Ett barndomsminne: UFO?




Den här så kallade UFO-dockan har jag svårt att koppla till ett specifikt barndomsminne, dock har jag hundratals av dem. Men den känns lite som jag när jag var barn. Den oskyldiga minen, de stora blå ögonen (hehe). Och jag skulle ha kunna haft den här dockan att leka med. Jag gillar dess glansiga blå tyg och den annorlunda-känslan. Jag skulle nog gillat den som liten också. Barnet som lekte med UFO't hette Valle Johansson. Han bodde i Gnesta och fick dockan 1995.

Men ett minne som jag tycker är fint, är hur jag alltid lekte i naturen kring huset.

 

Jag bodde på landet och jag kunde vara ifred utomhus och hitta på mina egna historier, mina draman där jag hade huvudrollen.

Jag förde livliga konversationer med gosedjur, leksaker eller påhittade karaktärer.

Fantasifulla historier om konflikter, äventyr fyllda med spänning.

Jag såg hus och trädgårdar i träd och jordplättar, stenformationer.

Jag såg liv i allting.

 

Och det är något jag tycker känns extra fint nu.

Att jag kunde vara ensam, utomhus och tänka.

Hur allting framför mina ögon blev levande.

 

Kanske var jag ett litet ensamt UFO, med hjärnan svävande.

Men vilket barn var inte det?

 

Så sorgligt att så mycket av det försvunnit.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: