Jag är och har alltid varit lite av en svärordsfantast. Nu pratar jag inte om standard-svärord som fan, jävlar, eller helvete. Jag tycker att det intressant med andra ord som används som svärord. För det första är det trevligare och för det anda är det ofta underhållande. Ett exempel på ett ord som ibland används som svärord är ordet fisk. Mina vänner använder fisk som ett svärord dagligen. Jag vet inte hur just ordet fisk kom att bli ett svärord men jag antar att någon som inte gillade fisk blev arg. Hur som helst så är det väldigt roligt att gå på jakt efter bra och roliga svärord och vissa ord passar ju lite bättre än andra i det syftet. Ibland kommer man över ett ord som är så klockrent att använda som svärord så att man nästan undrar varför det inte gjordes som ett svärord. Just ett sådant ord stötte jag på arkivet för ett tag sen. Ordet stod skrivet på en stor skylt som fanns där för att man skulle veta vad som fanns i hyllorna under skylten. Nu är ni säkert nyfikna på ordet. Jag ska ge er det. Kötthackor. Ordet är kötthackor. Visst är det underbart! Som svärord alltså. Tänk er någon tappa sin tallrik och utbrista ”kötthackor!” istället för ”jävlar!”. Jag tycker i alla fall att det är klockrent.

Eftersom vi pratar om kötthackor här så kanske vi ska reda ut vad det är för något också. Så, vad är då en kötthacka egentligen? Det är precis som det låter, fast kanske en aning mindre brutalt. En kniv som man hackar kött med. Sådär. Då har vi bockat av den biten.

De flesta av kötthackorna på hyllorna såg ut lite som förstorade kapsylöppnare med det vassa bladet på fel sida. Jag tittade närmare på en av dem med brunt träskaft och kom fram till att det var ett ganska fint hantverk. Dock föredrar jag att se det som ett brutalt vapen och ett kraftfullt svärord. Det gör ju det hela så mycket mer intressant.

Jag har alltid menat att svordomar kan vara en härlig krydda i språket om de används rätt. Problemet är bara att vi har så tråkiga svordomar i Sverige.  De flesta är religösa som exempelvis (d)jävlar, helvete, satan, fan. I Sverige har det också varit vanligt att svära genom att missbruka gudsnamn: vid Gud, vid Guds blod, vid Guds fem sår, för Jösse namn, herre Jösses!

Svordomar kan delas upp i kategorierna ursvordomar och utroppssvordomar. Ursvordomar berör eder och förbannelser. Ofta åkallas en högre makt eller så nedkallar man olycka över någon. Utroppssvordomar däremot är enstaka ord som kan stå för sig själva, till exempel "Helvete!".

I Sverige har vi som sagt mycket religiöst färgade utroppssvordomar, som enligt mig är tråkiga. I andra länder där ursvordomar är vanligare tycks kreativiteten flöda:

 ”Må hororna pissa i ditt porslin!” -Romani

” Måtte en kuk växa ut i din panna!” – Ryska

” Knulla en orm!” – Afrikaans

Några som är duktiga på att svära är barn. De kombinerar ”fula ord” på ett unikt sätt. När barn inte svär använder de sig av sin fantasi för att leka. Dockan på bilden är en mekanisk leksak som kan skruvas upp på ryggen. Den har Yngve Rosén lekt med på sommarboendet i Jogersö. Dockan är tillverkad 1940 och är skänkt till museet av Anne-Marie Hermelin från Oxelösund.

Svordomar är grövre ord som används för att uttrycka sina känslor på ett starkare sätt när det behövs, till exempel när man är arg, frustrerad eller ledsen. Olika länder har olika svordomar, i Sverige svär man ofta med könsord eller med anknytning till religion. Det känns som att ungdomar svär mycket mer än vuxna, i princip varje dag svär jag någon gång, medan vuxna nästan aldrig svär. Varför de vuxna svär mindre beror nog på att det är fult att svära och de vuxna ska föregå med gott exempel.

