Det går få ont på groteskt många sätt, den vanligaste olyckan vid arbetsplatser till exempel: snubbelolyckan! Den klassiske hammaren på tummen, bitande kyla eller i mitt fall värme.

Jag är nämligen exceptionellt duktig på att åsamka mig brännskador. Kanske inte grova men de gör nog så ont. Efter arbetande på en hamburgerrestaurang har jag bränt mig på många olika sätt dessutom. Varma plåtar, frityrolja samt strykjärn!

Jag tror att de flesta läsarna förstår och har sett hur varmt ett strykjärn kan bli och det kanske till och med är någon som har gjort som jag och strukit på händerna istället för på kläderna.

Det här strykjärnet i miniatyr kan jag tänka mig var perfekt att ta med sig på resa eller bara för att stryka i veck där andra större hade svårt att komma åt. Jag är helt på det klara med att stryka saker som dukar, eftersom att de inte har några invecklade sömmar eller liknande.

När det kommer till skjortor och tröjor är det dock en lite större utmaning men då måste det här ha passat perfekt.

Nu låter det som att jag är en väldigt klumpig människa men jag tror på teorin att det inte är jag som bränner mig på strykjärnet utan det är det som bränner mig.

Smärta kan fungera aktivt både invärtes och utvärtes hos människan. Jag tänkte ägna några ord åt en smärta som angriper utvärtes.

Att dricka te är gott. Att bränna sig gör förbannat ont. Det är alltså en komplicerad balansgång att dricka te, i alla fall för mig. En misslyckad te-stund för mig är när jag bränner mig. Och det är alltid det kokheta vattnets fel, inte min oförsiktighet.

På bilden är en kopparpanna med lock och en mässingsknopp. På botten finns en stämpel: O H Lagerstedt A-B Eskilstuna. På grund utav sin lilla storlek så är den klassad som en leksak.

Usch. Det där med saxar är obehagligt. Jag har i och för sig aldrig lyckat skada mig på en sax men bara tanken av att göra det får mig att rysa av obehag.

När jag var liten brukade jag och min bror Oscar använda en av de papperssaxar som pappa hade på sitt kontor. Jag vet inte var det var med just den här saxen, men jag tror det var den som gjorde att jag började min saxfobi. Som saxen på bilden var den här ganska lång och smal men också svartfärgad och lite rostig. Och väldigt vass.

Efter detta har en ständig frisörskräck växt sig stark. Inte för att jag på något sätt ogillar att klippa mig eller att frisöryrket skrämmer mig. Nej det är just saxen som är boven. För varje gång jag är hos frisören och saxen börjar närma sig öronen börjar det klia i benen. Den obeskrivliga smärtan ett snett klipp som skulle sitta i örat vågar jag knappt tänka på.

Visst är jag väl förmodligen bara paranoid – en som jobbar på heltid med att klippa hår skulle väl aldrig göra misstaget att klippa en kund i örat. Nej, det är väl klart men jag ogillar fortfarande att ha vassa saxar nära mina öron. Och sedan jag såg Tim Burtons Sweetny Todd har ju inte fobin blivit direkt bättre:

Visst är det lite onödigt att det finns så mycket som gör så ont? Halka på gatan, ramla med cykeln, slå sig på armbågen eller sitta fast i ett medeltida tortyrinstrument. Vi är väldigt ömtåliga, rimmar inte det lite illa med människans position som "världsherrar"? 

En sak som inte gör riktigt lika ont som jag anar att medeltida tortyr gör, men är minst lika irriterande, är att gå in med tårna i en soffkant. Det händer mig jätteofta, och jag vet inte om det är jag som är superklantig eller om det är dessa soffkanter som är otroligt illvilliga. Men jag tror att de flesta känner igen den där intensiva smärtan när man slår tån i någonting. Eller, är det bara jag?

Denna soffa är från 1931, så jag gissar att ganska många har slagit sina tår i den. Elaka soffkanter...

För några år sedan var jag ute och cyklade med en vän. Vi hade blivit så oerhört sugna på glass så vi bestämde oss för att åka och köpa lite. Jag hade precis fått en ny cykel och var väldigt ivrig att få provcykla den. Min nya cykel hade fjädringar och jag var bara tvungen att prova att hoppa med cykeln. Att hoppa med en cykel är något som jag aldrig provat på tidigare men nu kände jag att det var dags.

Jag skulle aldrig ha försökt. Det slutade med att jag föll över cykeln och slog halsen på styret. Jag svimmade av för en kort stund och när chocken lagt sig sa min vän att vi borde åka hem igen. Men jag ville ju verkligen ha glass så vi beslöt oss att fortsätta vår färd. När jag sedan kom hem var vi tvungna att åka till sjukhuset där jag fick spendera en natt. Men vad gör man inte för lite glass?

Tur att jag inte satt på en sådan här cykel som ovan, för då hade jag säkert skadat mig mer. Den här cykeln kallas för velociped och det här exemplaret tillverkades år 1880. Alla delar är i järn utom läderklädseln på sadeln och gummit på pedalerna.

Smärta, något av det hemskaste som finns. Smärta behöver inte bara vara att man ramlar omkull och skrapar upp knät. Det kan vara ren och skär psykisk smärta också, undrar egentligen vilken som är värst?

Det sägs att smärta bara är något som hjärnan styr över, att det sker en slags impuls eller varningssignal som skickas till hjärnan när vi gör illa oss och därför får vi ont. Så om jag skulle snubbla och ramla på den här sågen hade jag antagligen fått ont eftersom det är en såg. Men kanske gör jag inte illa mig på den? Men känner fortfarande ett slags obehag.

Det har väl hänt alla att man skriker "AJ!" när man tror att något smärtsamt kommer inträffa. Men ibland så märker man att det inte var något som gjorde ont, men man har ändå hunnit skrika till. Det är knepigt det där. Jag ska nog undersöka saken närmare när jag ska skriva mitt naturkunskapsarbete om en vecka.

Detta är en handgjord bågsåg från 70-talet.

Musik är underbart, det måste väl alla hålla med om. Det är få saker som kan göra en så lycklig dock finns det en baksida, som vanligt.

Det smärtar verkligen i mig när jag hör oljud, dels för att det låter gräsligt och dels för att jag har råkat få mig en släng av tinnitus i mitt vänstra öra. Det susar konstant och höga ljud gör det inte bättre.

Om man ska lita på Wikipedia så finns det dokumenterat att folk hade tinnitus enda tillbaka på faraos tid och så sent som på 60-talet så räknades det som en psykisk sjukdom. Men som tur är går forskningen framåt och
idag vet man att det är en hörselskada.

Men nu ska jag inte sitta och klaga, jag får skylla mig själv som inte tar hand om mina öron bättre under konserter. Jag vill inte hålla på att predika om öronskydd (eller vad det heter?) och sånt, men det är i alla fall ett tips att använda dem, för det är inte sådär jättekul att ständigt höra shhhhhhhhiiiihuuuhhhhshh.