Usch. Det där med saxar är obehagligt. Jag har i och för sig aldrig lyckat skada mig på en sax men bara tanken av att göra det får mig att rysa av obehag.

När jag var liten brukade jag och min bror Oscar använda en av de papperssaxar som pappa hade på sitt kontor. Jag vet inte var det var med just den här saxen, men jag tror det var den som gjorde att jag började min saxfobi. Som saxen på bilden var den här ganska lång och smal men också svartfärgad och lite rostig. Och väldigt vass.

Efter detta har en ständig frisörskräck växt sig stark. Inte för att jag på något sätt ogillar att klippa mig eller att frisöryrket skrämmer mig. Nej det är just saxen som är boven. För varje gång jag är hos frisören och saxen börjar närma sig öronen börjar det klia i benen. Den obeskrivliga smärtan ett snett klipp som skulle sitta i örat vågar jag knappt tänka på.

Visst är jag väl förmodligen bara paranoid – en som jobbar på heltid med att klippa hår skulle väl aldrig göra misstaget att klippa en kund i örat. Nej, det är väl klart men jag ogillar fortfarande att ha vassa saxar nära mina öron. Och sedan jag såg Tim Burtons Sweetny Todd har ju inte fobin blivit direkt bättre: