Vem tar hand om det emotionella avfallet?
Det själsliga skräpet?

En enorm avfallshanteringsindustri spjälkar sönder våra materiella kvarlevor.
Någonstans på vägen blir en pantad flaska till en ny.
Tidningspapper blir ny pappersmassa till nya tidningar med nytt innehåll.

Vi människor har inga emotionella återvinningscentraler.
Tänk dig en grusplan i ett höghusområde med containrar och kärl, du vet hur det ser ut.
Stora plåtboxar med plats för tömning av diverse outslätade tankeskrynklor.

Eller så kastar du hela dig själv och ditt känsloskräp in i en container.
Väntar på sopbilen och får åka rullband, mosas ihop till en kubikcentimeter känslosvall.
Vakna upp i din säng nästa morgon och vara återvunnen.
Återfunnen.

Ett annat avfall som bor i våra kroppar mer än själsigt skräp är ju bajset.
Och den här toaletten ser så otroligt komfortabel och lyxig ut.
Omklädd i röd sidendamast, rokoko-ig.
De som använde den på 1700-talet kunde ändå lita på att deras anala avfall blev omhändertaget på bästa vis.
Kanske minskar produktionen av emotionellt krafs om man iallafall får bajsa bekvämt?