Jag tror att alla blev lite konfunderade när jag bad efter att få se avdelningen med pipor på arkivet till temat om barndomsminnen. Vad hade denna arma flicka för barndom egentligen?

Det fanns egentligen ingen av piporna som stämde överens med de min farfar hade, men denna fick duga.
Barndomsminnet ligger i pipan och röken som spred sig över heltäckningsmattorna i farfar och farmors gamla hus på Ejdergatan under tiden då det fortfarande var deras ägo.
Farfar Jack Bäck som sitter i en lädersoffa med det lätt lockiga gråa håret bakåtstruket på huvudet och puffar på sin pipa för att sedan sätta på ett band med folkmusik. Minnet ligger i hur han placerar mig på sina dansvana fötter och släpar runt mig i en vals.
Farmor talar ibland nostalgiskt om hur den mannen kunde dansa bättre än alla andra och var ypperlig på tango. Det finns ett mycket fint kort på hur dessa två iklädda folkdräkter svänger runt i varandras händer och ser lyckliga ut, bilden påminner mig om ”Midsommardansen” av Anders Zorn.

Lukten av piprök påminner mig om farfar och när han knöt nät i källaren som den yrkesfiskare han var. Och hur han hela tiden spelade munspel eller visslade på små melodier. Jag minns när jag fick spela och han sa att jag hade talang det gör mig lite ledsen att jag aldrig lärde mig att spela på riktigt.
Doftminnet är det bästa minnet tycker jag, för det behöver inte dofta gott för att påminna om något bra.
Det som påminner dig om cancer och astmaattacker påminner mig om tango och fiskebåtar. 

Denna pipa tillhörde Axel Edhager från Oxelösund född 1909 i Stockholm. I pappret står det inte när han använde den, bara att den lämnades in i arkivet 1992. Och att Axel dog år 2000.  Han jobbade vid järnverket och var gift med Hillvid Andersson.
Till pipan finns också ett litet svart fodral i läder.
Han var troligtvis betydligt mer komplex än såhär men eftersom han inte var min farfar kan jag inte ge er den andra sidan.

En mysig sak som jag kommer ihåg från när jag var liten är metning.

Jag och pappa brukade plocka mask i komposten, lägga dem med lite jord i en sån där maskburk som var så svår att öppna och stänga när man var 6 år.

Pappa fick trä på masken på kroken, lite för kladdigt och för hemskt att känna masken panik-sprattla för min smak.

Sen kom utmaningen att få i flötet i vattnet utan att trassla in linan i närmsta träd eller syskon.

Sänket skulle flyttas rätt och kroken placeras där det var störst chans att få napp.

Sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta.

Ett orange flöte som guppade i vattnet.

Ljudet av måsarna högt uppe över havet.

Jag tror att det kan ha varit min första kontakt med meditation.

För det var ju verkligen inte tråkigt. Jag älskade det.

Den lugna, tysta men lite spännande stämningen var underbar.

När det sedan plötsligt ryckte till i spöt, flötet försvann och jag till min stora lycka drog upp en abborre, då var det lycka på hög nivå som pulserade i lilla Linas kropp.

 

Det här fina spöt kommer från samlingen ”Eskilstuna hemmet” som man kan läsa mer om på Sörmlands Museeums hemsida, här.

Förhoppningsvis upplevde Roger Alderstrand samma magiska stämmning som jag gjorde när jag var liten, och förhoppningsvis fick han också nöjet att fiska upp en abborre, steka den i smör och äta den på en knäckemacka, för det är något av det bästa som finns!

En pandas kramar är det gosigaste som finns.

Nej, nu är det ju inte så att jag har något magiskt minne om den gången jag kramade en pandabjörn – eller ens såg en panda för den delen – men en flicka kan väl alltid få drömma. Dock kan jag stoltsera med informationen av att jag har varit ägare till de gosigaste och coolaste pandatofflor ni någonsin kan tänka er. Jag och pandatofflorna var ett team, vi förlitade oss på varandra och tillsammans kunde vi övervinna alla faror som fanns i den mystiska tegelbyggnaden som vi kallade för vårt hem.

Pandatofflorna var en gåva av mina morföräldrar från när de var i Kina år 1998 och besökte en park med jättepandor. Dagen till ära så snöade det, för första gången på cirka 12 år, och pandorna var i extas. De klättrade i träd och sprang runt och lekte i snön. Vanligtvis låg det endast och slöade i ett hörn av inhägnaden och käkade bambu. Min mormor berättade även om vilket problem parkvakterna hade med snön och kylan, de hade inga snöskyfflar utan fick använda vanliga borstar för att få bort det vita som täckte marken.

De reste mycket när jag var mindre, min mormor och morfar. Till ställen som Kina, Thailand och Egypten. Var de än var så fick jag alltid en eller flera presenter. Deras present från Kina, mina älskade tofflor, de var den bästa present jag någonsin fått. Med dem på fötterna har jag inte bara ett betydande minne utan flera – som dock är aningen suddiga. Så istället för att dela med mig av ett specifikt minne delar jag med mig av de svartvita pandabjörnar som beklädde mina små fötter då minnena skapades.

Jag vill även passa på att framhäva den kampanj som den här pandan såldes är en del av, nämligen WWF’s kampanj ”Let’s leave our children a living planet”. Vi måste arbeta för att rädda vår planet, inte bara för vår egen skull utan framförallt för de framtida generationerna. Utan en levande planet kan inte framtidens barn få skapa sådana underbara minnen som jag har med mina pandatofflor. Pandan på bilden fick Julia Hägg från Björnlunda då hon hade långtråkigt på banken.

Jag var väl som vilken liten flicka som helst när jag var lite. Jag ritade, lekte mamma, pappa, barn med dockor och alla mina Barbies var min favoritsyssla. Jag och min syster som är två år yngre än mig hade huuuuur mycket Barbies som helst, och ännu mer möbler och inredningsprylar till dessa dockor. När jag tänker efter så är det egentligen helt sjukt, vi hade en stor flyttkartong full med alla dessa saker, och ändå ville man bara ha mer. I efterhand inser jag hur bortskämd jag var när det gällde Barbie och alla dess prylar, trots att jag hade för mycket ville skulle det antagligen inte skada med en minst lika stor kartong till fylld med användbara saker jag kunde leka med.

Denna vitmålade leksaksspis från 1960-talet tillhörde ett dockhus som säkerligen användes flitigt av flickorna i familjen Liepe, och den får mig tänka på den barbie-leksak jag minns mest. Nämligen ett gult kök med grå spis och ugn samt disko, hyllor och lådor. Jag älskade det. Jag tror jag gav bort det till någon liten unge när jag blev äldre, kanske hamnar det i föremålsmagasinet om några år, vem vet.

Den här så kallade UFO-dockan har jag svårt att koppla till ett specifikt barndomsminne, dock har jag hundratals av dem. Men den känns lite som jag när jag var barn. Den oskyldiga minen, de stora blå ögonen (hehe). Och jag skulle ha kunna haft den här dockan att leka med. Jag gillar dess glansiga blå tyg och den annorlunda-känslan. Jag skulle nog gillat den som liten också. Barnet som lekte med UFO't hette Valle Johansson. Han bodde i Gnesta och fick dockan 1995.

Men ett minne som jag tycker är fint, är hur jag alltid lekte i naturen kring huset.

 

Jag bodde på landet och jag kunde vara ifred utomhus och hitta på mina egna historier, mina draman där jag hade huvudrollen.

Jag förde livliga konversationer med gosedjur, leksaker eller påhittade karaktärer.

Fantasifulla historier om konflikter, äventyr fyllda med spänning.

Jag såg hus och trädgårdar i träd och jordplättar, stenformationer.

Jag såg liv i allting.

 

Och det är något jag tycker känns extra fint nu.

Att jag kunde vara ensam, utomhus och tänka.

Hur allting framför mina ögon blev levande.

 

Kanske var jag ett litet ensamt UFO, med hjärnan svävande.

Men vilket barn var inte det?

 

Så sorgligt att så mycket av det försvunnit.

Mitt minne har inget med denna målade gunghäst i trä att göra. Mitt nostalgiminne är något helt annat. Men när jag såg gunghästen så blev jag påmind av minnet. På Junibacken i Stockholm finns en modell av Pippis häst: Lilla Gubben. En stor häst som är vit med svarta prickar står framför Pippis hus, barn flockas runt den stora låtsashästen. Min mamma lyfter upp mig på hästen och tar ett kort. Äkta glädje spreds genom kroppen när jag satt på Lilla Gubben och ett stort leende från kind till kind klädde mitt ansikte.

Gunghästen som jag valde denna vecka är endast ett minnesväckande föremål för mig, men har även en egen historia: gunghästen var en riktig statussymbol innan bilarnas tid. Den tillverkades 1880 och hamnade i Sörmlands museums händer 1940. Evert Lundström var den man som gav bort gunghästen. Det är uppenbart en leksak som tillverkades för att användas till rörelselek - en leksak i rörelse. Det är okänt varför gunghästen gavs till Sörmlands museum men den mest troliga anledningen är att den inte användes längre och kommer aldrig mer att göra det, stackars häst.

När jag var liten fanns det gunghästar, men jag har nog aldrig sett någon som är så fin som denna. De jag tidigare sett är mycket mindre och bruna/svarta och har inte alls samma form. De var även lite smått läskiga. Det är så tråkigt att slänga saker så det var ett bra val av Evert att ge gunghästen till Sörmlands museum tycker jag...

När jag var liten drack jag hallonsoda på caféer.
Ibland coca-cola, fanta, saft.
Alltid bråkade jag och min kära lillebror om färgen på sugröret eller likväl på glasskedarna i plast man tilldelades på diverse glasskiosker runt om i Sverige.
Färg och form var viktigt för oss.
Att äta en glass med en orange sked istället för en blå kunde vara nästan otänkbart.

Bäst av allt var ändå barnkalasen.
Med tusen sugrör i hundratals kulörer.
Smala, bitvänliga.
Att stoppa ner i saften och unisont bubbla sönder glasen.
Med tio stycken på en gång.

Ingrid var ägare till dessa sugrör på bilden ovan.
Ett 100-pack för 70 öre.
Hon kom från Kungsbacka och flyttade till Eskilstuna.
Hon insjuknade i lungsjukdomen TBC och på en kurs för lungsjuka träffar hon sitt livs kärlek Ivar.
Ingrid och Ivar föder en son och Ingrid stannar hemma som sjukpensionär med sonen under hans uppväxt.
Kanske bubblade Ingrid och hennes son saft tillsammans med dessa sugrör om dagarna även dem?