Nu vandrar vi in på vinden och drar fram dammiga, gamla lakan med urklippta hål, röda djävulshorn och masker som föreställer monster. Dörrklockan ringer och barn utklädda till pumpor och vampyrer står utanför och frågar, ”Bus eller godis?”. Det är äntligen den 31 oktober och olika halloween-kostymer ska sys eller köpas. För barn är det enkelt att bestämma sig för vad de ska vara under halloween eftersom deras fantasi flödar på ett sätt som vuxnas kanske inte gör. Därför tänker jag nu tipsa om några utklädnader för de vuxna som är osäkra på vad man kan vara. En klassiker är ju att klä sig som man gjorde för några årtal sedan, exempelvis en tant från 80-talet. En lite mer ovanlig utklädnad är en svartvit människa, då använder man sig av svartvita kläder och målar ansikte och kropp med en grå färg och voila, du ser ut som om du är i gråskala.

 

Själv skulle jag välja något helt annat, jag skulle vara en docka! Om du ska klä ut dig till docka kan du både vara tjej och kille, det är bara kläderna som skiljer sig men inte sminkningen. Det viktigaste är nog en söt klänning, eller en helsvart klädsel, sedan att två svarta sträck går från mungiporna till käken så blir det mycket tydligt att du är just en docka.

 

En flickklänning i vitt med blå prickar är enligt mig den perfekta dockklänningen. Dock är ju just denna klänning i helt fel storlek för mig. Den syddes 1890 och är i bomull och ylle och användes av Hélène Åkerhielm. Under 1890-talet gick man klädd i klänningar som denna och idag kan man endast tänka sig använda den som utklädnad, därför skulle denna klänning även kunna användas till att klä ut sig som en person från 1890-talet. Idag är dock denna flickklänning i mindre bra kvalité då den har många små insektshål, är mycket fläckig och har en solkig halsspets. Klänningen har även fler defekter idag och är väl varför den lämnades in till museet 1989 – den har klätt tillräckligt många flickor och ska nu få vila på Raspen.

 

 

Visserligen är ju självklart inte en tjej läskig om hon har på sig denna klänning, kanske inte heller en kille. Att säga det skulle vara en ren kränkning mot damen som varit omtänksam och efterlämnat denna dress. Agnes, som hon hette, var född redan på 1870-talet i Värmland men tillbringade sitt liv i Mariefred och därifrån har klänningen kommit till oss i Nyköping.

 

Skrämmas med denna klänning kan man endast göra som kille. Sättet man skräms på skiljer sig även lite ifrån vad man brukar förknippa med halloween. Här är risken att man skrämmer bort människor för en längre period, i alla fall om klänningen ständigt bärs och att bäraren inte finner sig i att ha något annat plagg. Vare sig det är halloweenfest eller ej.

 

Jag tror att bästa sättet att skrämmas med denna klänning troligare skulle vara på jobbet än vid utklädnad, kollegor och chef kommer nog att bli så paffa att fokus på arbete går ner till noll.

 

Eftersom detta objekt kanske inte var vidare relevant för halloweensammanhang så är ett tips till båda könen att skippa maskerna som går att köpa och t.ex. klistra på lite låtsasskägg, ett par udda glasögon och en ansiktsskymmande keps. Vips så ser man lite mordisk ut.

 

 

 

En bomullsklänning från Anne-Marie Dahl, anno 1980 med ett svart sammetsband som knyts baktill.
Ett tidlöst spännande mönster som bara får mig att vilja dansa i tre timmar för att klänningen är så cool och snygg.

Och ja, klänningen är mitt halloweenkostym-val alla gånger.
Varför?
Jo för att jag hellre är skrämmande stilig än skrämmande skrämmig.
Halloween är inte riktigt min grej.
Tror det bottnar i tidigare dåliga erfarenheter av diverse "lillebror som hoppar fram bakom dörrar och skriker"-syndromet.
Skräck är inte något som jag finner tillfredsställande.
Jag blir mörkrädd av Morden i Midsomer... bara jag hör vinjetten...

 

Askungen i all ära men till den läskigaste högtiden av dem alla, Halloween, så finns det två karaktärer som jag anser passar mycket bättre att klä ut sig till. Kan ni gissa vilka?

 

Det är inte den elaka styvmodern (där elak är ekvivalent med äckligt otäck ur barnaögon).

Det är inte den charmiga prinsen (som gör alla ungmör lite förexalterade).

Det är inte dem söta mössen (gnagar-fobi någon?).

 

Nej, ur mina ögon är de läskigaste karaktärerna i den här folkkära sagan Askungens färgbomber till styvsystrar; Gabriella och Petronella. De är bortskämda, ytliga och fyllda åt alla håll och kanter av avundsjuka. Deras gener talar visserligen emot dem redan från början, det är ju trots allt den elaka styvmodern och inte den goda gudmodern som är deras mor, men usch, fy, tvi och blä vilka hemska människor. Och är det inte rätt läskigt att tänka på att det faktiskt finns Gabriellor och Petronellor där ute i världen?

 

Så, klä ut dig till Gabriella eller Petronella för att vara riktigt läskig under Halloween! Denna utklädnad är faktiskt inte speciellt svår – du behöver inte ens någon pumpavagn! –, du behöver bara en riktigt färgstark klänning, typ som den ni ser på bilden. En grön sidenklänning som denna skulle vara alldeles perfekt för den här utklädnaden!

 

Klänningen består av två delar, vilket medförde att det krävdes tre bloggare för att fotografera den i sin helhet. Givaren av denna gröna klädsel var Ann-Marie de Dardel och nedanstående paragraf är från det brev som medföljde hennes tre koffertar med kläder när de gavs till museet 1967.

 

Härmed översändes de 3 nycklar som tillhör koffertarna som just avhämtas f.v.bef. till Nyköping. (Koffertarna ska givetvis inte returneras). Damerna som burit dessa kläder voro födda 1834, 1863 resp. 1886. I varm förhoppning att kläderna kan vara till glädje för museet och dess besökare sänder jag mina hjärtliga hälsningar.

 

Hjärtliga hälsningar till dig också, Ann-Marie, för kläderna visade sig vara till glädje för mig!

 

 

Denna genomskinliga plastlåda innehåller upphittade nycklar från året 1986. Den tillhörde Polismyndigheten i Södermanland tills den skänktes till Sörmlands Museum år 2010. I den ligger 800 olika nycklar som alla en gång passade in i och öppnade 800 olika dörrar.

