Dimman ligger tjock ute när jag skriver det här. Det är ganska mörkt och klockan börjar närma sig åtta på kvällen. Det är en helt vanlig jag-är-är-rejält-trött-efter-skolan dag. Torsdag för övrigt.

Sittandes vid köksbordet med ett tänt ljus och datorn framför mig funderar jag på det faktum att jag kom med i den här blogg-gruppen. Youthhood. Det var min klasskompis Arvid som drog med mig och här är jag nu. Rätt och slätt och upp och ner helt enkelt.

Om man heter Moa och bor med sin mamma på Blekerivägen 1 i Harg så innebär det en hel del saker. Och fallet råkar vara precis så. Jag är 16 år och går första året på gymnasiet. Jag går på teaterlinje på Nyköping Strand Utbildningscentrum, som för övrigt förmodligen har den bästa skolmaten i Nyköping, och tycker bland annat om att äta laxsallader. Inga av dessa fakta är särskilt väsentliga överhuvudtaget så jag tänker inte fortsätta.

Vad som däremot kan tänkas vara intressant är att när jag kollade igenom arkivet i tisdags, för att hitta något som jag kunde skriva om i koppling till presentationen av mig själv, så föll jag ganska snabbt för en rätt konstig sak. Ett gammalt hundhalsband. Jag hade tagit en rätt så (enligt mig själv) ansenlig promenad runt i arkivet vid det här laget. Började ärligt talat ge upp lite om att jag skulle hitta något inspirerande, då halsbandet dök upp på en hylla. Hundhalsbandet har långa vassa spikar runt om som skydd mot eventuella vargattacker, och det slog mig att det är precis som jag.

Grejen med mig är just det. Människor upplever mig som rätt framåt, uppriktig och i vissa fall hård och bossig. Många säger att jag är rolig och att jag verkar säker på mig själv. Och visst är jag rolig. Haa haa!! Jag vet hur man skämtar till det. Det vet jag. Jag vet hur man beter sig för att verka säker. Jag vet hur man skyddar sig mot vargattacker. Vargattacker som görs av människor. Det är den värsta sorten. Det komiska i det här är att jag är en riktig liten grinolle och mammagris egentligen. Egentligen. Men egentligen är värdens största ord. Det är som fem evigheter minst.

Jag är Hannes Hejdenberg, jag har precis börjat gymnasiet och är även ny här på Youthhood.

Jag är en väldigt positiv och glad kille som är väldigt sportintresserad. Jag är utåtriktad och pratar gärna. Jag älskar utmaningar och är nog en tävlingsmänniska (bara när det behövs). När någon säger att jag inte kan göra något så vill jag gärna bevisa motsatsen. Jag tycker väldigt mycket om handboll, även fotboll, kompisar och familj har en särskild plats i mitt hjärta.

Då jag gillar sport och har haft ett antal gympadojor så kände jag direkt att dessa slitna gamla sportskorna var lite ''Hannes''. Skorna brukades och lämnades in till muséet av Tobias Janius från Trosa.

Min vardag består av att jag går i skolan, Natur och NIU Handboll på Gripen. Därav handboll både i skolan och på fritiden. Jag gymmar och är med kompisar när jag kan.

Jag heter Veronica Carola Eriksson, är hela nyblivna 18 år gammal och går sista året på gymnasiet. Mitt sista år, mitt student år. Jag ser så fram emot att köra gärnet ett sista år, för att sedan kasta mig ut i vuxenlivet och sätta igång på riktigt. En ivrig tjej som längtar efter att få sätta igång livet.

Jag är en sprallig och glad tjej, som jag vart ända sedan liten. Har alltid varit väldigt bestämt med det jag vill ha, alltid rosa, alltid sött. Jag skulle bestämma alla plagg jag skulle ha, vägrade ha galonbyxor redan då och den andan har hållt i sig än idag. Jag är extremt modeintresserad och skorna flödar i hallen och väskorna med, får aldrig nog. Jag älskar shopping, nytt och saker som är sådär extra snyggt. Därför passade denna bild in, dessa skor är en svart mockasko från 1930-talet som gavs in utav Inga-Karin Olsson från Nyköping. Tänkte att det va lite typiskt mig.

Jag började blogga här på Youthhood 2013 och har hållt igång sen dess. Jag gillar att testa på nya saker som ger mig erfarenhet, och detta om något ger mig just det plus lärdom på köpet. Jag tycker verkligen det är ett riktigt intressant jobb.

Annars går jag i skolan, samhäll/beteende-linjen och ligger i för fullt. Träningsfreak är jag och älskar verkligen gymmet, mitt andra hem. Men mycket tid får mina nära och kära, finns inget bättre än att umgås och ge min tid till dem. Lite kort om lilla mig.

 

 

Efter en varm och skön sommar är jag tillbaka i arkivet och gräver efter häftiga prylar. Denna gång en pryl som på något magiskt sätt ska kunna förklara vem jag är. Till slut hittade jag det här tittskåpet eller dioramat från mitten av 1700-talet. Skåpet är gjord av sex stycken kopparstick för en teatermodell föreställande Kristi Gisslan. Kopparsticken utgör lager med olika mycket detaljer, färger och motiv. Om man tittar på varje kopparstick för sig ser de lite konstiga ut och man förstår inte riktigt vad de ska föreställa men när du tittar på skåpet rakt fram i från så ser du hur alla kopparstick tillsammans utgör en fullständig bild.

Jag antar att det går att tänka ungefär så kring mig. En sida av mig är ambitiös och presterar i skolan. En annan är engagerad i civilsamhället. En tredje älskar att festa och hänga med vänner. En fjärde ligger gärna hemma i sängen och kollar på Scrubs. En femte tränar lite motvilligt. Medan den sjätte umgås med familjen och den stora släkten. Det är först när man lägger ihop alla olika sidor som det blir en fullständig person. 

Tittskåpet är tillverkat av Martin Engelbrecht i Ausberg och köpt på Stockholms Bokauktionkammare av Torsten Erikson från Harg som sedan skänkt hantverket till Sörmland Museum.

När jag såg den här lilla väderkvarnsleksaken var min första tanke: ”Exterminate!” Okej, låt mig förklara lite närmare innan ni avfärdar mig som helt galen. Jag är väldigt förtjust i den brittiska sci-fi tv-serien Doctor Who och från sidan ser den här lilla oskyldiga leksaken nästan precis ut som en av Dalek, en av Doktorns äldsta fiender (som ofta ropar just: ”Exterminate”).

Eftersom det här är mitt första inlägg på bloggen kanske jag borde berätta lite om mig själv. Jag heter Arvid, jag är 16 år gammal och går första året på teaterlinjen på Nyköping Strand Utbildningscentrum. Jag spelar trumpet, jag lajvar och jag är intresserad av en himla massa saker, t.ex. Doctor Who.

Jag har alltid tyckt om historia och efter att jag började titta på Doctor Who (som till stor del handlar om tidsresor) och efter att jag började lajva så har det intresset växt. Mitt intresse för historia är i sin tur en av anledningarna till varför jag valde att börja skriva för youthhood. Den andra anledningen är helt enkelt att jag gillar att skriva, något jag hoppas kunna bli ännu bättre på genom den här bloggen.

Förutom att den lilla väderkvarnen lämnades in till museets föremålsarkiv av Alma Fast 1974 finns det inte så mycket information nedskriven. Vem vet, antingen så visste ingen speciellt mycket om den, eller så kanske det är en undercover-Dalek.