Pappa Rudolf tar fram grytan av aluminium. Det är
dags att koka den årliga knäcken.

Han får leta en stund efter det röda locket som tillhör grytan för att
utrustningen ska vara komplett.

Han har ärvt detta husgeråd av sin käre vän Roger Alderstrand från Eskilstuna.

Käre gamle Roger.

Med hans gedigna gryta skulle väl inget kunna gå fel?

Julmusiken är på i köket och sockret puttrar i grytan.

Lille Håkan kommer in i rummet och allting havererar så fort Rudolf inser att
Håkan har pepparkaksdegen gömd i strumporna.

Knäcken glöms bort på spisen, klibbet kokar över och täcker hela golvet, på
detta golv går sedan Håkan för att fastna i kletet och mamma Karin får rycka
bort honom (och några plattor linoleum) från golvet.



Och det är väl ingenting som går enkelt till för familjen Andersson.

Rudolf eldar upp en antik matta på julbordet, åker pulka till Kina, har
snöbollskrig med arga tanten till granne.

Sune drömmer om Sofie, köper smink och blir rädd för tomten.

Anna är tonåring och lyssnar på världens grymmaste nittiotalsrapp, Håkan äter
bara potatis som vanligt.



Jag har alltid älskat Sune.

När jag var nio och i samma ålder som Sune själv alltid kommer att vara så var
jag dödskär i honom och kunde inte förstå att alla tjejer ratade honom.

Och Sunes Jul hade vi inspelad på videokassett, jag tittade frekvent.



Det är svårt att förklara varför Sunes Jul är så bra, varför Sune är så bra.

Men det är den bästa julkalendern som någonsin producerats.

Skrattar sönder inombords när jag skriver det här inlägget.