Mitt förhållande till hår har alltid varit lite speciellt. När jag gick på dagis var drömmen långt, tjockt hår. Inte kort och smålockigt som mitt eget  på den tiden. Min kompis hade det där Pocahontas-håret och jag blev så avundsjuk att jag hällde en hink sand och vattenblandning över hennes midjelånga hårsvall.

I mellanstadiet fick jag mina första armhår, mycket skrämmande och läskigt.

När det första chocken hade lagt sig började det mycket långa kriget.

Kriget mot behåringen.

Många av oss strider i det varje dag.

Vax, kräm, epilatorer, pincetten, hyvlar och rakgel.

Håret ska bort!

För ett tag sedan blåste det ju som kanske bekant upp en debatt om armhårets rätt att frodas fritt under kvinnors armar. Jättespännande hur stort det blev. Alla hade åsikter och alla skulle skriva om det. Jag själv sitter ju också här och knappar ner några ord om det.

Personligen färgar jag bort min råttfärgade orginal-ton och noppar mina ögonbryn frekvent, jag rakar och epilerar. För mig känns det värt.

Men om någon annan inte tycker att det är det så kunde jag inte bry mig mindre. Och jag har lite svårt att förstå hur man kan bli så upprörd av en behårad armhåla. Okej att ha problem med sitt eget hår, men att ha åsikter om någon annans känns jättekonstigt.

Låt håret växa om du känner för det och raka bort skiten om du hellre vill det!

Föremålet jag valde från arkivet är en snygg rakkniv. Det ända som finns att hitta om den är att den har detaljer i horn och att den med ett skickligt handlag användes av Edvard Holmgren från Jönåker någon gång i tiden.