Roger Alderstrand växte upp i Eskilstuna med sina föräldrar. Sedan läste han till högstadielärare i Uppsala, undervisade i ämnena svenska och religionskunskap.

 

Han lämnade cittran, det svarta stränginstrumentet på bilden, till museet. Då skrev han; ”Av min musikaliska mormor fick jag en skönt klingande, tiosträngad cittra och ett eländigt, svårspelat piano i bordsstorlek – allt för att uppmuntra mitt spelande.”

 

Jag tänker att spela är att skapa.

Oavsett vad man spelar och hur man spelar det.

 

Just i den stunden när en orkester för sjuttiotusonde gången spelar Brahms 3:a, så spelar det ingen roll att det är för sjuttiotusonde gången. Det händer alltid något nytt. Det är ömöjligt att känna precis samma känslor varje gång, vid exakt samma taktslag utan att modifiera tanken. Men att bara spela, det är att skapa.

 

När minecraftspelaren lyfter hackan och dyker djupt ner i ett svart hål. Gräver sig igenom ett virtuellt universum och spelar sig igenom en utomkroppslig sfär där allting är möjligt.

 

Min relation till spelen, de virtuella, tekniska, elektroniska spelen är skev. Att styra ett skepp genom asteroidstormar, sno kött i medeltidsspel eller hinna fånga så mycket guldmynt som möjligt på en minut, fungerar inte med mig. Kombinationen dåligt tålamod och dålig spelmotorik undanhåller mig många segrar över mina spelintresserade vänner som tjoar över sina enkla vinster.

 

Men jag avundas de människor som spelar på riktigt. Som löser problem helt sonika och räddar världen gång på gång i ett annat universum. Det innebär ju att de skulle kunna genomföra samma sak i verkligheten också. Lösa problem. Rädda världen. Skapandet i spelandet är världsviktigt.

 

Lite skrämmande är det ändå att tänka på hur våldsrelaterade spel kan förflytta våldet in på den mellanmänskliga arenan. Det önskar nog ingen.

 

Jag vill ändå upprepa mig.

Att spela är att skapa.

Musik, datorspel, sällskapsspel.

Tillsammans eller ensamma.

Någonting händer när allting är möjligt.

När allting är obehindrat.

Vi behöver få känna det, ofta.

Friheten.

 

 

Jag har alltid haft lätt att lära mig spela alla slags elektroniska spel och detta förmodligen för att jag har en hel släkt som är väldigt intresserade av just dessa spel. Jag själv började spela Super Mario när jag var två/tre år gammal, redan då gav jag ett löfte om att gifta mig med Mario, å andra sidan så lovade jag även pingu och månen att jag skulle gifta mig med dem så det var förmodligen inget seriöst. Från då till nu, idag spelar jag ett mobilspel som jag finner är ytterst beroendeframkallande! Det var Marika som också bloggar för Sörmlands museum som introducerade mig för spelet och nu kan jag inte få nog av det - jag drömmer till och med om spelet! Mitt beroende har gått så långt så att när jag inte har något för mig och inte sitter och spelar så tänker jag på olika drag som jag kan göra.

Så vad går spelet ut på? Jo det är en massa färgglada godisbitar som man ska dra ihop till tre i rad och sedan försvinner den raden och nya kommer ned och för varje bana finns olika uppdrag och det blir bara svårare och svårare. Jag har många gånger tänkt sluta men så har det icke blivit. Spelet heter Candy Crush och går att ladda ned till både Android och iphone.

Denna hacka visar hur man hackar sönder alla godisbitar och sedan hur lycklig man blir när man klarat banan! Hackan är handgjord och använd av Eskil Johansson som bodde i Ålö och Källskären.

 

 

Jag är fullkomligt urusel på tv-spel. Nej, stryk det där ... jag är fullkomligt urusel på alla elektroniska spel. Jag är så dålig att jag skäms. Poff, pang, käftsmäll och sen är jag död. Efter ett antal förluster sitter jag och tjurar i ett hörn resten av kvällen för att jag är en sådan dålig förlorare, något som uppenbarligen inte är en lyckad kombination.

 

Så ja, det här med skicklighet när det kommer till elektroniska spel är väl inte något som jag har i blodet. Jag skyller allt på mina gener, det måste ju vara något fel med dem. Någon DNA-bit som uteblivits eller något sådant, gett plats för något annat. För en elektroniska-spel-skicklighets-gen är definitivt något som existerar, och jag har den inte. 

