Egentligen kan man ju fråga sig vad smycken fyller för funktion? Det vore både att ljuga och att hyckla att säga att jag är emot dem (då jag har en del själv). Men vad fyller dessa små attiraljer för praktisk funktion? Jag började med att dra en snabb slutsats; att de är en följd och en produkt av vårt materialistiska samhälle och att de är till för att stärka bilden av oss utåt och då alltså egentligen är ganska onödiga för den egna personen. Vad jag kom fram till var väl den här slutsatsen varit något förhastad och ogenomtänkt.

Mestadels kvinnor (visst finns det hos män också men jag tror majoritetskonsumenterna är kvinnor) kan använda sig av smycken av olika slag i mängder för att klä upp sig inför utekvällar och finare träffar. Ringar, halsband, örhängen, broscher och diverse håruppsättningsattiraljer. I och för sig finns likheter hos män med bland annat slipsar och flugor och möjligtvis en klocka att spetsa med. Och här används smyckena mest för att just då klä upp sig men jag tror att de fyller en större funktion är att bara förhöja individens utseende för betraktarnas ögon. Ska jag prata personligt tycker jag faktiskt det är riktigt kul att klä upp mig och verkligen anstränga mig att se snygg ut och jag kan få lite av en ego-boost av att göra det. Och det är nog där smyckenas dolda inre funktion kommer fram.

Förutom att klä upp sig kan jag ta ett annat exempel ur mitt liv där ”smycken” visar vem man är som person (det kan ju i och för sig även fest- och vardagssmyckena göra i många fall). Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag tränat kampsporten Taekwondo i en lokal klubb i stan och just i träningstillfällena har vi, som alla andra kampsporter, ett speciellt system att visa vår kunskapsnivå. På koreanska heter det ”ti” men det är inte så mycket mer än tygbälten i olika färger beroende på hur bra du är. I förra veckan gjorde jag min andra gradering och fick då min nya färg, grön.

Jag tror i och för sig inte att tygband kan räknas in i kategorin smycken, men i just kampsportslokaler är de en nyckelfaktor till accessoarernas tysta språk. Genom dessa kan vi kommunicera i form av att ta till oss information och vi vet automatiskt att vi bör visa respekt för de som har högre färgrang än vi har. Känner ni var vi är på väg med tanke på bilden?



Just det här tysta språket är även någonting som används inom hela systemet vad krig och krigsföring innebär. Den högste generalen vet vi precis vem det är – det syns både på hans uniform och alla de medaljer och utmärkelser som förmodligen klär hans bröst. Adolf Hitler använde detta system då han i början av sin karriär delade ut järnkors till de medarbetare som gjort sig förtjänta. Att ha ett sådant här järnkors var sammanbundet med en hög prestigerang. Vad som egentligen inte riktigt hör hit är att dessa kors blev allt mer vanliga då kraven för att få ett sänktes och då vet ju vilken människa som helst att prestigen och värdet även sjunker i samband med det ökade antalet, en typisk inflation.

Vad som i och för sig förmodligen hände med både järnkorsen och järnmärket på bilden efter krigets slut 1945 var väl att de från att ändå varit en hög prestigesymbol istället nu blev skydda som pesten, mycket beroende på det nazistiska hakkorset som alltid kommer symbolisera utrotningen av ett halvt folkslag.

 

Smycken har historiskt sett varit ett verktyg för att signalera social status och rikedom. Hövdingar, kungar, drottningar och adelsmän bokstavligen dränkte sig själva i guld och diamanter för att signalera "kolla på mig, jag är fett rik".

Smycken är dessutom oftast väldigt fina, guld och diamant är ju som bekant ganska vackra grejer. Men i och med bijouteriens uppkomst, när alla kunde köpa sig ett gigantiskt "diamanthalsband", så blev det lite svårare att signalera sin rikedom. Fast det går ju såklart.

Men jag tycker att det är fint att smycken har gått från klassymbol till helt enkelt snygga grejer som livar upp livet. Halsband, örhängen, ringar, ja allting som blänker eller glittrar eller skiner gör i alla fall mig glad. Skor är också ett väldigt bra utsmyckningsverktyg, som de här supersnygga mörkturkosa pjucksen:



Som så många andra gånger i Sörmlands Museums arkiv så suckade jag tungt för att Sörmlands museums arkiv just är ett arkiv och inte en affär. Just dessa är från HM 2008, frågan är varför jag inte köpte de då…

Som kille finns en norm som hindrar mig från att glädjas allt för mycket av smycken. Jag får en känsla av att denna norm varit ännu starkare en gång i tiden.

