Jag älskar historia och fascineras av gamla föremål, stora som små och snygga som fula. Och det är väl just därför som det här jobbet passar mig. Men vad ska man egentligen kalla dessa gamla föremål? Många av dem skulle man nog kalla för antika. Seconhand låter ju lite för slitet och mer loppisaktigt, men benämningen retro skulle kanske kunna passa in. Men vad är då egentligen retro? Termen har blivit vanligare och mer populär bland folk den senaste tiden och jag tror att definitionen har blivit mera subjektiv och personlig. För mig är retro någonting som lätt kan kopplas till en speciell tid eller ett speciellt årtionde, något stilrent och typiskt och som jag själv tycker är lite häftigt.

Föremålet jag har valt till detta tema är en bänk utav teakträ med inbyggd och kombinerad tv, radio och grammofon. Den tillverkades omkring år 1950 och är inköpt år 1959 utav givaren Per Löfgrens far på Östra Storgatan i Nyköping. Möbeln är för mig retro då den visar på typiskt 50-tal. Den rundformade tv-skärmen med luckor framför, och det mesta av elektroniken som behövs smidigt inbyggd i samma stängbara möbel. På så sätt ser det fortfarande prydligt och bekvämt ut.

I Göteborg finns Röhsska museet där jag har varit två gånger de senaste två åren. Där har de en enorm permanent utställning med vad man skulle kunna kalla för retro föremål, kläder och möbler. Dessa sträcker sig ända från 1851 och fram till i dag och visar på den enorma utveckling och förändring som skett inom design och form på ganska kort tid. Utställningen är enligt mig både intressant och snygg.

Retro, retro, retro. Ett fenomen som till min stora lycka bara växer sig allt starkare. Bloggare, designers och konsumenter tittar tillbaks och inspireras av allt från 1700-talets brokad till 90-talets blekta, slitna grunge. Retrorätter som After Eight-päron och räkfylld avocadohalva gör åter entre i våra många matprogram och tidningar och många bilmärken gör modeller som anspelar på tidigare bilar.

Som ett resultat av dessa återblickar har loppis- och vintageintresset exploderat de senaste åren. Allt fler vill fylla sina hem med lätt slitna trämöbler eller finna den där perfekta cocktailklänningen. Jag älskar det här. Det finns något så otroligt underbart i att hitta ett plagg på 2-hand som bara talar till dig. Det är så spännande att fundera på vilken historia plagget har, vem har burit det och vad har de varit med om?

Denna fabulösa klänning från 50-talet vann mitt hjärta vid första blicken. Jag är helt kär. Och jag funderar på vad denna klänning och dess bärare Karin hittade på. Var de ute och slog klackarna i taket på Nyköpings dansbanor eller åkte de på spännande resor till världens alla hörn? Oavsett vad, så har den definitivt en gömd historia där någonstans och det är det jag gillar så mycket med gamla kläder och prylar.

Jag tror att vårt överflöd av flashiga elektronikprylar, den vita fräscha moderna inredningstrenden, och det faktum att man kan hitta samma Mio-soffa i varenda hus med öppen planlösning och parkettgolv spelar en viss roll till att så många gillar retro och 2-hand.

Jag tror att många känner ett behov av att köpa något unikt och något som inte kommer från Ikea.

Åtminstone känner jag så.

Retro för mig är framför allt 50 och 60 tal, men jag kopplar även fina, färgstarka och udda saker till retro. Radion, som heter telefunken jubilate, passar in under 50-tal då den är från 1954. Jag tycker även att den passar in under fina retrosaker.

Nu för tiden är radio en självklarhet i bilen och på mobilen. För att inte tala om hur många radiostationer det finns. Förr samlades man runt radion för att lyssna tillsammans hela familjen, på nyheter och liknande.

Jag tycker det kan bli lite mycket med all teknik som finns idag. Visst, jag har nästan alltid mobilen på mig – för att kunna bli nådd och nå andra. Men jag förstår inte grejen med att ”träffa kompisarna” genom att smsa och chatta. Förr måste man haft bättre relationer till varandra, både inom familj och vänner, då all teknik inte var inblandad. Att lyssna på radio tillsammans med familj och vänner förr kan jag tänka mig var vardagslyx då det inte var en vardaglig grej liksom. Tekniken var inget man såg som en självklarhet och istället för att hänga framför tv:n eller datorn, som inte fanns, umgicks man med familjen.

Jag tycker att det borde finnas en teknik-fri-dag, med undantag för telefunken. Man samlar nära och kära för att lyssna på radio och bara umgås. Tänk vad mysigt det skulle vara.

Veckans tema kan tolkas på olika sätt, och ordet retro kan översättas med ”tillbakablick”. Så jag försökte blicka tillbaka några år, eller rätt många år, för att försöka komma på något jag skulle kunna skriva om. Vad skedde under min barndom egentligen? Det som direkt ploppade upp i mitt huvud var att jag tillbringat en hel del tid på sjukhus av olika anledningar. Jag var bland annat allergisk mot myggor, mina myggbett svullnade upp som bölder och jag minns att de kliade tusen gånger mer än vad ett vanligt myggbett gör. Sedan klättrade jag i ett träd vid fem års ålder, snubblade på en gren, ramlade ner och lyckades bryta vänster arm.