Nu ligger nycklarna här som avfall, låsen de en gång hörde till säkerligen utbytta vid det här laget. Husen kanske till och med nedrivna. De fyller ingen specifik funktion i samhället längre. De tar enbart upp plats. Detta är avfallets öde: att utan mening och uppgift se barn födas och äldre dö, att utifrån se livets hjul rulla vidare utan att få följa med.

Nycklarna skulle kunna vara avfall, men att de finns i ett museums lokaler gör dem istället till historiskt intressanta föremål. Detta på grund av de förväntningar som placeras på dem av det sammanhang de ses i.

Hade nycklarna legat kvar i Polismyndighetens förråd i Eskilstuna hade de sannerligen varit avfall. De hade inte fyllt någon funktion, deras ägare hade sedan länge hämtat nycklarna om de hade varit intresserade av dem, de hade enbart tagit upp plats och inte ägnats en tanke.

När nycklarna kom till Sörmlands Museum däremot, då placerades en förväntan på dem att vara av historiskt värde. När någon vandrar ner längs ett museums magasins långa korridorer förväntar sig denne att se historiska föremål. Ett fiskenät får en historia, en liten servis berättar något och 800 borttappade nycklar skiner sitt ljus på 800 människor som stoppat ner händerna i fickorna och svärande tittat sig om.

Allt ”avfall” har givetvis ett historiskt värde. För allt avfall har varit i kontakt med människor på ett eller annat vis. Således förtjänar alla tomburkar som skräpar på stan att begrundas med intresse. De har alla bidragit till någons liv precis som nycklarna har.

Givetvis ser vi inte på detta sätt på allt avfall vi stöter på. Och det vore katastrofalt om vi samlade på oss allt som egentligen är förbrukat. För att samhället ska fungera måste avfallet forslas bort och förhoppningsvis bli något nytt. Vi kan inte sentimentalt hålla fast vid alla föremål som passerat sitt bäst före-datum. Men vi kan, och bör, hålla fast vid några.

Det är därför museum är viktiga. De samlar in väl utvalt ”avfall” från samtiden och för med det in i framtiden som bevis för de då levande att dåtiden har funnits och att det fanns lika levande, tänkande, älskande, glömska och slarviga människor nu, som det säkerligen kommer finnas då.

 

Jag ska börja mitt inlägg med ett erkännande.

 

Jag trodde att föremålet på bilden var en sil, men det var det inte. Det visade sig att köksredskapet jag hade tagit upp från sin plats bland de andra föremålen tillhörande samlingen ”Eskilstunahemmet” i själva verket var ett durkslag.

 

Men som vi brukar säga, same same but different.

Olika föremål men samma funktion; att rensa bort sådant man inte vill ha.

 

Och där, mina damer och herrar, har vi det!

 

En gigantisk sil, ett gigantiskt durkslag som renar vår värld genom att dela upp allt avfall i obetydligt små partiklar.

 

Min hjärna skriker nu åt mig att det inte finns något sådant som obetydliga partiklar, att ett fåtal minimala partiklar kan göra en stor skillnad, men visst är det väl en fin tanke trots detta?

 

Att kunna rena vår värld från all överflödig eller onödig skit vi inte vill ha.

Att tillintetgöra allt sådant som förstör vår planet.

Att få bort alla föroreningar i luften, den utspillda oljan i haven och det radioaktiva avfallet som verkar lagras lite varstans.

 

Det tycker jag, i alla fall.

 

 

Här ovan ser ni en kanna som är gjord av nickel och tillverkad av Gnese AB i Eskilstuna, och ämnet är avfall – hur går det ihop?

Jo, för min första tanke var hur mycket vi kastar bort, inte bara sopor och gamla matrester. Utan lite mer viktiga saker, speciellt tiden. Vi kastar bort vår tid något enormt, slösar den på onödiga saker istället för att ta vara på den korta tiden vi faktiskt har kvar med våra medmänniskor. Livet är alldeles för kort för att vi ska ta det för givet!

Jag kopplade ihop denna fina kanna med att vi låter tiden rinna iväg, tiden rinner lika fort som vattnet rinner ur denna kanna. Det går alldeles för fort, bara mitt första år på gymnasiet sprang förbi snabbare än vad jag kunde ana. Vi kastar bort viktigt tid på för mycket onödiga saker. Det vi egentligen borde göra är att ta vara på den tiden vi har kvar och göra det vi vill utav den. Inte kasta bort den, som sopor eller gamla matrester. 

 

 

 

 

Allt blir förr eller senare avfall. Om du frågar lagboken är avfall varje föremål, ämne eller substans som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Till exempel en PET-flaska som ska återvinnas, vilket skylten från den nedlagda Valhalla Lanthandel från 1990 uppmanar till.

 

Men tänk om vi skulle skapa en lite bredare definition av ordet: Avfall, allt vi sprider och lämnar omkring oss, det vi avger. Till exempel: Känslor, åsikter, vänner och kärlek.

 

Mitt största avfall är inte materiellt. Jag har en tendens  att prata, prata och prata. Ofta sprutar jag åsikter omkring mig som en vattenspridare vattnar gräs. Ibland får de fäste och ett litet frö börjar gro, andra gånger glöms orden bort lika snabbt som det tog för dem att lämna min mun. Dessa tankar är mitt största avfall.

 

Någon annan kanske hittar och lämnar kärleken ofta eller har en stor omsättning av vänner. När du avslutar en relation lämnar du en person bakom dig. Personen är förbrukad, den har fyllt sin funktion i ditt liv och nu gör du dig av med hen av en eller annan orsak. Individen blir ditt ex, din före detta, din barndomsvän, din gamla kompis, ditt avfall.

 

 I alla grupper finns det en ”stämningssättare”. En person som undermedvetet påverkar stämmingen lite mer än alla andra. När personen är på bra humör blir alla glada och rycks med, när personen istället är på dåligt humör blir alla nedstämda. Den här personenens avfall är alltså känslor som skapar en atmosfär, en sinnesstämning.

 

Alla människor avger alltså avfall. Vi avger flera olika typer av avfall, både materiellt och abstrakt. Det materiella återvinner vi men vad ska vi göra med det abstrakta? Kan man gå till Lanthandeln och återvinna en åsikt eller en kompis? Nja, kanske inte riktigt men kom ihåg ”Den enes skräp, den andres skatt”. 

 

 

Om det går så gör det, du eller någon annan. Det har egentligen inte jättestor betydelse vad man återvinner utan att man gör det, om möjligt såklart. Man gör det bästa av situationen liksom. Det kan vara fråga om att värna om miljön då man gör bäst i att låta så lite avfall som möjligt hamna på fel ställen där det förstör. Det är ju också dumt att lämna t.ex. sopor och skräp till någon annan att ta hand om, ifall inget annat är överenskommet. Vid det här laget borde det ju vara så att de flesta människor håller koll på sina hushållssopor så därför ägnar jag denna kanske inte nya upplysningen men påminnelsen, till att säga att det finns så mycket annat att återvinna på olika sätt istället för att det efter första hand ska hamna på soptippen.

