Julkalendrar är något som kommer varje år på TV eller radio, från första december till den tjugofjärde. En tradition i Sverige som många barn och vuxna ser fram emot. Av någon anledning har jag aldrig varit en utav dem. Min åsikt om dessa julkalendrar är att de är knasiga och inte så spännande, jag blir lätt uttråkad för att jag gillade mer barnprogram såsom Digimon - digitala monster.

Dock fanns det en julkalender som jag minns specifikt, bland annat för att denna julkalender härstammar från en bokserie jag läste när jag var liten och var mycket intresserad av, denna julkalender gick på SVT år 2006. Lasse-Majas detektivbyrå hette bokserien och julkalendern. Bokserien handlade precis som julkalendern om olika mysterier varje gång, som två barn löste. Denna julkalender var spännande, mystisk och sedan var Amy Diamond med i ett avsnitt som en isprinsessa vilket var ett roligt tillskott då man fick se en utav sina forna idoler i en serie man gillade. En annan anledning till att jag minns just denna serie så väl var för att min mellanstadielärare intresserade sig för just denna serie och vi tittade på alla avsnitt i skolan.

TV-serier där man i slutet av avsnittet lämnas med otrolig nyfikenhet är de bästa serierna då man nästan inte kan vänta tills nästa avsnitt för att man så gärna vill veta vad som ska hända härnäst. Att åskådaren inte heller ges svaret om vem brottslingen är ger åskådaren att också vara med och lösa problemet, man lägger själv ihop ledtrådarna och ibland lyckas man lösa det! Detta är vad som gör mysterier så otroligt underhållande att titta på, man vill bara ha mer och mer...

Det ni ser på bilden är ett slags förstoringsglas men klassas som glasögon. Det var Klara Broberg som gav detta förstoringsglas till Sörmlands Museum. Typiskt föremål för detektiver som Lasse och Maja!

 

 

 

Jag föll för oraklet i oljetråget.

För kölsvinets uppgivna rop.

För magiska kapsylen och de förminskade människobarnen som luktade så rent så rent.

 

Det är Dieselråttor och sjömansmöss som är min absoluta favoritjulkalender. Så många tycker att den är äcklig och förstör julstämningen - jag tycker dock att historien är spännande, nytänkande och det är genialiskt med den olyckligt kära Lucky Closett som tvingar Ofelia och Filemon att käka snorgärsar och vara sällskap.

 

Den snälle kaptenen som saknar sin hund, intromusiken och resan genom rörledningarna. Ett paradis för en  fantasifull tioåring!

 

Båten på bilden är en modell av ett fregattskepp som legat i hamn på Oxelösunds bygdegård under sjuttiotalet. Den får symbolisera M/S Fideli, skeppet där julkalendern utspelar sig vars maskinrum är fullt av hemligheter!

 

 

 

 

Alltså, jag älskar egentligen julkalendrar. Eller jag älskade de som gick när jag var liten, de man kommer ihåg småscener ifrån, de man hade en massa datorspel till och de man hela tiden pratar om när man försöker förklara hur fantastiska julkalendrar var när man var liten. Jag är 18 år och säger att det var så himla mycket bättre förr. När det var Greveholm, Kasper i Nudådalen, Diselråttor och Sjömansmöss och Julens hjältar. Åååhåh jag blir så nostalgisk och går nästan och köper alla boxar med en gång. Det var SÅ bra.

 

Denna gula nalle från 1990-talet som stod någonstans inne på H&M i Nyköping för 30 kr får mig att tänka på hunden i Julens hjältar, trots att den egentligen inte är så lik. Men ni vet den där gröna Hammarby-maskoten som råkade hamna bland julkulan, pepparkaksgubben, julstjärnan, tomtarna och julbocken i sopprummet. Han som anser sig också vara en julsak, ”en julhund”, men egentligen ljuger för de andra, bara för att han vill vara med. 

 

Anledningen till varför jag tycker om dessa julkalendrar är väl för att jag var så pass liten att sådant fastnade, det var sådant man tyckte var bra då. Likaså lär de barn som idag ser julkalendrarna, tycka det de ser idag är mycket bättre än det som visas om 10 år. 

 

Men ändå, jag kommer aldrig släppa dessa julkalendrar, och jag kommer nog alltid tycka de är de allra bästa. 

 

 

 

Tv-kalendrar i all ära, jag älskar många av dem, men jag vill verkligen slå ett slag för radiokalendrarna.
Till att börja med gillar jag hela radiokonceptet. Att för en gångs skull inte behöva ha ett ständigt utbyte av bilder framför näthinnan som man ska döma, sortera och ta till sig. Med radio behöver man bra lyssna.
För det andra tycker jag radiokalendern för det mesta håller mycket hög klass.

Den fina radiogrammofonen på bild är utav modellen Philips H55 04 A och gjord i en blandning av plast, glas och trä. När Ingemar Andesson från Katrineholm fyllde femton fick han den istället för en moppe i födelsedagspresent.
-Bra val Ingemar!

 

När jag talade med mina bloggarkompisar om vad de hade för erfarenhet av radiokalendern svarade de ungefär att radiokalendern var den som kom på köpet. Luckorna som de öppnade men aldrig lyssnade på historien bakom.

Att de missade radiokalendern berodde också på att den sändes så tidigt. Kvart i sju ligger de som har nära till skolan i sina sängar och sover, men eftersom jag som liten vid den tiden åt frukost var det perfekt.

