Roger Alderstrand växte upp i Eskilstuna med sina föräldrar. Sedan läste han till högstadielärare i Uppsala, undervisade i ämnena svenska och religionskunskap.

Han lämnade cittran, det svarta stränginstrumentet på bilden, till museet. Då skrev han; ”Av min musikaliska mormor fick jag en skönt klingande, tiosträngad cittra och ett eländigt, svårspelat piano i bordsstorlek – allt för att uppmuntra mitt spelande.”

Jag tänker att spela är att skapa.

Oavsett vad man spelar och hur man spelar det.

Just i den stunden när en orkester för sjuttiotusonde gången spelar Brahms 3:a, så spelar det ingen roll att det är för sjuttiotusonde gången. Det händer alltid något nytt. Det är ömöjligt att känna precis samma känslor varje gång, vid exakt samma taktslag utan att modifiera tanken. Men att bara spela, det är att skapa.

När minecraftspelaren lyfter hackan och dyker djupt ner i ett svart hål. Gräver sig igenom ett virtuellt universum och spelar sig igenom en utomkroppslig sfär där allting är möjligt.

Min relation till spelen, de virtuella, tekniska, elektroniska spelen är skev. Att styra ett skepp genom asteroidstormar, sno kött i medeltidsspel eller hinna fånga så mycket guldmynt som möjligt på en minut, fungerar inte med mig. Kombinationen dåligt tålamod och dålig spelmotorik undanhåller mig många segrar över mina spelintresserade vänner som tjoar över sina enkla vinster.

Men jag avundas de människor som spelar på riktigt. Som löser problem helt sonika och räddar världen gång på gång i ett annat universum. Det innebär ju att de skulle kunna genomföra samma sak i verkligheten också. Lösa problem. Rädda världen. Skapandet i spelandet är världsviktigt.

Lite skrämmande är det ändå att tänka på hur våldsrelaterade spel kan förflytta våldet in på den mellanmänskliga arenan. Det önskar nog ingen.

Jag vill ändå upprepa mig.

Att spela är att skapa.

Musik, datorspel, sällskapsspel.

Tillsammans eller ensamma.

Någonting händer när allting är möjligt.

När allting är obehindrat.

Vi behöver få känna det, ofta.

Friheten.