 

Kläder till exempel! Utmärkt att sälja vidare till en andra hand eller varför inte skänka till en organisation eller dylikt. Nya människor gläds åt de kläder du gillat men kanske växt ur eller tröttnat på. Förutom att andra blir nöjda så får ju även du betalt i antingen pengar eller tacksamhet.

 

Det finns otroligt mycket olika grejer som säljs på internet på olika sidor, varav mycket kan vara i gott skick. Att försöka sälja något som man inte själv skulle kunna tänka sig köpa är ju lite onödigt. Kanske du som läser skulle pröva att även handla något begagnat istället för det nyaste, lite bättre och mycket dyrare. Genom att göra detta hindrar man ju att grejerna inte blir avfall direkt. Ett exempel är det valda föremålet. En bägare förmodligen använt i kemin på Västra Skolan i Nyköping. Istället för att bli slängd så har den ju faktiskt återanvänts genom att få sin historia berättad via Sörmlands Museum. Schysst ju!

 

Vem tar hand om det emotionella avfallet?
Det själsliga skräpet?

En enorm avfallshanteringsindustri spjälkar sönder våra materiella kvarlevor.
Någonstans på vägen blir en pantad flaska till en ny.
Tidningspapper blir ny pappersmassa till nya tidningar med nytt innehåll.

Vi människor har inga emotionella återvinningscentraler.
Tänk dig en grusplan i ett höghusområde med containrar och kärl, du vet hur det ser ut.
Stora plåtboxar med plats för tömning av diverse outslätade tankeskrynklor.

Eller så kastar du hela dig själv och ditt känsloskräp in i en container.
Väntar på sopbilen och får åka rullband, mosas ihop till en kubikcentimeter känslosvall.
Vakna upp i din säng nästa morgon och vara återvunnen.
Återfunnen.

Ett annat avfall som bor i våra kroppar mer än själsigt skräp är ju bajset.
Och den här toaletten ser så otroligt komfortabel och lyxig ut.
Omklädd i röd sidendamast, rokoko-ig.
De som använde den på 1700-talet kunde ändå lita på att deras anala avfall blev omhändertaget på bästa vis.
Kanske minskar produktionen av emotionellt krafs om man iallafall får bajsa bekvämt?

När man växer upp och blir äldre vet man plötsligt lite mer om världen utanför lekrummet och utanför sitt klassrum. Man förstår, man gör egna val och framförallt tar man ansvar för dessa val. Själv står jag på gränsen mellan att vara vuxen och barn. Det har blivit klart för mig vad som krävs för att det faktiskt ska finnas en framtid. För att framtidens dagar ska vara lika bra som de är idag krävs det lite uppskattning, sparsamhet och återanvändning.

 

Avfall kommer i flera olika former. Det finns glasavfall, matavfall, farligt avfall, o.s.v. Världens sopberg blir större och större och saker som kan användas igen slängs och glöms bort. Mat är något som ofta tas förgivet i ett land som Sverige. Mat slängs och ruttnar bort istället för den nyttan födan egentligen kunde ha gjort. Men det finns åtgärder som har införts för att minska matavfallet. Exempelvis finns det en tävling på min skola - om eleverna lyckas slänga mindre än 25 kg i veckan belönas de med efterrätt på fredagar. Vilket är en bra början, men det krävs lite mer för det slängs fortfarande alldeles för mycket mat.

 

Museet är ett bra exempel på hur en del föremål kan återanvändas, de tas omhand och visas upp för kommande generationer och berättar historier om hur vi har det just nu. En glaskupa av genomskinligt glas med en rund glasknopp högst upp, tillverkad 1940 och användes till vakuummaskiner. Denna kunde lika gärna ha slängts av Västra skolan i Nyköping, dock valde de att ge den till Sörmlands Museum för kommande generationer såsom mig att studera och skriva om. Ett annorlunda men bra och roligt sätt att återvinna föremål på om du frågar mig!

 

 

… att uppfinna hjulet var ju en riktigt bra nyhet. Fantastiskt smart uttänkt även fast det är svårt att föreställa sig att det skulle varit en utmaning att komma på idén att ah vad mycket bättre ett hjul rullar än den här fyrkantiga stenen!

 

Det skulle vara en riktig bragd om Sörmlands Museum hade kommit över ett av de första exemplaren av hjulet, 5500 år gammalt från Mesopotamien, nuvarande Irak. Jag kunde dock inte hittat något sådant tyvärr, men jag hittade dock denna ganska rostiga, men söta, trehjulingen. Inte en racer precis (skulle själv inte vilja åka snabbt på den i alla fall) men nog så häftig att cykla runt på. Vem som har cyklat på den är dock oklart, det kan vara vem som helst som var född i vid 1900-talets början och som kunde cykla. Detta för tankarna tillbaka till tiden då hjulet uppfanns.

 

Vad hade man hjulet till egentligen om man inte kunde cykla, ha en cykel att cykla på eller något annat fordon? Det kanske inte var så bra nyhet på den tiden kan det nu tyckas… Det första hjulet tros ha använts som drejskiva av keramiker. Bra nyhet för dem! Flera krukor, visserligen inga cyklar men krukor!

 

Varför säger då att inga nyheter är bra nyheter? Ordspråk förklaras lättast med hjälp av andra ordspråk och i det här fallet med att den enes bröd är den andres död. Med detta menas inte att det var många som dog av att t.ex. få en drejskiva i skallen (kan mycket väl ha varit så, jag vet inte hur många säkerhetsansvariga det fanns då) utan att det som gynnar någon oftast ställer till det lite för en annan. Goda nyheter för alltså alltid med sig någonting ont, vilket inte behöver vara stort, men det finns inga perfekta nyheter. Det finns således inte heller några nyheter som endast, endast är dåliga heller. Allting händer av en anledning som så många filosofer sagt genom tiderna.

 

 

En telefonlista från 1960-tal som troligtvis tillhört Eskilstuna lasarett i syfte att underlätta den inbördes rådande kommunikationen på sjukhuset.

Jag tror inte på "no news is good news"-begreppet.
Jag tror inte på att samhället skulle se bättre ut utan nyheter.
Utan ny-händelser.
Utan förändring, kaos och debatt.
Saker och ting behöver hända.
Annars händer ingenting alls.
Logiskt?

Precis som telefonlistan underlättade kommunikationen på Eskilstuna lasarett så underlättar nyhetsforumen kommunikationen lokalt och globalt. Skapar yta för debatt och kritisk granskning av just dagsaktuella HÄNDELSER.
Och utan dessa händelser skapas inte tillfällen för diskussion.
Ny-händelser måste få äga rum och de måste få bearbetas.
Annars stagnerar samhällsutvecklingen och det tror jag är direkt farligt.

No news is worse news.
Utan nyheter, ingen progression.

 

”Inga nyheter är bra nyheter” är ju bara ett talesätt som vi använder oss av i stunder då vi kanske bara får höra dåliga nyheter, eller när vi bläddrar igenom tidningen och läser allt ont som händer i världen. Just då kanske man tänker precis exakt så.

Men enligt mig så stämmer inte talesättet alltid. Det är ju faktiskt skillnad på nyhet och nyhet.  Nyheter som spelas upp på radion, läses i tidningarna eller syns på tvn är inte de enda nyheterna som förekommer runt omkring oss. Utan en nyhet kan ju även vara nått som någon berättar för dig. Tillexempel när du får reda på Doktorn att din cancer är försvunnen, det om något är en bra nyhet! Eller när chefen kallar in dig på möte och berättar att du blivit befordrad. Lika väl som när man sitter där nervöst i skolbänken och inväntar resultat på det där super svåra historia provet och helt plötsligt får du ett C, eller kanske till och med ett A i betyg. Det var faktiskt det första tanken som slog mig som jag själv kunde relatera till.

Just därför har jag valt den här gamla skolbänken, längst fram på bänken är det en grop för att lägga pennor i, praktiskt! Så ser de inte ut idag. Skolbänken är tillverkad på Tranås Skolmöbler, den användes och gavs in av Västra Skolan här i Nyköping.

Så det finns bra nyheter också, men det finns väldigt många dåliga med. Men just därför stämmer inte talesättet alltid, ofta kanske, men inte alltid.

 

 

Om du var riktigt sugen på choklad men inte hade råd med en chokladkaka, skulle du då sno en? En man på 53 år hade ett övermäktigt sug efter choklad då han försökte sno 68 chokladkakor i en matbutik i Halmstad och försökt smita förbi kassorna utan att betala! Vad skulle han ha gjort med chokladkakorna? Min första tanke var att han måste ha haft en fru som var gravid och hade ett extremt stort sug på choklad. Värdet på chokladkakorna översteg 1000 kronor och mannen som åkte fast får nu avtjäna en och en halv månad i fängelset. Var det överdrivet eller förtjänade han det? I vilket fall som helst är ett brott alltid ett brott och i Sverige måste man sona för dem.

 

En Chokladkartong (Marabou "Söderhavsflirt) med motiv av Robert Högfeldt. Motivet visar en sjöman som lockas av en söderhavsflicka. Först innehöll asken choklad tillverkad av företaget Marabou. Sedan när asken blev tom återanvändes den till en minnes ask där visor och verser fick placeras. Asken innehåller 20 tryckta och handskrivna dokument från Karin Rådells utbildningstid vid Faluns länslasarett. Bland dessa finns visor såsom luciasånger, barnsjukhuset 1935, Svanen, Myrarnas land, Dalarnas ungdomsmarsch mm. Men även Kyrkosångs- och allsångsprogram och teckningar. En chokladask som blev återanvänd på ett mycket konstnärligt vis.

 

Ett ganska vanligt uttryck som du säkert både hört och sagt.  När jag var liten kunde jag leka i flera timmar oavbrutet. Det enda som behövdes var lite fantasi och det fanns det gott om.  Vips så var jag igång och lekte, nöjd och glad. Hoppa, springa, klättra. Sjunga, skrika, skratta. Mina föräldrar måste ha varit tacksamma över de lugna stunderna emellanåt när jag roade mig själv.  Lugnet före stormen, för det oundvikliga väntade alltid. Efter tystnaden kom det oundvikliga: jag hade gjort illa mig, jag hade haft sönder något eller blivit arg.

 

Nu några år senare är det min storebror som ger mening till uttrycket. När Vincent ringer så vet man att det har hänt något. Det kan vara allt ifrån ett brutet lillfinger för att han har slagit sin näve så hårt han kan in i en vägg (”för skojs skull”) till att han har haft sönder en lampa när han testat sitt luftgevär inomhus (”jag sköt bara med papperskulor, så det var inte mitt fel”).  Jodå, en hel del konstiga sms och telefonsamtal har jag och mina föräldrar fått från min bror. Som den där gången när det låg ett brev i brevlådan från ett sjukhus i Schweiz och jag fick läsa upp det för min bror eftersom jag, tillskillnad från honom, läser tyska i skolan. Jag förstod visserligen inte alla detaljer men att han hade blivit sydd några stygn i benet eftersom han hade haft ett djupt sår eller ”tief Wunde” som det stod.

 

En annan gång hade han bestämt sig för att smälta metaller. Idén resulterade i läskiga och variga brännsår på hans armar. Då är det bra att ha idrottslärare till föräldrar som kan plocka fram förbandslådan och plåstra ihop oss barn. Vår låda är inte tillverkad 1952 och har inte spenderat sina dagar i Strängnäs hos Kabi-Fermenta men principen är densamma.

 

 

 

Just i denna stund sitter jag vid min lilla skrivbordshörna på mitt rum, framför den där datorn som jag skulle försöka avvärja mig ifrån, med cirka en miljard flikar öppna på Chrome, ett flertal halvskrivna Worddokument och en lista på iTunes som är fullproppad med the Beatles.

 

Att säga att det är fullt upp är en ganska passande beskrivning.

 

På Beatles-listan spelas nu Blackbird och jag trycker genast två gånger på repeat.

 

Det här är en låt som omedelbart får mig att tänka på dåliga nyheter. Blackbird, en av de finaste låtar som jag känner till väcker upp en känsla som är allt annat än härlig inom mig. Men ändå lyssnar jag på den, om och om och om igen. Och efter ett tag tänker jag inte längre på det där dåliga, det där man inte vill tänka på, utan fokuserar helt på den rogivande melodin, på Paul McCartneys lugna röst och på fågelkvittret i bakgrunden.

 

Koltrastens vingar må vara brutna men det är inte koltrasten, är det vad jag försöker säga?

 

Fin är den alla fall, och jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Och sen några till.

 

För även om det inte är en låt som kan vända ett dåligt humör till ett glatt fortare än ljusets hastighet så är det något som gradvis börjar ske inom mig, lite i taget för var gång låten spelas. Och jag går från att vara alltifrån frustrerad eller ledsen till att bli lugn, fridfull och känna att livet plötsligt känns så mycket lättare.