 

Det finns dock en anledning till att jag har valt en skyddsdräkt från Hot Cell Laboratoriet i Studsvik denna vecka. Denna grodmansdräkt är till för engångsbruk och förses med luft utifrån så att ett övertryck skapas i dräkten och den skyddande luftbarriären förhindrar direkt kontakt med radioaktivitet.

 

Och Radioactive är en superbra låt med Imagine Dragons som är med i reklamen för det nya – eller nu har det kanske gått så lång tid att det inte anses vara nytt längre – spelet Assassin's Creed III. Det var något som gjorde mig lite så där härligt glad för några månader sedan, då när jag satt där i soffan och plötsligt fick höra ljudet av en av mina favoritlåtar komma ifrån teven. Det i kombination med en cool reklam gjorde mig lite sugen på att prova spelet men den tanken schasade jag iväg lite lagom snabbt. För som sagt, jag skulle bara dö och bli tjurig.

 

 

Vad ska vi kalla den fiktive arbetaren på NK´s verkstäder?
Björn kanske?
Eller är Ragnar bättre?
Ja, Ragnar tycker jag låter lämpligt.
Han jobbar som sagt på NK´s verkstäder i Nyköping och snickrar möbler hela dagarna.
Till jobbet, stämpla in sig. Från jobbet, stämpla ur.
Allt påbörjas samt avslutas vid stämpeluret.
Utstämpling betyder fritid för Ragnar och fritid betyder?!

Ja, vad betydde egentligen fritid för arbetarna som tillverkade möbler till Nordiska kompaniet? De som kom och gick till verkstaden under åren 1904-1973.
Idag kanske Ragnar motsvarighet skulle heta Micke och dra från fabriken direkt till datorspelet.
Men till vilken värld for Ragnar för verklighetsflykt?
För är inte verklighetsflykt lite av meningen med spel? Jag är själv inte någon ”gamer”, men jag kan tänka mig att de där sagovärldarna med kampen goda och onda eller strategispel med ett uttänkt syfte kan vara en nödvändig avkoppling från verkligheten våndor för vissa.

Fiktive Ragnar kanske söp, slogs, planerade blommor, ympade äppelträd, samlade frimärken eller läste Strindberg på sin fritid, innan datorspelens tid det är upp till oss att fantisera om.

 

 

Jag har funderat på en sak ett tag och när jag fick syn på denna uppblåsbara jordglob i magasinet blev jag övertygad.
Vädret är den största jävla bluffen i vår samtid!
Meteorologerna styrs egentligen av maktens män, och om de inte rapporterar enligt deras önskemål rensas de ganska snabbt bort.

Vädrets rapporters och utförs sedan utav kanoner som står på jordens högsta toppar för att på olika sätt dölja affärerna makten utför med rymdvarelser!!!!
Moln/dimma=leveransdatum.
Sol=falsk invaggning i trygghet.
Blixtar/åska= krig.

Ungefär så logiska brukar konspirationsteorier låta och jag tycker att det är ganska underhållande. Trots att jag inte konspirerar fullt så här mycket mot vädret är jag faktiskt riktigt kritisk till väderleksrapporterna.
 Jag tycker aldrig de stämmer och någonting måste det ju ligga bakom det, eller?

Den snygga badbollen är tillverkad 2009 och har trycket DSM i blått på fyra ställen.

 

Listan på konspirationsteorier kan göras lång, lika evigt lång som tiden själv. Exempelvis de teorier om Roswell och Area 51, 1957, Roswell och Area 51 handlar om en UFO incident. Sedan finns det teorierna om 9/11 händelsen, att det egentligen var USA:s regering som utförde attentatet endast för att kunna attackera Irak. Det finns de konspirationsteorier som verkligen får en att fundera vad som stämmer egentligen och vissa som endast är skrattretande. Det som blir jobbigt är när man inte riktigt vet vad man ska tro på, vem som har rätt och vem som har fel. Även fast det kan vara kul ibland att läsa konspirationsteorier så är det även skönt att tänka såhär: regeringen ger endast ut information som är nyttig för oss, information som vi inte behöver veta utesluts!

Denna klocka symboliserar tidens evighet och historia. Tiden har alltid funnits även fast man kanske inte alltid varit medveten om den och tiden kommer alltid att finnas, precis som konspirationsteorier. Klockans förvärvningsdatum är tjugo år innan Roswell och Area 51 incidenten och är gjord av furu.

 

Konspiration, av latinets conspirare, att andas tillsammans.

Ett hemligt samarbete. Ofta med dunkelt motiv.

 

Att konspirera med någon kan också vara mycket romantiskt.

Att andas ihop.

Att vilja samma saker.

Att symbiosexistera med varandra.

 

Kabi-Fermentas anslagstavla från 1974.

Den fick bära information.

En röd klisterlapp med texten: Arbete åt alla. LO.

 

En porös skiva länkade samman individer.

Fick dem att sam-andas på sin arbetsplats.

 

Ibland funderingar på;

Tänk om allting är en konspiration?

Idéerna som vi bär på;

Tänk

 

KonspirationsTEORI.

Teori.

Alltså det för tillfället mest trovärdiga. Det mest trovärdiga att tänka om en komplott.

I skolan: dussintusentals teoretiska arbeten kring teoretiska antaganden.

Historien: teorier formulerade utifrån föremål och texter och platser. Inte människor. Vi konspirerar kring men kommer aldrig att veta precis.

Skapelseberättelser: Kanske dinosaurie? Kanske inte? Hade visst inte fjäll utan fjädrar. Växterna födde oss? Vattnet var lila? Molekylsamlingar? Gud?

 

Konspirationsteori; en teori om en komplott som andas tillsammans. Vad man tror att de pratar om innan de somnar, vad de önskar sig i födelsedagspresent och om de möjligtvis planerar att förinta oss alla och vår planet.

 

 

Butiken Ekwalls mode fanns i Nyköping i nästan sjuttio år mellan 1936 och 2007, och hade tre ägare på nacken när det stängde igen för gott.

 

Den sista ägaren, Linnea Ringdahl, var en hängiven hattälskare som startade sin egen butik efter att hon arbetat på Ekwalls mode. Och hon fortsatte driva den långt över pensionen, trots knapra vintrar och trots att människor sökte sig till västers butiker med större utbud. 

 

Att vara specialist på huvudbonader i en liten stad som Nyköping kunde vara svårt ibland, men Linnea trivdes med pratsamma kunder och att vara tillgänglig i butiken måndag till lördag.

 

Detta är inte vad mitt inlägg är menat att handla om, men jag ville ge Linnea en plats då hon känns som en gemytlig människa. Skulle gärna tittat förbi och provat hattar en vårdag!

 

 

Bilden av kvinnan kommer från Ekwalls mode, men det är inte heller henne jag vill skriva om. 

Det är sminket.

 

Den stora konspirationsteorin som så många av oss kvinnor lyckas gå på om och om igen. 

 

L'Oreal säger att du är värd det. 

Visar upp kända skådespelare i photoshopade, absurda franslängder. 

 

Vi hör om primers som ska jämna vår orena hy till en putsad fasad. 

 

Foundations som håller hela dagen, innehåller solskyddsfaktor och trollar bort DIG. 

 

Mascaror som sägs framhäva din ögonfärg, för "Jo, men de ser verkligen grönare ut!"

 

Visst får man betala för varan, men fungerar gör det minsann!

 

Eller gör det? 

Ja, i vissa fall kan det faktiskt vara så. 

Men det är inte vad det handlar om.

 Inte om hur det ser ut, utan det faktum att vi har det på oss. 

Sminket är en konspirationsteori för att någon hjärntvättat mänskligheten till att tro, att kvinnor behöver det för att bli kvinnliga. Vi är inte fula under lagren av krämer och skuggningar, vi är bara vana vid att vara vackrare än så. 

Det är många som idag knappt vågar visa sig utan det. 

Men visst kan man! Visa sig alltså.

En dag eller så... innan alla unga män blir skrämda, skriker och lägger benen på ryggen. 

 

Vilken sorg för oss. Som tror på det, och lever i den här förvrängda verklighetsbilden.

 

Jag lever i det.

Jag betalar och prövar, inbillar mig och köper reklamen. 

Bara för att uppnå den konspirerade kvinnligheten som kommer i 30ml tubform. 

 

(Men ibland är den ju bra vacker) 

 

 

 En stunds googlande förelåg denna text, för vilka härliga konspirationsteorier finns det egentligen där ute? Internet gjorde mig verkligen inte besviken.

 

Klassikern "area 51", USAs topphemliga UFO arbete. De ålderdomliga, Illuminati, godtemplare, tempelriddarna och assasinos. Att Obama är tillsatt av Gaddafi för att tjäna som den första muslimska amerikanska presidenten. Mängden av teorier kring Palme-mordet, som att en liten klick högt uppsatta poliser skulle ligga bakom hela alltet. Att månlandnigarna bara är inspelade i en studio och aldrig ägt rum och så min favorit, hämtad direkt från Flashback, att estniska vargar varje år inplanteras i de värmländska skogarna. Jägare mutas, journalisterna har slutit en hemlig pakt om att inte skruva ett ord om saken och att "vargmannens" hemliga testamente med en full utsago om sanningen  ligger i ett bankfack och väntar tills tiden är mogen. Bara älskar sånt, fixa idéer!

 

Kvinnan på bilden har egentligen aldrig funnits. Likt många (säkert de allra flesta) är hon inte på riktigt.

 

Hon är en karraktär hämtad ur Gösta Berlings saga. Tavlan hängde vid sidan av en spegel någon gång kring 1930. Jag tror att hennes ögon kan ha sett teorier bildas och planer smidas.

 

 

 

Slask detta påfund från någon som måste ha haft en riktig skitdag och en mycket elak sorts humor.

 

Grått och förpestande. Humöret kan sjunka flera snäpp, bara man tvingas ut och vandra genom det. Blött och eländigt, tränger in i skor och genom strumporna. Usch, usch, usch. 

 

Slaskiga dagar undrar man bara varför man bor i det här landet, på den här breddgraden!

 

Borde man inte istället sitta på trappan till sin bungalow och titta ut över havet?

 

Borde man inte ha bikinin på, en strålande sol och en glass i sin hand?

 

En glass av slask kanske? En bra sorts slask! Sorbéslask! Mums!

 

Sorbé eller en mugg fylld av slushy intill ett hav i värmen eller på ett fik i en pulserande stad det vore något det!

 

Eller också skulle man kunna sitta i familjen Askehags berså på gården Havsvik i Nässjö en sommar 1905 och smaska på en kula vanilj-glace. Det vore helt okej det med!

 

 

All snö och is smälter och bildar små floder på vägarna som rinner så långt ögat kan se. Du sätter din fot i floden och ser hur vattnet kolliderar med din sko och sedan rinner runt den. Solen lyser och marken skiner som en spegel som träffas av en lampa, gräsplättar börjar synas lite här och var. Sedan känner du lukten av vår, fågelkvitter hörs långt bort i fjärran och du glömmer bort att den hemska slasken har gjort dina skor genomblöta. En viss lycka fyller kroppen över att den kalla vintern är slut och den underbara våren tar sin början - de grå, mörka och dystra dagarna är nu förbi. Saker som en gång kändes jobbiga känner du nu en längtan för. Det är dags för vårstädning och du ser fram emot det eftersom det är ditt sätt att välkomna våren.

Detta är varför jag inte avskyr slask, slask är ett tecken på att något underbart och efterlängtat kommer alldeles straxt, ett tecken på ljusare dagar. Jag älskar både vår och vinter, men det jag älskar mest är slasktiden för då får jag både vår och vinter vilket är två utav flera bästa sakerna jag vet. Härliga känslor väcks och man blir lycklig och lycka är aldrig något man kan få för lite av.


Karl Larsson bar dessa vinterhandskar i brunt skinn år 1960-1970, vantarna är nötta vilket tyder på att han använde dem mycket och förmodligen också under den härliga vinter-våren.

 

I ett tidigt stadium är det absolut bästa med slask dess sorbetliknande konsistens. Jag brukar ta mig extra lång tid att låta sulorna på mina kängor långsamt glida igenom de bensinfyllda snökokorna utmed vägkanten som blötts upp under töväder.Swoop säger det och sulan glider igenom.

 

När jag är på gott humör brukar jag fantisera om att skulptera något av de där kokorna.Under våtväder kommer töfåglarna fram, de har under vintern täckts av snö, men där i solen sjunger de. Fågelsång betyder vårjacka för mig och säkerligen också för Sigrid Amalia Elfström som ägde denna cape.Rutigt får mig utsökt att tänka på detektiväventyr och skor som inte klapprar när man smyger. Nackdelen med tö är att snön inte längre isolerar, men fördelen är att det frigör fågelsång som ändå distraherar.

