Någon säger retro och tankarna förs snabbt till det forna sjuttiotalet med blommande orangebruna tapeter, första färgteven, runda plastmöblerna, bruna kraftiga glasögonbågarna, stickade västarna, permanentat, utsvängda manchester, kollektiven, modsen, musiken, upproren.  Eller som denna svartlackerade korgstol på bilden. (Som dock gjordes på femtiotalet, men ser ut att ha använts på sjuttiotalet). De glada dagarna, det ljuva fria livet, och för min pappas del; tiden då man levde.  Att jag tänker på detta när jag hör retro är ändå märkligt, eftersom jag bara levt sedan nittiotalet.

Men från alla dessa färger, former, möbler, hår och kläder så spinner min fråga vidare på ett annat spår. Många pratar om att människor var bättre mot varandra på den tiden. Det sociala umgänget hade större betydelse utan alla tekniska medel vi har idag. ”Det var goda tider, för då visste man inte hur skit allting skulle bli”.  Men var det verkligen bättre förr? 

Jag kanske egentligen inte kan svara, men jag tycker att det är märkligt vad folk klagar på utvecklingen. Att våldet ökat, att vi släpper ut mer miljögifter, att teknik förstör socialt umgänge. Att människor ser just dessa saker med utvecklingen beror ju på att den lett till medvetenhet och det är inte förrän vi är medvetna om något som vi kan börja bokföra det och föra statistik från år till år.

Att världen utvecklas och att vi blir medvetna tycker jag är helt fantastiskt. Det är ju nu vi kan börja förändra saker och ting som är snett. Och dessutom, trots att utvecklingen går framåt så går vi bakåt på samma gång rent stil och kulturmässigt. En iPhone kombineras gladeligen med en orangeblommig tapet. Det är svårt och säga vilken tid som är bättre än vilken. Men i vilket fall som helst är nutiden Apple och dieselbilar, och skräniga gamla skruttgubbar som vägrar ta ett kliv in i 2000-talet får väl låta bli det.