 

Det är Blackbird för mig.

 

Och kopplingen till fågelburen på bilden är väl rätt självklar, för även om koltrastar vanligtvis inte hör hemma i fågelburar – som jag inte tror brukar vara av elfenben om de inte tillhör ett dockskåp likt familjen Sparres – så är det samma känsla koltrasten känner när den äntligen kan flyga igen som den instängda fågeln känner när den får flyga ut från sin bur. Frid och frihet. Och känslan av att allt är möjligt.

 

Och det är väl ungefär så det känns när nyheterna är sådär ointressanta – inga naturkatastrofer, finanskriser eller terrorhot – att det egentligen inte har hänt något här i världen. Man känner sig lugn, ser att världen är en rätt fin plats ändå. Ett tryggt och bra ställe, helt enkelt.

 

Men sen kan det ju också vara så att det är den där lugna stunden innan stormen.

 

Man vet inte riktigt när det kommer till nyheter och icke-existerande nyheter.

 

 

 

Jag har alltid tittat på nyheterna, och jag gör det fortfarande varje morgon. Jag tittar alltid in på Aftonbladets mobilapp för att försäkra mig om att jag inte missat något. Om jag får tid över läser jag till och med papperstidningen, tro det eller ej.

 

På grund av detta vet jag inte om jag håller med talesättet ”no news is good news”. Alla skulle nog vara överens om att man bör veta om en farlig förrymd brottsling rör sig i området, eller att en boende på ett äldreboende varit instängd i ett dygn på toaletten. Sådana saker är medborgliga rättigheter att få reda på.

 

Rättigheter, ja, men inte skyldigheter. Det är även alla medborgares rättighet att fullkomligt skita i vad som sägs på nyheterna. Om man helt och hållet saknar intresse för att engagera sig i samhället och inte bryr sig ett dugg om någon annans liv än sitt eget – då har man rätt att strunta i nyheterna.

 

Visst, men jag förundras ändå över personer som inte engagerar sig i nyheter, för även om man endast bryr sig om sig själv så kan ju nyheterna vara viktiga i jakten på självbevarelse. Om det finns giftig gas i luften där man bor, och man är helt frånkopplad från den yttre världen, då riskerar man ju sitt eget skinn.

 

Men, man ska givetvis inte ta talesättet bokstavligt. ”Inga nyheter är bra nyheter”, det gäller inte nyhetsrapporteringen. Man syftar snarare på det faktum att det vore bra om morgondagens tidning inte innehöll nyheten om att en kvinna blivit våldtagen och slagen av sin man. Det vore bra om det inte sades på morgondagens nyhetssändning att trehundra flyktingar omkommit på medelhavet i jakt på ett bättre liv. Det vore bra om en mor och far imorgon inte får nyheten att deras nioåriga son blivit påkörd av en rattfull familjefar i 40-års åldern som inte har något minne av händelsen.

 

Om de sakerna inte fanns bland morgondagens nyheter skulle det vara bra. Inte för att de ignorerades, utan för att de inte inträffade.

 

”No news is good news” är således ett uttryck av hopp om att inte behöva höra om ännu en tragedi. Och visst kan man bli trött av att höra om tragedier dag in och dag ut. Och när man precis börjat tro att allt våld och dödande är över, då inträffar något ännu värre än förut.

 

Det duger dock inte att ignorera nyheterna och på så vis slippa höra om tragedierna. Det duger inte att stänga av ljudet på teven och säga åt barnen att gå ut och leka istället. Alla, både vuxna och barn, måste se den ondska och den orättvisa om finns i världen. Det duger inte att låtsas som om världen är perfekt, för det är den inte. Och det kommer den aldrig att bli så länge vi inte vågar ta i problemen ens med en tång.

 

Skylten ovan från 60-talet, med texten, ”FÖR SJUKHJÄLPSUTBETALNING TAG TURNUMMER”, påminner mig om en situation där inga nyheter skulle kunna ses som goda nyheter. Dagligen måste anhöriga och sjuka ta emot olika nyheter och ibland känns det nog som att inga nyheter hade varit bättre.

 

 

Under flera tillfällen har jag gått omkring på raspen och hittat föremål som jag inte hade en aning om vad det är eller vad föremålet har använts till. Idag hittade jag detta föremål som jag vid första anblicken trodde var en tång som använts till att bygga föremål. Ett blankt objekt som användes för att bygga saker, det var första nyansen av föremålet.

 

När jag sedan tittade på föremålet igen såg jag det ur ett annat perspektiv. Men det var fortfarande en tång i mina ögon, men en tång som användes för att håla fast två föremål, en sådan tång som användes för att exempelvis trycka ihop två plankor efter att de hade limmats ihop.

 

Hade jag rätt eller fel då? Inte helt rätt och inte helt fel, det var definitivt en kraftig klämtång av metall. Men byggde den saker? Nej. Höll den ihop två plankor? Nej. Denna klämtång användes till något helt annat och mer skrämmande. Detta är nämligen en förlossningstång! Men den används inte av uttagning av levande foster utan de som dött i moderns mage. Detta får mig att tänka på den stackars kvinna som låg på operationsbordet och var tvungen att föda ut sitt döda barn på detta sätt. Jag kan då säga att jag är glad över att jag lever i min tid då jag ej behöver oroa mig för sådana här läskiga klämtånger.

 

Att se saker ur olika perspektiv gick inte att undvika i M. Rogstadius atenienn, d.v.s. en prydnadshylla eller etagär som också visas i synonymboken. Inte bara ser man sina föremål framifrån utan även dess skönhet bakifrån och från sidan med hjälp av speglarna. Finurlig idé som ger djup och nyanser.

 

Nyanser kan man hitta i allting oavsett det är ett föremål, känsla eller händelse. Det kan vara svårt att hitta men oftast väldigt viktigt om man ska till att tycka något. Inte minst är det viktigt för att få bra betyg i gymnasiet, oavsett ämne. Att få olika perspektiv på saker och ting kan vara väldigt givande och intressant. I konflikter är det ju oftast inte bara en sida som gjort fel, även om jag själv oftast är den som gör rätt, och har gjort rätt, när jag ligger i dispyt med mina bröder.

 

En nyans av pengar blev given till mig i skrivande stund. Det var Rolling Stones som sjunger till mig att pengar är det man vill. Det sjungs att pengar visserligen inte kan köpa allt, men det som inte kan köpas är inget man kan använda. Kärlek kan inte betala räkningarna.

