Kameran sveper över ett mörkt, mörkt rum. Du vet att snart kommer något att hända. Det som lurar i skuggorna kommer när som helst att överraska dig. Stämningen är spännande, tryckande.

Med få undantag (ibland är tystnad mycket effektivt) skulle denna scen bli ännu mer skrämmande om filmmusiken var väl genomtänkt.

För mig är musiken i filmer otroligt viktig. En film kan bli ännu bättre om soundtracket är grymt. Eller om musiken känns väldigt genomtänkt. Eller om låtarna är välkomponerade. Låten som alltid spelas i Lost när de vandrar någon stans i säsongsavslutningarna ger mig tillexempel alltid en speciell känsla.

En scen kan bli så fantastiskt mycket bättre med den där perfekta låten. En känsla kan förstärkas med rätt komposition i bakgrunden och jag kan respektera en regissör på ett helt annat sätt om hen har valt rätt låtar.

Quentin Tarantino är ett mycket bra exempel på detta. Låtarna i hans filmer missmatchar med händelserna och bildar en alldeles underbar mix. Övervåld och ljuva toner. Älskar’t.

Ett annat exempel på en regissör som i varje film lyckas med soundtracket är Wes Anderson. Velvet Underground, Nico, Rolling Stones och annat skönt 60/70-taligt. I kombination med de otroligt snygga filmer han gör blir de en superkombo.

Denna nyckelharpa förvärvades av museet 1927. Tidigare hade järnhandlaren K Jern ifrån Strängnäs spelat vackra melodier på dess strängar. Instrumentet är mycket vackert och jag tror definitivt att den skulle kunna bidra på ett fint sätt till någon filmscen.