Som kille finns en norm som hindrar mig från att glädjas allt för mycket av smycken. Jag får en känsla av att denna norm varit ännu starkare en gång i tiden.

Att killar överlag inte bär smycken lika ofta som tjejer är för mig uppenbart. Att smycken i butiker överlag riktar sig endast åt tjejer är heller inget ovanligt. Detta är inget som stör mig personligen, men det får mig att fundera över hur länge det kan ha varit så?

Är det så att enda sedan vi börja utsmycka oss så har det kvinnliga dominerat smyckevärlden? Kanske är det kvinnan som påbörjade idén med smycken för en herrans många år sedan? Detta är frågor vars svar kan förklara vår nutida syn på smycken.

Jag har inte svaren och fortsätter drabbas i stort sätt ovetande av nutidens alla normer, hur gamla de än må vara. I historien finner vi förklaringarna på varför vårt samhälle ser ut som det gör idag. I historien kan vi hitta avtryck som format vårt nutida tänkande och därmed agerande.

I historien har ramar byggts, de är gamla nu, men vi lever fortfarande inom dem. Ramar gör alltid sitt jobb, hur gamla och fula de än må vara, så gör det alltid sitt jobb så länge de existerar. Inte många vågar påpeka gamla ramars sprickor. Lika många killar vågar ta på sig ett par långa, glimmande, örhängen till festen.