 

När vi klagar på blöta sockor, brist på isolering, trasiga skidspår och grusiga gator får vi inte glömma att det är fåglarna och de gnisslande isarna som ropar in våren!

 

 

I ett tidigt stadium är det absolut bästa med slask dess sorbetliknande konsistens. Jag brukar ta mig extra lång tid att låta sulorna på mina kängor långsamt glida igenom de bensinfyllda snökokorna utmed vägkanten som blötts upp under töväder.
Swoop säger det och sulan glider igenom. När jag är på gott humör brukar jag fantisera om att skulptera något av de där kokorna.
Under våtväder kommer töfåglarna fram, de har under vintern täckts av snö, men där i solen sjunger de.
Fågelsång betyder vårjacka för mig och säkerligen också för Sigrid Amalia Elfström som ägde denna cape.
Rutigt får mig utsökt att tänka på detektiväventyr och skor som inte klapprar när man smyger. Nackdelen med tö är att snön inte längre isolerar, men fördelen är att det frigör fågelsång som ändå distraherar.
När vi klagar på blöta sockor, brist på isolering, trasiga skidspår och grusiga gator får vi inte glömma att det är fåglarna och de gnisslande isarna som ropar in våren!

 

 

Elektriciteten som i flera månader nu känts så himla supermeganödvändig är helt plötsligt totalt överskattad. Det är februari nu och inget mörker någonstans har den minsta chans att komma åt mig. Det är slask på gatorna och mina kängor fläckas av lera och luften är alldeles ny.

 

Jag fotar lampan i magasinet. Den är vacker att titta på men den behövs inte nu. Möjligtvis för att lysa på en bok eller två när jag läser men inte för att ge hopp om liv. För det gör det slaskiga vädret. Tack snön, kul att du kom och hälsade på i år igen. Men nu ska jag faktiskt hänga lite med våren! Så känns det.

 

Denna lampas sken känns alltså inte lika intressant längre. Men historien bakom, den är fin. För lampan införskaffades till museets personal på 1940-50 talet. Kanske stod den på någon historikers eller konservators skrivbord och sken upp pergament, textilier, journaler och ord. En elektrisk lampa som liksom fick åskådliggöra, tydliggöra materia som annars inte synts i mörkret. Då hade kanske våra kunskaper inte varit lika korrekta och många. Utan ljuset från lampan hade museearbetarnas ögon förstörts. UTAN SKENET FRÅN LAMPAN HADE VÅR HISTORIA DÖTT.

 

Nej just det... Så viktig var säkert inte lampan då. Jag menar, människor klarade ju av att arbeta innan elektriciteten uppfanns. Och så viktig känns den inte nu heller.

 

Jag menar:

Solen är ju påväg tillbaka.

 

 

Jag är en såndär typisk människa som hatar vintern och är en himla vår- och sommarmänniska. Jag kan dock leva med kylan och snön, så länge den ligger på marken. Snöoväder, blåst och hagel är inget för mig. Det jag hatar mest utav allt är att det tar sådan himla lång tid för snön att försvinna, med andra ord, jag hatar slask. Vit kramsnö eller pudersnö är inte omöjligt att gå i, och man blir inte dyngsur. Slask däremot, gör att man blir genomblöt så fort man går utanför dörren och man springer runt i två små sjöar om dagarna. 

 

Jag lyckas alltid köpa hyfsat bra vinterskor som håller under vintern, men när snön börjar försvinna och det är slask så långt ögat når, så blir jag alltid dyngsur. Oavsett hur nya/gamla skor jag har. Dessa kängor av läder skänktes till museet under 1980-talet, och det är nog sådana här kängor man behöver införskaffa sig för att vara säker på att inte bli blöt. Om inte gummistövlar. 

 

 

Övergången kallas den. 

När termometern långsamt flyttar sig mot varmare celcius. 

 

När hundavföringen som gömts i snö skymtar fram i tö, och förorenar trottoarerna. 

 

När allting droppar, skvätter, rinner, svettas och kyler ner på samma gång. Alla ytterplagg försuras och luktar snart gamla gympaskor.

 

Den eviga perioden av slasket. 

Av snusket. 

Det stora droppet. 

 

Här skulle dessa stövlar vara väl till pass.

Egentligen kuskstövlar, men som råkar vara gjorda av något alldeles extra; Sälskinn. 

Fodrade i annan päls inuti, men rejält äkta.  

 

De skulle stå emot alla vattenpölar och alla lerhögar. Visserligen skulle man lukta sur säl, och jag vet egentligen inte om mina torra fötter är värda en säls liv, men rejäla är dem.  

 

Familjen von Rosen har använt dem i flera led, och jag undrar om de höll deras fötter torra i perioderna då slasket var som värst?

 

Jag hoppas verkligen det. 

För om skorna ändå är tillverkade kan de lika gärna användas. 

Och det rejält!

 

 

Det finns några skåp som detta i samlingarna på Raspen. Nationalromantiska med blommor och initialer på dörrarna. Initialer som talar om vem som en gång ägde skåpet eller kanske vem som tillverkade det.
Jag tycker att det är fascinerande hur mycket en antikvitetsexpert kan tyda ut av endast några bokstäver och hur färgens slitningar skvallrar om dess historia. När jag var liten älskade jag att kolla på programmet Antikrundan och tänka på vad jag skulle visa om de kom hem till oss. Det finaste och äldsta jag kunde hitta var två stycken klippdockor som jag tror är från 1900-talets början, de har inte fått besöka den antika rundan än så jag vet inte om hypotesen stämmer. Fina och gamla är de i alla fall!

 

För mig ger detta skåp mig klyschiga bilder av Sverige.
Jag tänker på dalmål, pelargoner, ensamhet, stugor i djupa skogar, kurbits och Carl Johan de Geers flagga.

 

 

 

Bokstaven L. De flesta mjuka orden innehåller bokstaven L. Det är för att L-ljudet är ett mjukt ljud. Jag valde ett klänningsLIV från 1890 som tillverkades av Robes et Confections Agusta Lundin, Stockholm. Och nu följer här massor utav bra, mjuka ord på L.

 

Liv. Leva. Len.

Lust. Leka. Lycklig.

Lotus. Lack. Lera.

Lysa. Lirka. Larva.

Lejon. Lus. Lava.

Lax. Löv. Lovsång.

Lyrik. Loop. Lager.

Labiologi. Laddad. Ladusvala.

Lamellerad. Laktos. Lakan.

Lalala.

Lakonism. Lakrits. Langettering.

Langarkedja. Lappuggla. Laotiska.

Laryngologi.

Laserkanon. Latens. Lavendelgrå.

Legitimera.

Lego.

Legym.

Lektyr.

Lento.

Leptosom.

Letargi.

LEVERKORV.

 

 

 

Kommunikation finns överallt även fast vi inte tänker på det; skyltar, mobiltelefoner, radion och mycket annat. Det går förmodligen inte en dag förbi utan att man läser något, utan läskunniga skulle jag exempelvis inte sitta och skriva just nu.

Utan bokstäver skulle vårt samhälle se helt annorlunda ut. Tänk dig ett samhälle där det inte finns några skyltar som säger till dig "Här är det rea!", "under konstruktion" eller "STOP". Ett samhälle där du inte kan ha en telefon att sms:a med eftersom det inte finns några bokstäver, eller ett internet som du kan söka på, inga böcker att läsa ur, ingen kunskap, INGENTING!

Jag tror vi inte uppskattar dessa underbara filurer som bildar ord som vi sedan kan läsa och känna många känslor kring. Vi kan gråta av något vi läser, vi kan skratta, vi kan hata och allt detta på grund av konstiga former som skapar ord som sedan skapar meningar som vi sedan läser. Jag kan nog med säkerhet säga att bokstäver är en utav dem bästa och mest revolutionerande ting som någonsin hänt människan.

På bilden är en kartong med 36 stycken fack, med bokstäver från A-Ö. Dessa bokstäver i vit eller gul plast har varit fästa på en informationsskylt som användes för kommunikation. Kanske var det en Stopp-skylt, eller en skylt som endast sa att något låg någonstans ditåt, eller kanske att en olycka hade hänt. Mycket kan beskrivas genom bilder så om våra kära bokstäver aldrig funnits så hade beskrivningarna av olika händelser säkerligen varit genom bilder, och även fast en bild kan säga mer än tusen ord kan två tusen ord säga mer än en bild.

 

 

A B C

 

Easy as, 1 2 3

 

Or simple as, do re mi

 

Michael Jackson och hans bröder tyckte tydligen att det här med bokstäver, och även siffror och sångövningar, var något som var enkelt. Det är ju inte så svårt, All you gotta do is repeat after me och sen så sitter det ju. Övning ger ju färdighet, något som varenda lärare verkar vara speciellt förtjusta i att påminna oss om.

 

A B C

 

It's easy, it's like counting up to 3

 

Sing a simple melody

 

Som artonåring är jag lite smått betagen av det mesta Michael Jackson gjorde under sin storhetstid; musiken, kläderna och inte minst musikvideorna är för mig ren magi.

 

Som tioåring var han dock en person jag var fullkomligt vettskrämd för. Allt började en mörk kväll när fullmånen stod högt på himlen utanför huset. En vän sa till mig att hon hade en video hon ville visa mig och vi satte oss framför familjedatorn. Fjorton minuter och ett tiotal dansande zombies senare var videon slut. Och vi var livrädda, Michael Jackson och hans Thriller hade gjort oss livrädda.

 

Det var väl mitt första riktiga intryck av The King of Pop, för jag är en av dem som inte riktigt upptäckte hans musik förrän efter hans död. Jag kunde höra hans låtar spelas på radion emellanåt men det var aldrig riktigt så att jag lyssnade. Inte förrän efteråt.

 

Michael Jackson hade många ikoniska klädesplagg, inte minst hans militärinspirerade jackor, men mest symboliskt är nog ändå den där vita handsken som gjorde sin debut samtidigt som hans moonwalk 1983. Tio år tidigare, 1973, förvärvade museet dessa vita glacéhandskar från familjen Wedberg, som alltså var före Michael Jackson med att använda vita handskar. Vilken copycat! (Var vänlig och notera sarkasmen i de 13 sista av mina alldagliga bokstäver)

 

 

"Jag hade verkligen världens bästa helg! Jag..."

 

"K"

 

Uttrycket "K". Kort och galet drygt. Så uttryckslöst, men samtidigt som en kanonkula (från Nyköpings stadsfullmäktige)  rakt i magen av dryghet.

 

K, en förkortning av ok som även det i skriven form kan kännas så hårt att få. Kort sms språk blir lätt hårt, för även fast sändaren inte menar något elakt med sitt "ok." så upplevs det väldigt lätt som att det mottagaren  just sagt är av noll intresse och värde.

 

I Facebooks och sms-andets förlovade land krävs det faktiskt att man tar på sitt största stomatol-leende och slänger in en glad liten smiley eller ett litet, litet utropstecken!

 

(Kanonen på bilden är en salutkanon, så den sköt väl inte iväg galet många kulor i 1700-talets Nyköping!)

 

Streck, linjer och former som smidigt sammanlänkas och plötsligt får en innebörd. Det är ord. Snirklande formationer som har en betydelse.

Om man råkar placera dem i helt fel ordning är det bara ett kladd,

något oläsbart.

Och bokstäver ensamma är oftast värdelösa.

 

En rad konstigt placerade bokstäver kan bli meningsfulla, OM vi vet vad de står för.

 

I.O.G.T 

På ett rött malteserkors.

Så länge du inte vet innebörden är de bara just bokstäver.

Men jag kan berätta att förkortningen står för Independent Order of Good Templars är ett ordenssällskap som är nolltoleranta till alkohol. 

Helnykterhet i form av en massrörelse. 

 

Mycket passande kan jag också nämna förkortningen KRIS, som inte alls har särskilt mycket med kriser att göra, utan står för Kriminellas Revansch I Samhället. En organisation av människor som står för drogfrihet, solidaritet, ärlighet, kamratskap. Som tagit ett enormt steg för att förändra sina liv. 

 

Ensam är sällan stark, men tillsammans utgör bokstäver en meningsfullhet som är nyckeln till kunskap och kommunikation.

 

 

Svenska har alltid varit ett utav mina favoritämnen. Stor bokstav, punkt och kommatecken. Substantiv, pronomen och prepositioner. Särskrivningar, grammatik och skiljetecken. Olika typer av bokstäver, helt enkelt. Att med hjälp av dem forma små ord som blir till stora, betydelsefulla och viktiga texter.

Jag tycker om att skriva och har alltid varit bra på att argumentera för och emot saker och ting, och att kunna formulera mig bra i både skrift och tal. Jag tycker det är intressant och roligt vilket har gjort att svenska varit väldigt lätt för min del.