Föremålet jag valt är ett reklamkort tillverkat 1950 av Kas-Presentreklam. Kortet föreställer en man i profil där näsan och munnen har ersatts av en tunn kedja.

Jag tycker att det ser ut som att figuren ska svära och därav valde jag det här föremålet!

Vad har kassaskåp och svordomar gemensamt? Moderater. Eller högern generellt.

Det började i maj när jag och ett par vänner åkte till Stockholm för att gå på Veronica Maggio öppna Gröna Lund och stora scenen. Jag vet inte riktigt hur det började men det började. ‘Moderat as!’ sas flitigt när vi försökte ta oss till parkering på Narvavägen. Väl inne på Gröna Lund så fortsatte det och det blev ‘ovärdiga muffare/moderater’.

Visst så ska man kanske inte använda ett politiskt parti som svordom, men lite roligt är det ändå. Det är ju inte som att vänstermänniskor inte fått skit genom åren, så då kan väl högern också ta lite skit då och då.

“Tyvärr” hittade jag (det var inte ens jag som kom på det/hittade det) ingenting bättre än ett kassaskåp från 1940, att representera moderater, och högern, men sen å andra sidan kanske det är totalt klockrent. Det är träimitation och har två skåpsdörrar, så Joakim von Anka kan vara extra säker på att ingen tar hans värdefulla pengar.

Bortom moderat hat så vet jag själv att jag använder mycket svordomar som ‘fan’, ‘helvete’, ‘skit’, och så vidare. Svordomar är något vi bara kastar ur oss utan tänkte vilket jag tycker är väldigt intressant faktiskt. Vissa tycker det är dåligt språk, jag tycker det är en del av språket vi bör analysera mera.

Jag har aldrig riktigt varit som andra. Visst, ingen människa är den andra lik (som tur är) men jag tror ändå att ni förstår vad jag menar om jag berättar att jag skrev dikter och sorterade mina böcker efter förlag när jag var tre år gammal. Eller att jag ända tills jag gick i femte klass var tvungen att räkna till ett jämnt antal registreringsskyltar när vi var ute och åkte bil. Jag skulle kunna rabbla upp en mängd olika små och stora underligheter jag har haft för mig genom åren men det här inlägget ska handla om en specifik sådan och (för en gångs skull) tänker jag gå rakt på sak. Jag svär inte.

Jag vet inte riktigt när det här började, men väldigt länge har jag haft, och har fortfarande någon fix idé om att jag inte får svära. Inte för att jag är religiös på något sätt, jag bara gör det inte. Om jag minns rätt så har jag har svurit tre gånger i mitt liv. Två gånger för att jag råkade och en gång för länge sedan när jag blev arg på min bror.

Många gånger tycker jag om att ”inte vara som alla andra” men det är först i år som jag har lärt mig att faktiskt se skillnad på de saker som faktiskt gör mig till den jag är och de saker som inte är något annat än mentala hinder som jag måste komma över på ett eller annat sätt.

Jag minns inte vad anledningen till det här var från början men jag minns att bara tanken på att jag någonsin skulle börja svära var helt otänkbar fram tills för något år sedan. Nu är det här problemet, om man nu vill kalla det för det, lite som en stopskylt. Det skulle vara fullt möjligt att bara gå förbi den och chansen är inte stor att konsekvenserna skulle bli särskilt allvarliga om jag skulle göra det. Trots det finns det något där som hindrar mig. Okej, det som hindrar mig är egentligen inte en 6 decimeter hög stopskylt i plåt från Polismuséet i Eskilstuna, utan egentligen någon sorts okonventionell rädsla för hur folk kommer reagera när jag väl yttrar en svordom. Fast jag vet att ingen kommer bli sur eller något. Jag vill bara inte att det ska bli någon stor grej av det. Och egentligen är det ju bara jag som gör det till det.

MEN! Innan sommarlovet är slut MÅSTE jag ha börjat svära för till hösten ska vi spela en pjäs i skolan där i princip varenda karaktär svär som borstbindare. So wish me good luck! Eller något.

Keep on being weird!