Ekonomiskt oberoende smakar oftast bra på tungan, men medför det endast glädje? Personligen tror jag inte att det bara är pengarna som gubbarna i Stones fått livsglädje utav.

 

En annan nyans av pengar är att det är ett världsligt påhitt, något vi kan vara helt utan, vi ska inte styras av saker som kan ägas. Det skapar endast bekymmer. Inga pengar, inga problem.

Det är ju en god tanke, kanske dock lite för utmanande för att det skulle passa alla innevånare på denna jord.

 

Min personliga åsikt, den tredje nyansen av pengar, är den att pengar i måttlig mängd tillsammans med andra saker att bry sig om, som människor och natur, är det man mår bäst av. I stort sett alla människor önskar ibland att de hade lite mer pengar så att de kunde få vad de önskade sig, men vad skulle finnas att önska om pengar finns till att köpa allt?

 

Dessa indianer och cowboys i form av små plastgubbar köptes och gavs till bröderna Urban och Mikael av deras far Rolf, i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Sedan dess har de varit i brödernas ägo och lämnades in till Sörmlands Museum så sent som för fem månader sedan. Vad fick dem att tillslut skiljas från sina 40 år gamla leksaker?

 

Det ska ju sägas att det inte finns någon kunskap om deras relation, alltså med leksakerna, under denna tid. Det kanske var en flytt som gav upphov till att plastfigurerna återfanns ur någon gammal låda på vinden där de placerats för att glömmas bort. Kanske hade brödernas egna barn hunnit leka med sina fäders gamla leksaker innan de förpassades till ett mörkt och dunkelt skrymsle.

 

Å andra sidan kan indianerna och cowboysen ha varit mycket älskade och stått framme på en hylla under all denna tid – kanske blivit regelbundet nedplockade och hanterade. Jag vet som sagt inte.

 

Men vad jag vet är att dessa leksaker är mer än bara föremål på en hylla. De har en historia att berätta – även om historian till stora delar måste fyllas i av betraktaren. Den fåtaliga mängd fakta som givits om bröderna väcker direkt frågor som söker svar. Vad fick pappa Rolf att först inhandla just dessa leksaker? När de lektes med, vem var indian och vem var cowboy? Och vad fick bröderna att lämna dem till Sörmlands Museum?

 

Jag vet som sagt inte. Vad jag vet är att de måste ha betytt något extra för bröderna eftersom de lämnade in dem på museet. De allra flesta gamla leksaker lämnas inte in på museum. Så, är bröderna bara historieintresserade eller ville de verkligen säkerställa sina kära leksakers framtid? Personligen hoppas jag på en blandning av båda.

 

Jag har här inte givit många svar, utan mest ställt frågor. Jag antar att jag bara ville dela med mig av min åsikt om att det finns flera nyanser av föremål – en del synliga, en del inte. Jag tror att det är väldigt givande att studera alla nyanser av något . Oavsett om det är frågan om en färg, ett föremål eller en människa så är det först när man funderar kring de olika nyanserna som verklig skönhet avslöjas. För vad skulle egentligen solnedgången vara utan dess olika nyanser?

 

 

Bruna kossor.

Svarta kossor.

Och så dem där kossorna som är lite mittemellan, med en gnutta vitt.

 

På bilden ser ni en plansch från vårdskolan i Eskilstuna. Planschen visar, som ni kanske kan läsa på bilden, dihybrid mendelklyvning – korsning med dominans. Det står på beskrivningen att planschen är ”utarbetad av Fil. Mag. Harry Bergman under medverkan av Rektor Folke Berg”, min kära vän sökmotorn Google har informerat mig att Fil. Mag. är samma sak som filosofie magister och Rektor är tja, en rektor.

 

Som naturvetenskapselev inne på mitt tredje år är de första tankarna som poppar upp i mitt huvud när jag ser det här pedagogiska hjälpmedlet relaterade till Gregor Mendel och hans försök med ärtor. Ni vet, de där försöken med ärtor och deras blommor som visade att ”aha, det finns ett mönster i det här med ärvda egenskaper!” men som även visade att ”ojdå, allt hänger visst på slumpen i det enskilda fallet!”.

 

Som bloggare på Youthhood ser jag dock något helt annat. Med hjärnan inknappad på hitta-något-till-temat-läget så är det minsann tre olika nyanser av kossor som jag ser (för i min lilla värld, där allt är precis som jag vill, så klassificeras svartvita och brunvita kossor som sådana som är mittemellan bruna och svarta). Jag ser färger som korsas och även om man kanske inte kan kalla det för tre nyanser av en färg så är det åtminstone tre varianter av ett djur, och det måste väl räknas?

 

Det är ganska otroligt att vi (och även olika sidor av oss själva) kan se på saker så olika, att våra första intryck – våra första tankar – kan skilja sig så åt, att vi kan se världen i så många olika nyanser.

 

P.S. Snälla döm mig inte för det där fåniga avslutet

 

 

Dubbelsäte från Nyköpings teater.
Stoppad rygg och sits.
Klädd med vinröd manchestersammet, så himla fint, sarg av trä.
Fällbar fjädrande sits.
På vardera ryggstöd en oval mässingsbricka med nummer.

Teatern. Eller biografen.
Vi känner igen sätena.
Vi minns känslan.
Känslan av att hålla biljetten i handen, stå i en kö, höra sorl från människor som vet om att strax.
Strax kliver vi in i någonting annat.
Kapporna lämnas i garderoben.
Tiden pausar.
Tiden vilar.
Ett mellanrum uppstår.
Någon river av biljetten.
Tack.
Du går in.
Nummer 96.
Säten fälls upp och ned och dynorna studsar mot stolsryggarna.
Det där gemytliga ljudet.
Fjädrade, stoppade, fällstolar.
Upplevelsestolar.
Nu sitter du ned.
Lamporna dimmas ned.
Nu är allt komplett mörker och sorlet upphör.
Mellanrummet.
Avbrottet.
Allting börjar.
En utomkroppslig upplevelse.
Du blir ett skåp.
På dina hyllor placeras lite olika burkar med färger.
Du fylls av olika nyanser.
Ett spektrum av livet självt befinner sig framför dig.
I samma riktning som sätet pekar.
Kulturkväll.
Det luktar parfym.
Det luktar frihet.
Manchestersammet är så skönt att sitta på.
Det är lite varmt.

Tre nyanser.
Sätet, mellanrummet, mörkret.