Min syster har en förmåga att gärna använda ”han” när det ska vara ”honom” och hon kommer alltid till mig när det gäller formuleringar och synonymer, och min pojkvän frågar ofta hur vissa ord stavas och ber mig alltid om hjälp när det gäller svenskaarbeten. Nog för att jag är en hjälpsam svenskapolis, men jag är allergisk mot särskrivningar och mot folk som inte kan skilja på ”de” och ”dem”.

Detta är en leksaksbil som tillverkades under 1980-talet och det var Gustaf Gårdestig som gav denna bil till museet. Om svenskapolis var ett yrke skulle jag gärna åka runt i en sådan här, dock en aning större, och rätta folk som stavar fel och lära dem grammatik.

 

 

 

 

05:45 klockradion slår på, först med den 10 minuter långa ”Gud är bäst” predikan och sedan till sjövädret. Sjövädret lyssnar jag på ungefär lika mycket som ekonomidelen vilket leder till att jag ibland blandar ihop banker och fyrar. NASDAQ och Falsterbo är ju nästan samma sak... det där med siffror har aldrig vart min grej.
Efter det följer en ½ timma nyheter medan jag fixar i ordning mig till skolan/ligger i sägen och vill dö.

 

Jag är dålig på att titta på TV-nyheterna och att läsa tidningen, men p1 lyssnar jag i alla fall på varje morgon.
 Den lilla handliknande grejen på bild trodde jag först var en ryggkliare men det visade sig vara något slags verktyg för insektbekämpning eller rengöring?? Fråga inte mig hur det skulle gå till. Den kommer i alla fall från Anna Lilliehöök och kom till magasinet 1970.
Det jag tänkte när jag såg den var att radio ger så många möjligheter att göra andra saker samtidigt som en lyssnar.
Till tidningar är en bunden av syn.
Till TV är en bunden till både syn och hörsel.
Men vid radion är en bara bunden vid hörseln vilket möjliggör att t.ex. laga mat, rita, bada o.s.v. under själva lyssnandet.

Mina favoritprogram som jag försöker lyssna på varje vecka är:
Spanarna: De spanar in i framtiden och lägger ut ologiska hypoteser om den grundat på nyheter och andra saker de iakttagit. P1, fredagar, skrattigt på en intellektuellt sett.
Tankesmedjan: Satir om aktuella nyheter. P3, måndag-tordag, så himla roligt!!!!
Stil: Grymt grundliga analyser om stilfenomen eller designers. P1, fredagar, oftast inspirerande och intressant.
Kino: FILM, på bio, på dvd, om regissörer och allt möjligt. P1, fredagar, lärorikt och superbt.

 

 

Jag åker väldigt mycket buss.

 

Det är inte särskilt kul att åka buss!

 

Så när jag sitter där på färd genom Södermanland tycker jag att det är väldigt nice att lyssna på podcasts. Dels renodlade poddar som Filip & Fredriks men också radiopoddar. Typ alla Sr-program finns att lyssna på flera år i efterhand. Eftersom jag gärn ser och lyssnar på saker när det passar mig, är detta perfekt!

 

Tankesmedjan är en av dessa P3-poddar. Tankesmedjan kan nog vara det bästa och roligaste som radio producerat! Klockren satir helt enkelt! Älskar't!!

 

En trist bussresa en måndagseftermiddag blir med ens fantastiskt rolig. Tankesmedjan fungerar som lipsyl för ett trött efterskolahjärta!

 

Fungerar uppmjukande likt detta lipsyl från London! Lipsylet gjorde under 60-talet någons läppar mjuka och fina på Sunlight!

 

 

Jag lyssnar inte ofta på radio. Om man skulle kolla rent procentuellt  över hela min livstid skulle siffrorna bli låga, kanske ända nere på decimalerna. Det är inte för att jag på något sätt tycker illa om det - tvärtom. Jag önskar verkligen att jag tog mig mer tid till det.

 

Radio är en källa till så många ting. Kunskap, skratt, känslor - glädje, ilska, sorg. Och är ett perfekt verktyg för att lära sig något nytt.

 

Jag har verkligen lärt mig något nytt varje gång! Om tvångssteriliseringar, rasbiologi, författare, musik. 

 

Precis som föremålsarkivet lär mig något nytt varje gång jag besöker det. Den här gången fick jag veta att Margareta Rosenlind haft en mortel hemma som är till för kvicksilverklorid - farliga grejer det.