Dinosaurier, Dinosaurier, Dinosaurier, så mycket tjat från mig om dinosaurier. Med de var en stor del av min historia och jordens historia. Det är min anledning till att jag skriver om dem så mycket. Det finns även något spännande och väldigt äventyrligt med stora varelser från förr i tiden, varelser stora som hus, tänder vassa som knivar och snabba som bilar.

En mystisk, spännande och äventyrlig film är min favoritfilm. Min favorit film är Landet för länge sedan, vilket är en barnfilm om en dinosaurie som förlorar sin mamma och kommer bort från sin mormor och morfar i ett jordskalv. Han blir helt ensam och vet var han ska för att hitta sin familj igen, på vägen dit möter han nya vänner. Mer kan jag inte avslöja, men det är en underbar film om vänskap (det finns uppföljare men ettan är bäst).

En annan film som jag blev helt förbluffad av när jag var yngre var Jurassic Park. Jag såg den när jag var ca fem år med min mamma och min syster. Vi satt i vardagsrummet i vår gamla, gula soffa. Filmen var en VHS. När det blev läskigt lade mamma sina händer för mina och min systers ögon. Fast jag kikade igenom ändå.

Det filmen visade, var i mina ögon helt riktiga dinosaurier! I filmen finns en dinosaurie som liknar den på bilden, fast den på bilden är en drake som kan förvandlas till en stridsman. Viktor heter pojken som köpte denna drake när han var 6 år gammal. Han köpte den år 2004. Han kanske också var lite dinosauriegalen som jag.

Jag drömmer både ofta och gärna om en värld långt bort. En värld där allting är annorlunda. Där levnadsvillkoren är annorlunda och ofattbara saker är möjliga.

En film lät som en omöjlig uppgift, eller kanske en fängslande utmaning. Efter en stunds tänkande och strosande runt inne i magasinet hittade jag äntligen denna jordglob i träställning. Denna lilla jord från 1779 gjorde att alla pusselbitar föll på plats för mig: såklart att jag ska skriva om en annan planet – Skattkammarplaneten!

Ett sökande efter en värld långt bortom deras egen på jakt efter en förlorad skatt, filmens upplägg låter så enkelt men det finns något djupare gömt som man får ta del av genom filmens gång.

Den oväntade vänskapen, eller mer den bildade far-son relationen, mellan den unga hjälten Jim Hawkins och den fruktade piraten John Silver är nyckeln till hela historien och dess charm, hur vissa fungerar bra tillsammans trots deras olikheter. Dessa två har dock mer gemensamt än man först tror och väntan på att John Silver ska visa sin sanna karaktär är nagelbitande – eller så nagelbitande som en Disney film kan bli.

Den växande relationen mellan de två visas genom ett montage blandat med scener från Jims barndom, fokuserat på hans pappas övergivande. I bakgrunden spelas låten Jag Finns Kvar vars text härligt summerar hela filmen, en övergiven pojke som följer sina drömmar oavsett vad andra kan tänkas tycka om dem.

Välj en film, vilken som helst och hitta ett föremål som skulle passa sig till den filmen.
Jag tänkte 1971, Stanley Kubrick och lösögonfransar under ena ögat.
A Clockwork orange alltså.
Übervåld och I’m singing in the rain i ett dystopiskt samhälle.
Jag letar desperat efter ett baseballträ eller en knölpåk i arkivet men hittar bara en tervel.
Och vad är då en tervel?
Det vet nog ingen exakt, förutom kanske Otto Söderlund som brukade den under 1900-talets början.
Det spekuleras i att den är till för att driva fisk mot näten med, men vem vet?
Jag tyckte att den skulle passa sig perfekt för de våldsamma handlingar Alex de Large sysslar med i filmen.

A Clockwork orange var när jag såg den den konstigaste film jag dittills hade sett.
Den är hemsk, men det säger inte att den är dålig. Jag gillar filmen skapt.
Den lämnar dålig eftersmak i munnen och får dig att fundera över mänskligheten.
Vart den är på väg och hur tusan den hamnade där?
Se filmen! Men förvänta dig inte romantik och logiska förklaringar.

A Clockwork orange är baserad på en novell av Anthony Burgess som fick den fina titeln ”En apelsin med urverk” i svensk upplaga. 

Kameran sveper över ett mörkt, mörkt rum. Du vet att snart kommer något att hända. Det som lurar i skuggorna kommer när som helst att överraska dig. Stämningen är spännande, tryckande.

Med få undantag (ibland är tystnad mycket effektivt) skulle denna scen bli ännu mer skrämmande om filmmusiken var väl genomtänkt.

För mig är musiken i filmer otroligt viktig. En film kan bli ännu bättre om soundtracket är grymt. Eller om musiken känns väldigt genomtänkt. Eller om låtarna är välkomponerade. Låten som alltid spelas i Lost när de vandrar någon stans i säsongsavslutningarna ger mig tillexempel alltid en speciell känsla.

En scen kan bli så fantastiskt mycket bättre med den där perfekta låten. En känsla kan förstärkas med rätt komposition i bakgrunden och jag kan respektera en regissör på ett helt annat sätt om hen har valt rätt låtar.

Quentin Tarantino är ett mycket bra exempel på detta. Låtarna i hans filmer missmatchar med händelserna och bildar en alldeles underbar mix. Övervåld och ljuva toner. Älskar’t.

Ett annat exempel på en regissör som i varje film lyckas med soundtracket är Wes Anderson. Velvet Underground, Nico, Rolling Stones och annat skönt 60/70-taligt. I kombination med de otroligt snygga filmer han gör blir de en superkombo.

Denna nyckelharpa förvärvades av museet 1927. Tidigare hade järnhandlaren K Jern ifrån Strängnäs spelat vackra melodier på dess strängar. Instrumentet är mycket vackert och jag tror definitivt att den skulle kunna bidra på ett fint sätt till någon filmscen.

Den här lilla kofferten för barn, i röd kartong, kan ha tillhört en nioårig Nemo, som står i sitt livs största vägskäl.

Den kan också ha tillhört Anne-Marie Dahl, en flicka nio år som står i en vägkorsning mellan ICA Kronhallen och en frisersalong i Nyköping.

Vart väskan far,

är bara beroende på Anne-Marie’s och Nemos val.

Och så länge ingen väljer, finns alla möjligheter.

Filmen Mr.Nobody är närmast omöjlig att förstå sig på.

Det enda man kan föreställa sig, är att det är motsatsen till omöjligheten som är poängen.

Möjligt. 

Som den siste dödlige i ett framtida fiktionsamhälle, över 100 år gammal, intervjuas Nemo Nobody på sin dödsbädd om sitt liv.

Om vad han har sett och hört under de dödligas tid. Om hans erfarenheter. Om vem han delat sitt liv med. Men journalisten som från början bara vill skriva sin story blir snart fast i en kaskad och ett ihoptrasslat nät av olika minnen och möjligheter.

I Nemos hjärna finns visioner om tre olika liv.

Tre olika liv med tre olika kvinnor, olika förutsättningar, utsikter och utgångar – där alla är det sanna.

Och samtidigt inte.

Ett liv som bara kunde avgöras beroende på om den unga Nemo väljer sin mor eller far vid perrongen, om han gör det ödesdigra språnget efter tåget eller stannar upp.

När man ser på denna film, måste man packa sin röda lilla koffert, för man bjuds på en resa. Genom tid och rum.

Mot existentiella frågor och tillbaka till upphävda relativitetsteorier.

Där allting är lika verkligt, sant och overkligt.

Där ingenting existerar, samtidigt som allting lever i sin fulla grad.

Med en blomstrande vacker kärlek som en någorlunda klarare röd tråd. 

Det finns inget fel eller rätt, ingen logik att leva upp till.

Livet handlar om val.

Och alla möjligheter lämnas öppna om man aldrig gör dem.

Det kan vara Nemo som bär väskan på tågstationen, eller Anne-Marie utanför Kronhallen.

Det kan vara du, eller jag. På en resa eller liggandes under sängen. 

Den kan lika gärna vara en del i ett blogginlägg.

Eller inte existera.

Existerar vi?

Det vet vi inte.

Packa din koffert och förundras, för detta är något av ett mästerverk. 

Juno behåller sitt barn i magen.
Hon ska föda hennes och Bleekers dna-blandning.
Hon ska adoptera bort blandningen.
Till den perfekta familjen.

Min mysigaste favoritfilm är nog Juno.
Hur hon är precis den hon är.
Hur kärleken känns när den inte är som på film, när den är på riktigt.
Hur snygg Michael Cera är.
Hur alla varma färger omfamnar hjärtat när man ser på.

Draken är ett litet monster.
Med ett stort skydd, rå attityd, vassa klor.
Men draken kan flyga.
Juno blir kallad val i skolkorridoren.
För att hon inte gör som alla andra.
För att hon föder ett barn.
Och hon flyger över det.
Hon är draken.

Att vara drakisk är nog det bästa man kan vara i många situationer när någonting skulle kunna såra.
Att flyga förbi och spruta eld.
Viktor Hård var ägare av draken, han köpte den när han var 6 år gammal. Han lekte krig med den.
Då var draken en symbol för kriget. För styrkan.

Drakar är djur som inte finns på riktigt.
En sinnlig metafor för något mäktigt och vidunderligt.
Att ha lite drake i sig är bra.
Juno har drake.
Därför älskar jag filmen.
Den påminner om hur otroligt befriande det är att vara sig själv i alla situationer.

Detta är en tv från 1960-talet och inköptes av Per Svensson under 1963 här i Nyköping. Hans dotter fick sedan ta med sig tv:n när det var dags för henne att börja studera, så den placerades i hennes studentlägenhet i början av 1990-talet.

Jag äger en LG-tv som står så fint på min tv-bänk i mitt rum. Den är stor och svart. Typ så mycket jag vet om den. Det positiva med min tv, och teveapparater över huvud taget, är ju alla bra program, filmer och serier man kan se.

En av mina favoritfilmer är Allt för min syster som är en amerikansk dramafilm från 2009. Den handlar om en familj där en av döttrarna, Kate, har cancer och inte förväntas att överleva. Kates yngre syster Anna är en perfekt medicinsk donator till Kate. Anna är 11 år och fattar ett beslut om att hon inte vill vara donator och vill bestämma över sin egen kropp, och detta beslut vänder upp och ner på hela familjen.

Det är en otroligt gripande berättelse som sätter sig rakt in i hjärtat och startar ens tårkanaler. Om man har ett syskon man står nära och skulle göra allting för så är denna film extra sorglig. Det är en tankeställare och en hur fantastiskt film som helst, och jag rekommenderar alla att se den!

Så, denna film kan jag se på min LG-tv. Och jag hoppas att både Per och hans dotter kunde se sina favoritfilmer på deras tv, trots att den kanske inte var av världens bästa kvalité jämfört med dagens teveapparater.