Hår.

Det är ju ett känsligt ämne. Både bokstavligt och.. annat talat. 

Något som många verkar lägga ner mycket krut på att argumentera om. Var man ska ha hår.

 När. Hur. Varför.

Vissa äcklas av det, vissa älskar det, överallt.

 

Skulpturen på bilden är från 1901, skapad av David Wretling. Men trots det tidiga nittonhundratalet tycker jag då att den där gossen ser ut som vem som helst i nutid. Brydde han sig om hår på samma sätt som folk gör idag?

Stod han i timmar framför spegeln för att få till den där lilla fluffiga luggen?

Det vet vi inte.

Men idag bryr sig folk som tusan – nästan för mycket.

 

Och när de bryr sig för mycket, så vill de bry sig om alla.

Den och den borde klippa sig.

Den och den borde verkligen raka sig.

Eller den och den borde nog bleka, för det skulle passa så bra.

 

Kan inte alla bara bry sig om sitt eget lilla hår och sen vara nöjda?

 

Personligen så älskar jag stora hår. Fluffigt, lockigt, krulligt.

Kanske för att jag skaptes med plattare än platt, och då njuter jag ännu mer av att se andras vackra hårmanar. 

Och jag blir arg när folk ska lägga sig i.

”Klipp dig!” ”Det hamnar i maten!”

OCH?

 

Låt allas hår vara.

Låt det växa var de vill. 

Stort, litet, på benen, armhålorna, huvudet.

 

Och man får äcklas. Och man får vilja tycka annorlunda.

Men allting är upp till var och en. Så låt håret vara.

Det är så oviktigt, egentligen.

När hår inte sitter på huvudet så anses det i många fall vara äckligt. Exempelvis hår i armhålan på tjejer, det väldigt många som tycker att det är äckligt. Nu för tiden tänker vi inte "outside the box". Hår används mestadels till hårförlängningar eller peruker. Men förr i tiden användes hår till mycket mer. I Sörmlands museums föremålsarkiv finns det smycken gjorda av hår! Till och med ett par trosor gjorda av hår! Man kan ju fråga sig själva vad som hände med kreativiteten?

Det föremålet jag valde denna gång är en tavla gjord av hår. Det bruna håret är flätat till att föreställa en blombukett med blommor, blad och knoppar på en cremefärgad sidenbotten. Jag hade aldrig kunnat gissa att det är hår som tavlan är gjord utav. Lite smått äcklad, men ändå fascinerad blir jag. Detta var en gåva till en kvinna vid namn Lilly som fick tavlan den 2 Juni 1872. Hur skulle man reagera om man fick en tavla i dagsläget gjord av hår? Min teori är att man skulle bli otroligt chockad. Skulle man däremot få hårförlängningar eller en peruk så skulle reaktionen vara väldigt "normal"?

 

Synd att hår har fått en stämpel och bara används till det självklara nuförtiden...

 

Tavlan kom till föremålsarkivet den 15 december 1953 och var då insektsangripen.

Min åsikt om detta är klar: Det är äckligt och fascinerande, vad är din åsikt?

Mitt förhållande till hår har alltid varit lite speciellt. När jag gick på dagis var drömmen långt, tjockt hår. Inte kort och smålockigt som mitt eget  på den tiden. Min kompis hade det där Pocahontas-håret och jag blev så avundsjuk att jag hällde en hink sand och vattenblandning över hennes midjelånga hårsvall.

 

I mellanstadiet fick jag mina första armhår, mycket skrämmande och läskigt.

När det första chocken hade lagt sig började det mycket långa kriget.

Kriget mot behåringen.

Många av oss strider i det varje dag.

Vax, kräm, epilatorer, pincetten, hyvlar och rakgel.

Håret ska bort!

 

För ett tag sedan blåste det ju som kanske bekant upp en debatt om armhårets rätt att frodas fritt under kvinnors armar. Jättespännande hur stort det blev. Alla hade åsikter och alla skulle skriva om det. Jag själv sitter ju också här och knappar ner några ord om det.

 

Personligen färgar jag bort min råttfärgade orginal-ton och noppar mina ögonbryn frekvent, jag rakar och epilerar. För mig känns det värt.

 

Men om någon annan inte tycker att det är det så kunde jag inte bry mig mindre. Och jag har lite svårt att förstå hur man kan bli så upprörd av en behårad armhåla. Okej att ha problem med sitt eget hår, men att ha åsikter om någon annans känns jättekonstigt.

 

Låt håret växa om du känner för det och raka bort skiten om du hellre vill det!

 

Föremålet jag valde från arkivet är en snygg rakkniv. Det ända som finns att hitta om den är att den har detaljer i horn och att den med ett skickligt handlag användes av Edvard Holmgren från Jönåker någon gång i tiden.

Hårtrender kommer och går. Idag sitter var och varannan kille med ett vildvuxet helskägg, vilket för bara några år sedan ansågs snuskigt av många.

Karl IX var en kille som verkligen hade koll på sin hårväxt under sin regeringstid 1604-1611. Han kunde bära tunnhårigheten med värdighet genom att fläta håret som var kvar i tre tunna flätor som möttes i pannan. Ansiktsbehåringen sparade han på både överläpp och haka, mustaschen är lång och har i ändarna en liten tvist som lyfter fram kindernas form. Skägget är skickligt ansat i en oval från underläppens mitt till hakans yttersta spets.

Om du kollar igenom bilder på Karl kommer du snabbt märka att detta är mannens signaturlook, det är möjligtvis formen på skägget som varieras en aning från porträtt till porträtt.

Idag kanske denna extraordinära hårväxt kan verka löjeväckande, men jag kan tänka mig hur Karl IX ägde gatorna i Nyköpnig under sin tid, kanske nynnade en melodi som denna: Galt MacDermot;Tom Pierson – Hair

Nu när ansiktsbehåring är på modet igen hoppas jag att dessa skruvade mustascher också får sig en revansch. I alla fall för dem som vill bli ihågkomna, för det finns ingenting som sätter sig på minnet som en excentrisk mustasch. Jag hinner knappt tänka Dalí innan bilden av den svarta karaktäristiska mustaschen och de uppspärrade ögonen dyker upp i huvudet. 

Och eftersom modet cirkulerar och kommer tillbaka hoppas jag på att snart få se skickligt tvinnade mustascher på Nyköpings gator igen.
Länge leve hårväxt!

Hår.

Päls.

Hund.

King.

Ingrid Larsson fick King i julklapp julen 1924. Han är en vit plyschhund som är stoppad med halm, har en påsydd nos och mun av svartylle och som numera har ögon av läder. Ingrid lekte med King i ett par år innan han fick inta sin plats i sängen eller på soffan, där han spenderade ett tiotal år innan han lämnades in till museet 1992.

Från sin plats fick King se Ingrid växa upp från flicka till kvinna. King må vara ett gosedjur men hans situation är en sådan jag, som är uppvuxen med filmer som Toy Story, kan relatera till. Att vara älskad och lekt med för att sedan bli placerad på en plats utanför leken. Dock var King mer än en undanstoppad leksak eftersom han inte blev bortplacerad i en pappkartong utan fick inta en, ur ett gosedjurs perspektiv, hedersplats på sängen eller i soffan.

Jag skulle tro att King för Ingrid var mer än ett simpelt gosedjur. Han var en livskumpan som vaktade henne från hemmets insida.

Denna Bratzdocka känner nog många läsare igen. Den är inte särskilt gammal och många av oss tonåringar idag har nog haft en och annan sådan bland våra dockor. Denna docka har namnet ”Maini” och tillverkades år 2001. Hennes ägare var Louise som brukade klä på och av Maini och borsta hennes långa, tjocka, ljusa hår.

Jag kommer ihåg att det bästa jag visste när jag var liten va att borsta mina dockors hår. Att kunna kamma och sätta upp frisyrer och göra dem extra fina. Idag finns det miljontals med accessoarer till Barbies hår, tusentals spännen, rosetter och snoddar. Du kan sätta dit pärlor, olika typer av flätor, slingor och även pilla dit löshår.

Att leka med fakehår på det här sättet är det nog många småtjejer som tycker om. Att sätta upp, pyssla om och till och med klippa. Att kunna öva lite på sina framtida frisörkunskaper är ju alltid bra, så länge man håller sig till dockor och inte kompisen i den åldern.

En litografi på en liten maestro i frack med världens rödaste hår från 80-talet.
På temat hår så är jag ganska erfaren.
Eller vem är inte det egentligen?

För oavsett om man har, inte har, eller har haft hår på kroppen så vet man hur pass känsligt och viktigt det är med hår.
Vad håret gör. För personligheten. Attityden. Andras uppfattning, intolkning, perception av vem är den här personen.
Vem är jag?
Håret.

Jag hade änglahår för ett år sedan. Sparade väldigt länge.
Ibland kunde tanter i affären när dem skulle sträcka sig efter clementiner råka dra fingrarna genom det.
Människor kom fram på gatan och tog i det och frågade "is this real hair? wow".
Bara för att det var ovanligt långt så var det helt plötsligt fritt att pilla runt i?

Nu trivs jag bra i min kalufs. Man ska trivas i sitt hår.
Det tror jag att den lille dirigenten gör.
Han har attityd, han har pondus.
Han är sig själv.
Han mår bra.
Han hängde säkert på försäkringskassan för ett särskilt syfte.
Att uppmana alla att sträcka på sig oavsett kalufs.
Trots kassans usla bidrag. Eventuella katastrofer.

Maestro är ball.