 

När vi bestämde temat så tänkte jag på alla möjliga saker jag kunde relatera till och tänka mig att se på tre olika sätt. Även om man kan se olika färger av exempelvis, röd, så kan man även få fram olika känslor. Ju mer jag började spinna på tanken ju mer idéer kom fram.  Så jag valde att fota en kvartsfiol i barnmodell som ägdes och gav till museet av Hillvid Edhager.

Jag tänkte på musik. Eller på en sång, om man ska vara mer specifik. En sång kan ju faktiskt låta och framförallt kännas olika för olika personer. Tre olika personer kan lyssna på samma sång, höra samma ord och hänga med i refrängen lika mycket – men känslan kan vara helt olika hos de alla tre. Musik är ett så fritt språk och berör människor så olika, det betyder och känns olika för personer.

Tre nyanser av musik – enligt mig finns det väl kanske hundratals nyanser av musik om man verkligen tänker på de olika personligheterna som kan lyssna på samma sång, men känna så otroligt olika.

 

 

De här skorna fick mig att tänka på Hemingways sorgsna novell.

 

”Säljes: Barnskor. Oanvända.”

 

Dessa tre ord säger så mycket. Det är en tragisk historia om kärlek och förlust. Barnskorna på bilden är tack och lov använda. De är nedslitna, missfärgade och sulorna har hål i sig. 

 

Skorna kallas barnpungar och är tillverkade 1907, de är från en tid när ett par skor betydde så mycket. Du ägde ett par skor, möjligtvis två, ett par för det varma halvåret och ett par för det kalla halvåret. Detta fick mig att tänka på Cornelis Vreeswijks gamla låt ”Somliga går med trasiga skor” från 1968.

 

Somliga går med trasiga skor 
Säg vad beror det på

 

Gud fader som i himmelen bor
Kanske vill ha det så

 

                                                         (Första versen)

 

Låten handlar om olika lotter i livet och om hur vi förblir vid vår läst. En känsla av hopplöshet smyger sig fram i textraderna. En persons existens kommer inte att spela någon roll hundra år efter hens död. Allt detta illustrerar Vreeswijk genom ett par skor. Skorna är en symbol för själen, moralen och personen.

 

Just dessa små skor kom till muséet genom ett dödsbo, de har tillhört den avlidne Maud Törneros. Detta innebär att Maud sparade sina gamla barnskor till den dagen hon dog. Vad skorna betydde för Maud vet vi inte men det vi kan konstatera är att de precis som alla skor berättar en historia.

 

Oavsett ifall man känner sig väldigt sugen på att lägga upp kommentarer, bilder eller videos på internet så kan det göras med lätthet. Även om man inte kände behovet innan dessa tjänster kom. Exempel på sociala medier finns det gott om, och ifall vi behöver några fler är tveksamt. Kanske är svaret på den frågan ja då det går i trender vilka sidor man ska använda sig av, tills man tröttnar och när man tröttnat vill man ha nytt. Men om det är så att man efter ett tag inte är intresserad av att använda tjänsterna från början så kanske man borde hålla sig undan dem helt och hållet. Att gå in på Facebook eller Twitter flera gånger om dagen kräver sin tid.

 

Vad finns det då som är så intressant att kolla upp? Jo främst är det väl kanske nyfikenheten över skvaller, nyheter om vad folk gör eller gjort och dessutom en massa roliga videos som ständigt läggs ut. Det finns dock även någonting bra och viktigt med i nyhetsflödena och det är just nyheter. På Twitter sprids nyheter nästan tidigare än att tidningar hinner publicera en artikel på internet och ifall man ska jämföra med tidningar som man kan ta på så är det en enorm skillnad. Utan att man tänker på det tror jag att man blir väldigt allmänbildad genom att vara inne på Twitter etc. Detta beror förstås på hur man utnyttjar sitt läsande men visst är det ändå bra!

 

Hur hänger nu ett kassaskåp ihop med sociala medier då? Jag kan själv koppla det på flera olika vis. Det allvarligaste är väl att om man väl lagt in någon åsikt eller ett foto och sedan ångrar sig så är det inte säkert att bara för att man raderat inlägget så försvinner det inte för alltid utan kan finnas kvar hos en eller flera andra personer som har sparat ditt inlägg. Enligt mig bör man passa sig rätt så noga för vad man publicerar då man kan få ångra sig rätt ordentligt i framtiden. Det kan gå rätt illa om någon bestämmer sig för att pressa en med gamla inlägg som arbetsledaren inte borde se.

 

Sociala medier kan även kopplas med kassaskåp om man vänder på det hela och ser sig själv som kassaskåpet där ens känslor eller åsikter är inlåsta. Från denna synvinkel underlättar sociala medier att uttrycka hur man känner, alla måste ju inte heller att ha tillgång till att läsa, detta kan man reglera.

 

Kassaskåpet som jag hittade är dock just vad det är och inte något annat. Det är ett kassaskåp som har tillhört Försäkringskassan i Nyköping. Det består av två delar. Den ena är i metall och kan öppnas med nyckel. Den undre är dock gjord i trä och är låst med ett separat lås vilket gör att det inte kan öppnas. Kassaskåpet må kanske inte innehålla känslor och åsikter men det kan mycket väl innehålla guld och smycken. Kanske.

 

 

 

 

Facebook.

Twitter.

Tumblr.

Instagram.

Livejournal.

Youtube.

Hotmail.

 

Jag har dem alla, och säkerligen några till.

 

... det är helt okej för dig att döma mig nu, faktum är att jag själv dömer mig ganska hårt just nu.

 

11,983 inlägg på Tumblr

1,790 tweets på Twitter

1,670 mejl på Hotmail.

 

Det här blir ju bara värre och värre. 

Något säger mig att jag har ett beroende.

Eller åtminstone att jag spenderar alldeles för många timmar framför en datorskärm.

 

Men nu är det faktiskt så att jag går på Internet-avvärjning.

 

Varför?

 

Jo, helt enkelt för jag är trött på de stämplar man inte kan undgå att få på sociala nätverk. Stämplar som hipster, nerd, gamer och tusentals andra. Jag är trött på dem och att alla måste tillhöra någon kategori, att vara sig själv är tydligen inte tillräckligt – man måste tillhöra någon sorts grupp. Sådana stämplar gillar jag inte, men jag har ingenting emot de datumstämplar som Försäkringskassan använde sig av. Speciellt inte den på bilden. Den är fin, blank och det droppformade handtaget av trä ser lent ut.

 

 

När du besöker sociala medier som Feacebook eller Instagram, möts du direkt av snygga redigerade bilder och smarta kommentarer. En profil är fylld med information om personen: ålder, jobb, utbildning, stad, kön, favorit film eller till och med relationsstatus. Allt du behöver veta om någon kan du hitta på personens profil.