Jag kommer ihåg att jag tuppade av och att jag sedan var på väg till sjukhuset. Där fick jag tillbringa några timmar på en sådan här som ni ser på bilden. Förmodligen en lite mer modern. Denna brits i rostfritt stål är tillverkad under 1960-talet. Jag minns att jag var hur törstig som helst men fick inte dricka något. Jag kommer också ihåg att doktorn var en sådan här typisk doktor som hela tiden sa åt mig att jag var jätteduktig. Rätt duktig var jag nog ändå. Han bjöd mig faktiskt på chips, vinduvor och saft när jag fick äta och dricka igen. Hem med mig fick jag två klistermärken, en ballong och en gipsad arm.

Någon säger retro och tankarna förs snabbt till det forna sjuttiotalet med blommande orangebruna tapeter, första färgteven, runda plastmöblerna, bruna kraftiga glasögonbågarna, stickade västarna, permanentat, utsvängda manchester, kollektiven, modsen, musiken, upproren.  Eller som denna svartlackerade korgstol på bilden. (Som dock gjordes på femtiotalet, men ser ut att ha använts på sjuttiotalet). De glada dagarna, det ljuva fria livet, och för min pappas del; tiden då man levde.  Att jag tänker på detta när jag hör retro är ändå märkligt, eftersom jag bara levt sedan nittiotalet.

Men från alla dessa färger, former, möbler, hår och kläder så spinner min fråga vidare på ett annat spår. Många pratar om att människor var bättre mot varandra på den tiden. Det sociala umgänget hade större betydelse utan alla tekniska medel vi har idag. ”Det var goda tider, för då visste man inte hur skit allting skulle bli”.  Men var det verkligen bättre förr? 

Jag kanske egentligen inte kan svara, men jag tycker att det är märkligt vad folk klagar på utvecklingen. Att våldet ökat, att vi släpper ut mer miljögifter, att teknik förstör socialt umgänge. Att människor ser just dessa saker med utvecklingen beror ju på att den lett till medvetenhet och det är inte förrän vi är medvetna om något som vi kan börja bokföra det och föra statistik från år till år.

Att världen utvecklas och att vi blir medvetna tycker jag är helt fantastiskt. Det är ju nu vi kan börja förändra saker och ting som är snett. Och dessutom, trots att utvecklingen går framåt så går vi bakåt på samma gång rent stil och kulturmässigt. En iPhone kombineras gladeligen med en orangeblommig tapet. Det är svårt och säga vilken tid som är bättre än vilken. Men i vilket fall som helst är nutiden Apple och dieselbilar, och skräniga gamla skruttgubbar som vägrar ta ett kliv in i 2000-talet får väl låta bli det.

Retro kan vara en hel del saker, musik, tv- och dataspel, mode mm. Även så dessa retrokategorier skiljer sig enormt från varandra så har de ändå något gemensamt. De är tidigare trender som kommer tillbaka. Det kan vara ett par jeans från 80-talet som återigen blir en trend 2011, eller ett dataspel som var väldigt populärt på 90-talet som har förnyats och blivit populärt igen.

Det första jag tänker på när jag hör retro är en kvinna som bär en klänning med 80-tals stil, runda glasögon och stort hår. De här glasögonen som jag hittade i museets föremålsarkiv är ett par klassiska, runda glasögon som jag tycker är väldigt retro. De blev först populära igen efter den första Harry Potter filmen, enligt mig i alla fall, då Harry Potter har på sig ett par liknande glasögon. Runda glasögon är överlag väldigt inne just nu. Folk som egentligen inte behöver ha glasögon köper ett par bara för att det är snyggt! Glasögon finns inte heller bara i runda former idag, utan även i fyrkantiga och hjärtformade, ja nästan vilken form som helst! Det är nog därför som glasögontrender har så lätt att komma tillbaka och försvinna i perioder.

"Glasögon-trenden" har också fått de som skäms över att ha glasögon att vilja skippa linserna och ta sina glasögon och bära dem med stolthet.

Ett återspeglande av dåtiden, en återblick, en nyskapande vinkel som föds ur tiden och historien. En tanke som fastnat och appliceras på nutid. För att påminna om dåtid. Och påverka framtid. Komplext begrepp det där, retro.

Fokus hamnade på äppel-planschen från Västra Skolan.
Självklart. För just nu, är denna gammalmodiga pappersbit uppklistrad på kartong det mest åtråvärda i en tonårs-indie-flickas rum. Art-kartor eller lingon, hej natur och utbildning, hej kultur! Lite så känns det. Och som en idogen surfare och bloggreader har jag sett diverse planscher ett tag nu. Har förstått att detta måste vara ett riktigt kap, att ha en sådan.

Dock valde jag denna pågrund av min stora kärlek till ÄPPLEN.
Denna fantastiska, underbara, krispiga, juiciga frukt.

Nog om det. Mest ville jag diskutera i min text kring hur otroligt fascinerad jag är över det faktum att på internet finns det så många alternativa universum. Så mycket plats till att bli någon man inte är eller vara den man är. Plats att kommunicera i en så sjukt stor utsträckning, genom så mycket.Text, bild och rörlig bild. Mediekommunikation i ostyrd form. Och i en viss sfär, i ett visst alternativt universum. Där finns dem. De som har retroplanscher på väggarna, lyssnar på sextiotalsmusik och mer än gärna klär upp sig i vintage, målar läpparna röda och mest av allt i julklapp önskar sig en LP eller portfölj från second hand.

Det är ett guldigt retrospektra, en subgrupp som väljer att bevara, uttrycka och leva dåtid, i nutiden. Retro är inte bara förut, retro idag är större än det var då. För då var det ju nutid och kunde alltså inte kallas retro.

Begreppet retro kan alltså ses som en historisk uttrycksform, och en dag, kommer någon att skapa retro av oss.