker mycket om denna modeepok faktiskt.
Så just nu kan vi väl säga såhär: att jag gärna bär klänningen i andra sammanhang.
Så får vi nöja oss med fiktionen om de två älskande ovan och önska dem all lycka i framtiden.

Koreakriget inleds.

TV:n blir allt mer populär.

Elvis Presley släpper sitt första album.

Den första svenska charterresan går till Mallorca.

James Dean dör i en bilolycka på väg till en racertävling.

Sverige är värd för fotbolls-VM och hamnar på en andra plats.

Disney släpper klassiker som Askungen, Peter Pan och Törnrosa.

Fidel Castro och company lyckas störta Fulgencio Batistas regering i Kuba.

Sputnik 1 blir det första föremål tillverkat av människor i jordens omloppsbana.

Det var mycket som hände under 50-talet och i jämförelse med det föregående decenniet så var livet frid och fröjd för svenskarna. För även om Sverige var neutralt under andra världskriget så har vi nog alla hört berättelserna om hur mörkläggningsgardiner införskaffades och hur oron över framtiden tyngde ner samhället. Men nu var det ett nytt decennium, vilket innebar nya och gladare tider.

Det var nu hög tid för färglada klänningar likt den på bilden, som speglade den ljusa framtiden. Denna charmiga och tidstypiska klänning tillhörde Uta Kinberg och införskaffades i Paris någon gång under 50-talet. Och jag kan ju inte annat än vara lite avundsjuk på Uta, för vem har inte velat åka till Paris och förnya sin garderob? Kläder må ligga långt ner på min prioriteringslista men den upplevelsen är något som står relativt högt upp på min bucket-list, och säkert många andras.

Det senaste året har jag varit på fester med teman som ”sommar”, ”halloween”, ”saints and sinners”, ”djur” eller min favorit ”ursäkta, jag tror jag har kommit fel”. Jag tycker det är lika roligt att klä ut mig idag som jag tyckte när jag var liten. Att rota i en garderob bland skor, färgglada klänningar och slippsar är fortfarande en rolig sysselsättning som lockar mig och mina vänner.  Om du är en av de lyckliga själar som snart ska ta studenten så har du en fantastisk vår framför dig fylld med olika studentfester som kräver utklädnader. Och museets arkiv råkar vara den ultimata källan till inspiration!

Här kommer en outfit som passar dig som ska gå på 60-tals fest. En söt klänning, tillverkad 1960. När jag såg den trodde jag att det var en vanlig klänning ägd av en privatperson och blev därför förvånad när jag upptäckte att det var ett yrkesplagg som har tillhört Eskilstunas vårdskola. Till den enkla klänningen med rakalinjer behövs självklart ett par knallröda, låga klackskor. Skorna är skänkta till Muséet av Kerstin Lindh från Oxelösund och utgör den perfekta pricken över i-et till den typiska 60-tals outfiten.

OBS! Kolla att det är tidigt 60-tal som gäller innan du slänger på dig kläderna. Kan bli lite pinsamt att dyka upp med denna snygga och stilrena klädsel som andas Mad Men om resten av gänget har satsat på sent 60-tal med flower power hysteri.

Året är 1970 och jag ska på en fest. Jag tittar igenom min garderob och ser en rad olika färgglada klänningar i olika mönster och former men hittar inget jag vill bära. Jag stänger igen garderobsdörrarna och ringer min väninna som jag träffade i England. Vi bestämmer att vi skall ses i Nyköping för att besöka Willsons, min absolut favoritaffär efter Dahlins damkipering i Oxelösund.

Jag står utanför Willsons, sommarsolen lyser och människor med vida, färgglada byxor promenerar förbi. Ingen ser likadan ut, alla är enskilda individer. Jag ser min väninna och vinkar till henne. Vi går in i affären och jag börjar berätta om den festen jag ska på och att jag är i ett desperat behov av en ny klänning. Hon tittar först snett på mig, eftersom hon vet vilken samling av kläder jag egentligen har men sedan säger hon att hon självklart ska hjälpa mig hitta den perfekta klänningen. Jag drar i de olika galgarna och letar men hittar ingenting. Plötslig ropar hon och håller upp en klänning av röd trikå med korta ärmar. Den är perfekt!

När jag kommer hem till Borgaregatan 4 plockar jag upp klänningen ur påsen och slänger av mig mina kläder och trär på den. Jag drar upp dragkedjan av plast i fram och knyter det vita trikåbandet i fram. Jag tittar mig själv i spegeln och konstaterar att denna klänningen i en sjömansmodell med långt liv och veckad kjol är perfekt för ikväll. Jag ser fantastisk ut!

Denna klänning tillhörde Maj-Britt som flyttade till Nyköping år 1955 efter att ha träffat några ungdomar från Frälsningsarmén på ett läger i England. En av pojkarna i Frälsningsarmén hjälpte henne att hitta en bostad. Maj-Britt var inneboende hos en familj på Borgaregatan 4i Nyköping. Maj-Britt lämnade kläderna i en 70-tals-husvagn som Söörmlands museum hade i Oxelösund - hon tyckte att det fanns för lite kläder i den.