Det är också en utmärkt plats för att ta kontakt med nya människor. Många relationer börjar via sociala medier. Vi har alltså skapat en mötesplats där människor visar upp sina bästa sidor för varandra och för stimulerande konversationer på flera mils avstånd.

Känns det lite falskt? Som om du inte får ta del av den riktiga personen, utan bara den noggrant tillfixade varianten? Ja kanske är det endast den fina ytan vi får ta del av på Facebook eller Instagram. Men var det inte likadant förr? När människor av de högre klasserna skulle träffas förr i tiden var det på dansgolvet det skedde. På balen var alla tjejer hårt sminkade och ordentligt uppklädda i vackra klänningar, som den vinröda sammets klänning på bilden. Klänningen är tillverkad 1895 och har antagligen fått uppleva många danser där unga kvinnor och män mött varandra för första gången.  Trevande samtal om ditten och datten, där båda parterna försöker framstå som både roliga, smarta och charmerande. De är uppklädda och visar stolt upp sina bästa sidor. För visst är det så att oavsett om det är på internet eller på dansgolvet, så har vi en tendens att ta fram det bästa hos oss själva och lämna det andra hemma.  ”En uppklädd sida. ”

 

En man och en kvinna brukade vara lyckligt förälskade i varandra och bara bry sig om varandra. I deras värld fanns bara dom två, ögon endast för varandra. En dag blev kvinnan erbjuden en ny telefon med massor av fina egenskaper, den kunde surfa på Internet, skicka bildmeddelanden och man kunde spela spel på den. När kvinnan hade kommit hem med sin nya telefon fick hon senare höra av sina väninnor om en app där man kunde chatta, berätta vad man gjorde och även se vad andra gjorde. Man kunde hålla kontakten med sina vänner hela tiden. Kvinnan laddade sedan ned appen och  började bry sig mindre och mindre om sin make. Det gick så långt att kvinnan och mannen var tvungna att gå i terapi för att rädda sitt äktenskap!

 

Mannen och kvinnan satt på den typiska soffan med sidoarmar utan ryggstöd, klädd i gammalrosa mönstrat siden. Soffan var Gustaviansk och tillverkad 1770. Mannen ansåg att soffan var mycket vacker och lade därför märke till dessa detaljer. Men hans tankar om soffan avbröts sedan av terapeutens fråga: är de sociala medier viktigare än de människor som du har i din närhet, här och nu?

 

Idag finns det terapi för de par som har det svårt på grund av de sociala medier, att man konstant kan vara uppkopplad har också visat sig vara en stressfaktor för vissa. Telefonen tar man med sig överallt och om man glömmer den hemma är hela dagen förstörd. Även på semestrar är människor konstant uppkopplade med fritt wifi. Är det verkligen så vi vill ha det? Eller var det bättre förr då man kunde vara mer närvarande här och nu? Det finns väl individuella svar på den frågan men jag anser att människorna som jag är med, inte i cyberrymden, utan i verkligheten är viktigare än de som finns i min telefon.

 

Jag tycker om att se på sociala medier i skepnad av denna avancerade spinnrock.
Samma komplexitet, samma vilseledande utsmyckningar och virrvarr.
Samma trådar som bildar nät.

På sociala mediers arenor väver människor metaverkligheten.
Det är väldigt lätt att på internet finkamma, justera, modifiera till perfektion.
Helt enkelt bara utelämna det som skaver lite.
Det är lätt att sprida information utan sanningsenliga bottnar.
Lätt att redigera bilder och ljuga fram en annan version av mänsklighet.

Det är lätt att se på alla dessa bilder, läsa alla dessa texter.
Mötas i skenverklighet och skapa strukturer, idealbilder, normer.
Som är lögner och redigeringsobjekt.

Men vem orkar med att, dygnet runt, vara källkritisk och skeptisk till alla bilder och ord som möter oss?
Konstruktionen fastnar på näthinnan.
Människan blir produkten.
Avancera dig, polera dig.

Samtidigt är sociala medier precis lika mycket ringar på vattnet som det är spinnrock.
Budskap med sanning, demokratiska viljor och motståndsrörelser samexisterar ju med att allt det konsumistiska, ytliga.
En tweet och helt plötsligt kan hela världen sluta upp kring en orättvisa.
Det är ju också ganska häftigt.

Det mediesociala fenomenet är så mångbottnat och komplicerat.
Om vi inte finns på facebook, finns vi ens alls då?
Ska jag äta middagen eller ska jag fotografera den?
Ska jag vara här och nu eller ska jag vara på internet?

En spinnrock från 1600-talet i Nationalmuseums ägo.
Ingen visste nog då att rocken skulle komma att bli brukad som metafor i ett inlägg om elektronik och mellanmänsklighet.
Undrar vad personen som höll tråden i handen tänkte på när hen vävde.
Inte nästa statusuppdatering iallafall.

 

 

På bilden ser ni en manuell skrivmaskin i grönmålad metall. Skrivmaskinen gavs in till museet av försäkringskassan och tillverkaren är Olympia.

Nu kanske det verkar lite klyschigt att jag tar kort på en skrivmaskin när temat är sociala medier, men det är ju just det sociala medier handlar om. Skrivandet.

På ett eller annat sätt så skriver vi ju om eller i sociala medier hela tiden. Beroendet till alla dessa sociala medier, såsom Twitter, Instagram, bloggar, tidningar och framförallt Facebook har ökat i mängder om ni frågar mig. Man kan inte gå en dag utan att uppdatera Twitter, och på Instagram måste man ju gilla alla bilder, sen får vi ju inte glömma att hänga med bland alla statusar på facebook och alla nyhetsrubriker i tidningarna. Vi ungdomar sitter fastklistrade med mobilerna för att hela tiden hänga med i alla sociala medier.

De vuxna kollar nyheterna varje morgon till kaffet och bläddrar igenom veckans skandaler i skvallertidningarna. Vi alla är runt omkring sociala medier hela tiden, och vi är beroende vare sig vi vill det eller inte.

Jag om någon vet detta, jag skriver runt på dessa sociala medier dagligen och kan inte låta bli att kika in. Men och andra sidan så kanske inte detta beroende måste vara ett dåligt, för det är ju ändå så vi marknadsför oss på ett sätt. Det är ju så vi visar vilka vi är, så vi når ut med information. Det är ju så vi får reda på saker om varandra och omvärlden.

Även om detta blivit så stort runt om i världen och att fler och fler öppnar ögonen för just sociala medier idag så kanske det inte är ett så negativt beroende. Utan vi alla får en chans att skriva eller läsa om andra och deras sätt att leva.