Jag har alltid menat att svordomar kan vara en härlig krydda i språket om de används rätt. Problemet är bara att vi har så tråkiga svordomar i Sverige.  De flesta är religösa som exempelvis (d)jävlar, helvete, satan, fan. I Sverige har det också varit vanligt att svära genom att missbruka gudsnamn: vid Gud, vid Guds blod, vid Guds fem sår, för Jösse namn, herre Jösses!

Svordomar kan delas upp i kategorierna ursvordomar och utroppssvordomar. Ursvordomar berör eder och förbannelser. Ofta åkallas en högre makt eller så nedkallar man olycka över någon. Utroppssvordomar däremot är enstaka ord som kan stå för sig själva, till exempel "Helvete!".

I Sverige har vi som sagt mycket religiöst färgade utroppssvordomar, som enligt mig är tråkiga. I andra länder där ursvordomar är vanligare tycks kreativiteten flöda:

 ”Må hororna pissa i ditt porslin!” -Romani

” Måtte en kuk växa ut i din panna!” – Ryska

” Knulla en orm!” – Afrikaans

Några som är duktiga på att svära är barn. De kombinerar ”fula ord” på ett unikt sätt. När barn inte svär använder de sig av sin fantasi för att leka. Dockan på bilden är en mekanisk leksak som kan skruvas upp på ryggen. Den har Yngve Rosén lekt med på sommarboendet i Jogersö. Dockan är tillverkad 1940 och är skänkt till museet av Anne-Marie Hermelin från Oxelösund.