 

Min favoritkalender på radio är ”Allt du önskar” av Sara Kadefors från 2011. Den handlar om en 11-åriga Elvira som längtar bort från sin trånga längenhet och sin morsa som inte har råd med fina julklappar. Elvira önskar sig bort och när hennes mamma mystiskt försvinner tar socialen henne så att hon får bo hos en förmögen familj i ett slott.

 

Hon behöver inte ens gå i skolan och varje dag får hon sin favoritmat. Paradiset tycker Elvira, men familjen som först verkar perfekt visar sig vara enorm slösaktig. De köper nya lyxiga saker varje dag som de eldar upp på gården när de tröttnat, för att sedan återigen köpa nytt.
Med tiden visar det sig att socialen är korrumperad av den rika familjen och grannarna förgiftas av röken från eldningen av sopor.

 

Mitt favoritavsnitt är lucka 16 (Sammanfattar typ hela kalendern, åh vad jag älskar den)

Klicka här så kan du lyssna på avsnittet (8 min)

 

 

Pappa Rudolf tar fram grytan av aluminium. Det är
dags att koka den årliga knäcken.

Han får leta en stund efter det röda locket som tillhör grytan för att
utrustningen ska vara komplett.

Han har ärvt detta husgeråd av sin käre vän Roger Alderstrand från Eskilstuna.

Käre gamle Roger.

Med hans gedigna gryta skulle väl inget kunna gå fel?

Julmusiken är på i köket och sockret puttrar i grytan.

Lille Håkan kommer in i rummet och allting havererar så fort Rudolf inser att
Håkan har pepparkaksdegen gömd i strumporna.

Knäcken glöms bort på spisen, klibbet kokar över och täcker hela golvet, på
detta golv går sedan Håkan för att fastna i kletet och mamma Karin får rycka
bort honom (och några plattor linoleum) från golvet.



Och det är väl ingenting som går enkelt till för familjen Andersson.

Rudolf eldar upp en antik matta på julbordet, åker pulka till Kina, har
snöbollskrig med arga tanten till granne.

Sune drömmer om Sofie, köper smink och blir rädd för tomten.

Anna är tonåring och lyssnar på världens grymmaste nittiotalsrapp, Håkan äter
bara potatis som vanligt.



Jag har alltid älskat Sune.

När jag var nio och i samma ålder som Sune själv alltid kommer att vara så var
jag dödskär i honom och kunde inte förstå att alla tjejer ratade honom.

Och Sunes Jul hade vi inspelad på videokassett, jag tittade frekvent.



Det är svårt att förklara varför Sunes Jul är så bra, varför Sune är så bra.

Men det är den bästa julkalendern som någonsin producerats.

Skrattar sönder inombords när jag skriver det här inlägget.

 

Det var länge sedan jag följde en julkalender, under många år har det inte blivit av, jag har inte haft tid eller så har de inte bara känts som något för mig. Men i år har detta mönster brutits. Jag har sett två! 

 

Det började redan i november då den första betades igenom, Mysteriet på Greveholm från 1996. Så bra! (alla som har missat denna pärla, se!) 

 

Sen blev det första advent och den nya Greveholm drog igång, Grevens återkomst!

 

Jag var rädd för besvikelse men den uteblev. Varje dag blir jag 8 år igen, vill bara se nästa, vill se hur det går och jag blir rädd för Greven, det läskiga skelettet som rör sig runt på slottet.

 

I år har Greven återuppstått genom att få nytt liv i ett gammalt skolskelett likt de som i bitar hänger på talvan jag hittade i raspens vrår. Skelettavlan har använts i undervisningen på vårdskolan i Eskilstuna och vem vet vad delarna har för sig under nätterna. 

 

Se Mysteriet på Greveholm, men håll någon hårt i handen för jag lovar dig, greven är ond och riktigt läskig!

 

 

Varje decembermorgon fram till julafton satt jag som klistrad framför vår tjock-tv.

 

7:15 – då gällde det.

 

Tyst, mamma. Tyst, pappa. Nu börjar det!

 

Ett fartyg med dieselråttor, sjömansmöss och ett orakel i oljetråget. Ett gäng julprydnader och en Bajenhund bland soporna. Och så en pojke vid namn Kaspar, han som bor med sin morfar i Nudådalen.

 

 

Den där sista, där har ni min favorit av alla underbara julkalendrar; Kaspar i Nudådalen.

 

Kaspar, morfar, Lisa, Atom-Ragnar och resten av invånarna i Nudådalen förgyllde varenda morgon det julkalenderåret. Jag minns dem och minns de flesta av deras äventyr, med dramatiken kring det borttappade köpekontraktet och fascinationen av evighetsmaskinen.

 

Det första som dyker upp i mitt minne när jag tänker på denna åh så underbara julkalender är dock en annan sak, som är just en sak, nämligen deras spark. Jag kommer inte ihåg om sparken är Kaspars eller Lisas – eller den kanske till och med tillhör morfar eller den elake Åhman – men jag minns hur de for fram på den. Hur snön var så vit i bakgrunden och deras mössor fladdrade i vinden (för de hade sådana där urmysiga mössor som var extra långa vid öronen). Den här sparken var en julklapp till Christina Johansson julen 1961, då var julkalendern Julbåten Juliana och kanske satt även Christina klistrad framför deras, troligen ännu tjockare, tv dagarna fram till julafton.

 

 

Från oss alla, till er alla, en riktigt god jul!