Att killar överlag inte bär smycken lika ofta som tjejer är för mig uppenbart. Att smycken i butiker överlag riktar sig endast åt tjejer är heller inget ovanligt. Detta är inget som stör mig personligen, men det får mig att fundera över hur länge det kan ha varit så?

Är det så att enda sedan vi börja utsmycka oss så har det kvinnliga dominerat smyckevärlden? Kanske är det kvinnan som påbörjade idén med smycken för en herrans många år sedan? Detta är frågor vars svar kan förklara vår nutida syn på smycken.

Jag har inte svaren och fortsätter drabbas i stort sätt ovetande av nutidens alla normer, hur gamla de än må vara. I historien finner vi förklaringarna på varför vårt samhälle ser ut som det gör idag. I historien kan vi hitta avtryck som format vårt nutida tänkande och därmed agerande.

I historien har ramar byggts, de är gamla nu, men vi lever fortfarande inom dem. Ramar gör alltid sitt jobb, hur gamla och fula de än må vara, så gör det alltid sitt jobb så länge de existerar. Inte många vågar påpeka gamla ramars sprickor. Lika många killar vågar ta på sig ett par långa, glimmande, örhängen till festen.

Att använda broscher är underskattat. Det kan göra en svart, tråkig tröja till något lite mer piffigt!

Tyvärr har broscher fått en slags "tantstämpel" över sig. Det är inte ofta man ser en tonåring med ett stort smycke på sina kläder. Undra om det är på grund av broschen från början härstammar från ett smycke som kallas fibula?

En fibula är ett dräktspänne som oftast är tillverkat av brons, järn eller djurben. Fibulan användes flitigt i Europa under järn- och bronsåldern. Kanske är en dålig förklaring till varför majoriteten som använder broscher är äldre, bevara det gamla liksom, men jag kan faktiskt inte komma på något annat. De är ju fina!

Smycken kan man inte få nog av, och det finns smycken för alla. De går att variera på många olika sätt. De finns i alla möjliga former, material och färger. Man kan köpa dem nästan överallt och man kan hur enkelt som helst skapa sig helt egna, unika, smycken.

Jag älskar smycken, jag har en hel låda full, om inte mer. Jag har allting från små plastörhängen i pastellfärger till äkta guldhalsband. Och såhär till jul, så kan jag säga att ett smycke är en perfekt gåva till vem som helst som kan tänkas bära smycken. En snygg kedja till din pojkvän eller ett nättare halsband till din mor? Hur som helst, det kan aldrig sitta fel.



Det här är ett halsband i svarta stenkolspärlor. Halsbandet är över 200 år gammalt och man vet inte vem som bar det. Kanske var det en liten flickas pärlor? Eller kanske en vacker äldre dams?

Örhängen finns i alla färger och former. När jag fyllde sju år var min högsta önskan att få ta hål i öronen. Efter lite tjat, eller snarare mycket tjat, slog äntligen min önskan in. Anledningen till att jag var tvungen att tjata var att mamma var rädd för att jag skulle utveckla någon slags allergi mot nickel senare i livet, som tur var blev jag inte drabbad av det.

Men dessvärre hade jag oturen att örhängena fastnade i örsnibben och det gjorde fruktansvärt ont. Då ångrade jag allt tjat eftersom att jag var tvungen att ta ur örhängena och låta hålen växa igen. Jag var förkrossad, nu var jag plötsligt den enda tjejen i klassen som inte hade hål i öronen. Jag fick vänta ett helt år på att ta nya hål. Nu i efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt eftersom att jag nästan aldrig har använt örhängen. Men hål i öronen var väl bara något man skulle ha antar jag.

Om man verkligen inte vill ta hål i öronen så är det ju perfekt att det finns clip-ons som man bara kan klämma dit. Örhängena på bilden är just clip-ons och de är halvrunda med en svart glaspärla monterad på vit metall.

Diamonds are a girls best friend! Är det så? Smycken har alltid varit ett sätt att visa att man är välbärgad, desto större diamanter desto rikare är du. Men enligt mig så är det någonting som får mig att känna mig vacker, pricken över i:et så att säga.

Det första jag tänkte när jag såg det här var "Oj, sicket halsband!". Men det var inget halsband utan ett diadem av svarta stenkolsprismor. Det här ska alltså sitta på huvudet och inte runt halsen. Fast det spelar nog ingen roll hur man bär sina smycken så länge de får personen som bär dem att känna sig vacker.

Desto äldre armbanden, halsbanden och örhängena är desto mer värdefulla känns dem, just för att det var farmors mor som hade dem på fest. De har levt och varit med om så mycket om man jämför med något som finns att köpa på H&M idag.

Den enda defekten smycken har om de ska fungera som vänner är att de alltid är försvunna när man vill ha dem på sig, annars är de relativt bra.